Att våga ta steget

Alla har vi våra spärrar.  En av dem kan till exempel vara att gå fram till en vilt främmande person och fråga om man får fotografera honom eller henne. Så har det varit för mig i alla fall. Efter två veckors gatufotande har jag bara vågat fråga en enda person. Och då blev det av någon konstig anledning på engelska. Jobbigt!

Men idag beslutade jag mig för att övervinna min rädsla och stega fram till ett par "okänningar". Först ut blev en äldre dam men en söt liten hund i famnen. Jag spatserade fram och började gulla med doggen och så var saken biff. "Du får så gärna ta en bild", skrockade damen förnöjt när jag bad om lov. Bollen var i rullning, tröskeln passerad, rågen placerade i ryggen - kort sagt, allt kändes fint.

Näst ut blev en nitlott. Det var en skäggig man i 40-årsålders som stod och såg hård utanför en trappuppgång. "Nä, jag vill helst vara anonym", sa han. Och sedan pratade vi om skäggets olika för- och nackdelar i ett par minuter innan jag knatade vidare.

Tredje offret spanade jag in samtidigt som jag växlade till mig några turkiska lira på Forex. En man som jag har sett flera gånger tidigare, man kan säga att han är lite av en kändis på Karlskronas gator - fönsterputsaren med den silverfärgade kalufsen. Jag frågade helt enkelt om jag fick ta några bilder genom att skyltfönster, "visst" sa han och jag kastade mig in på Specsavers och började knäppa loss. Till personalens stora nöje, de stod och fnittrade bakom disken hela bunten. Gissar att det såg lite tokigt ut där jag hoppade runt som någon slags förvuxen groda innanför skyltfönstret för att få till den rätta vinkeln.

Nåja, de bjuder jag gärna på. Och det blev ett par bilder i alla fall, även om Fuji X100s inte är den optimala kameran för snabb fönsterputsaction genom lödderbestänkta glas.

Bra på mycket, men actionkamera? Nä.

Det fjärde offret hittade jag i Hoglands park. Där stod han med sin skateboard och med ett par lurar i öronen. Jag förklarade vad jag ville och han var med på noterna så vi gick runt busskuren och tog ett par snabba skott, bussen till Jämjö som han skulle med var nämligen på väg runt hörnet.

Sista försöket gjorde jag med en tjej som satt och väntade ensam i en busskur vid Östra Köpmansgatan. Hon märkte ut sig genom att ha kjol och jacka i "vintagestil" på sig. "Hej, vilka fina kläder du har", sa jag. "Tack" sa hon. Jag förklarade att jag dokumenterar människorna på Karlskronas gator och frågade om jag fick knäppa några bilder. "Nä, jag har skyddad identitet så det är ingen bra idé". Och så pratade vi en stund om klädmodet på 1960-talet. Och efter det var lunchtimman slut.

Det blev alltså totalt fem försök - och tre resulterade i bilder. Inte så illa. Och ingen av de tillfrågade blev det minsta sur, tvärtom tror jag att alla blev lite smickrade av att jag ville porträttera dem. Den här erfarenheten har definitivt stärkt mitt självförtroende och nu känner jag mig redo att jobba vidare med den här typen av "gatufotoporträtt". Är inte helt kompis med kameran ännu, dock. Där måste det släppa om det riktigt flytet ska infinna sig, man vill ju inte behöva ägna tankemöda på tekniken när det ska tas porträtt. Förhoppningsvis kommer det innan det är dags att dra till Istanbul i slutet av mars.

Nåväl, här kommer de tre bilderna som kom ut från dagens lunchsväng - kanske inget att yvas över, men det är i alla fall en start. Jag känner det fortfarande som att jag är ute och "övningskör" och får därför vara nöjd. Ett par bonusbilder från veckan som gått ligger i slutet.

På lördag befinner jag mig i Malmö, kanske hinner jag klämma några rutor där också. Får ta och öva på skånskan först bara ...

Lunchtimmen

Den här veckan har det gått trögt med gatufotandet. Dels har jag varit på resa och dels så har en förkylning härjat i min arma kropp. Men på fredagens lunch kom jag loss en stund i alla fall. Det blev inte så många rutor, men jag hann i alla fall testa lite nya inställningar på kameran.

Har kört med hyperfokal på ca 2 meter, bl 7.1 och 1/640-del. Kan konstatera att 1/640-del faktiskt inte alltid räcker för att frysa motiv i rörelse. Och att jag nog får flytta fram hyperfokalavståndet lite. Kanske testar jag även att köra med autofokus i nästa vecka. Gäller att jobba fram ett arbetssätt som funkar.

Nåväl, här kommer ett par bilder i alla fall.

Gatufoto på hemmaplan

Det såddes ett frö när jag var i New York för ett par månader sedan. Ett gatufotofrö. Där upptäckte jag nämligen hur kul det är att fotografera gatulivet och kom med hem med känslan att jag måste bygga vidare på det här. Det ena ledde till det andra och i januari gick jag och köpte mig en begagnad Fujifilm X 100s. Kameran är som byggd för gatufoto; lätt, tyst, diskret och snabb. Tanken är att ta med den på resa till Istanbul i slutet av mars.

Ganska snart insåg jag dock att den här typen av kamera kräver ett helt annat arbetssätt än det jag är van vid från min DSLR. Autofokusen är till exempel inte lika snabb och sökaren är mindre. Ska det zoomas får det göras med hjälp av fötterna. Det blir helt enkelt till att lära om. Så för att öva mig i det nya arbetssättet har jag ägnat tre av den senaste veckans lunchraster åt att promenera upp och ner längs Karlskronas gator. Resultatet ser du här nedanför.

Kommentera gärna bilderna eller kom med tips om hur man jobbar bäst med X 100s:en. Du som har varit i Istanbul får dessutom gärna komma med förslag på saker att inte missa när man är där. Kort sagt - fatta tangentbordet och skriv! 

New York, del VIII - sista rycket!

Nu har jag plågat er med vådliga åtta inlägg med bilder från The Big Apple. Jag har fått en hel massa uppmuntrande kommentarer - tack för det. Men nu får det vara bra. Så här kommer det sista blogginlägget. Och ja, det är människor som står i fokus igen, men den här gången är de flesta i flock. Den skarpsynte kan även få sig en skymt av undertecknad i en av bilderna - ser du i vilken?

Hoppas att mina inlägg har inspirerat dig att ta egna gatufotobilder. Eller att ta vilken bild som helst.

:-)

På återhörande!

New York, del VII - människor på gatan

Ja, alltså. Det här inlägget ska inte handla om utstötta människor som bokstavligen lever på gatan. Utan om dem som jag har fotograferat när jag flanerat längs norr- och södergående avenyer och väst- och östgående gator. Som det raskt trampande cykelbudet eller den coola killen vid grafittiväggen.

Oftast tänker jag inte så mycket utan går på någon slags magkänsla - det som sticker ut är oftast det som fastnar på sensorn.

Vad får dig att knäppa en bild när du är ute och gatufotar?