Gran Canaria – inte bara sol och bad

Hur kul är egentligen Gran Canaria, kanske du frågar dig? Det beror på, svarar jag då. Visst är mycket tillrättalagt för de tusentals turister som landar på ön varje dag för att få lapa sol under en vecka eller två. Men det finns mer genuina delar och platser som kan vara kul att besöka.

Jag och familjen valde Puerto de Mogán som bas. En fiskeby på den sydvästra delen av ön. Och trots en hel del hotell och ”apartments” fanns det ändå en genuin kärna. Eftersom vi hade hyrt bil tog vi oss också ett par utflykter, bland annat till Las Palmas och en tur upp i bergen.

Med på resan hade jag en enda kamera – en Panasonic LX 100. Kameran är lite för stor för att gå ner i fickan men tillräckligt liten för att sällan vara i vägen. På det stora hela fungerade den bra, även om jag då och då hade önskat mig lite mer tele. 75 millimeter är i kortaste laget.

Panasonic LX 100, smidig kamera med en 4/3-sensor.

Fast nu tror jag det räcker med bokstäver i det här inlägget, det är ju bilder det handlar om. I nästa del drar vi upp i bergen och besöker Las Palmas.

Puerto de Mogán.

Puerto de Mogán.

Puerto de Mogán.

20 meter under ytan - ubåtstur i Puerto de Mogán.

Vraket - ubåtstur i Puerto de Mogán.

Puerto de Mogán.

Puerto de Mogán.

Puerto de Mogán.

Puerto de Mogán.

Puerto de Mogán.

Puerto de Mogán.

Ubåt på torra land!

Ni som följer min blogg vet att jag för ungefär ett år sedan fick möjligheten att kika in i ubåten Neptun på Kockumsvarvet här i Karlskrona. Då var man i full färd med att strippa henne på alla miljöfarliga delar innan hon skulle bogseras till Stumholmen för att sedan lyftas upp på fast mark. Marinmuseum hade nämligen fått Neptun till skänks av Marinen och nu var planen att lägga henne under tak och bygga upp en utställning runt omkring och inuti hennes buk. Men riktigt där är vi inte ännu.

Marinmuseum. Och två mammor på vift.

Nåväl, Marinmuseum bjöd in till presskonferens så jag tog min kamera över axeln och promenerade ner till byggarbetsplatsen där plåtslagarna bockade rostfritt för fulla muggar. Nästan hela ubåtshallen ska nämligen kläs med en mattborstad stålplåt. 13 ton har det visst gått åt, men så ska det också hålla för evigt. Typ.

Hård plåtslagare filmas av SVT.

Hård plåtslagare plåtas av lokalpressen.

Ett glatt pressuppbåd.

Vi bjöds på guidad tur både utanför och inuti den stora hallen som beräknas vara klar med utställning och allt på nationaldagen, den sjätte juni för er som inte har koll, 2014. Det var fascinerande att se den glänsande plåten rullas ut och bockas till av de stenhårda plåtslagarna med motivlackade krukor på sina huvuden. Men ännu häftigare var det att kliva in i hallen - vilken bjässe hon är, Neptun. 50 meter lång och nästan 1.000 ton tung. Tyngden krävde förresten att över 270 betongpelare slogs ned i marken för att fördela trycket.

Japp, periskopet sticker upp genom taket!

För tillfället pågår jobbet för fullt med att iordningställa själva hallen och senare i vinter kommer utställningen att ta form. I dagsläget är Marinmuseum ganska förtegna om exakt hur den kommer att se ut men kommunikatören Joakim Johansson utlovar "en upplevelse för alla sinnen". Vi snackar, ljud, ljus och lukt. Det sistnämnda kommer att bli extra intressant - hur luktar det egentligen ombord på en ubåt? Kanske får vi också svar på frågan om alla ubåtskaptener verkligen är skäggiga och om det låter "ping" jämnt och ständigt i u-läge?

Sladdat.

Bredvid Neptun i den gigantiska hallen står den i jämförelse pyttiga Hajen 1. Marinens första ubåt som togs i drift så tidigt som 1904. Henne kommer man dock inte att kunna gå in i.

Hajen 1 och Neptun.

Kanske återkommer jag med ytterligare ett inlägg i samband med invigningen. Om jag blir inbjuden det vill säga.

I Neptuns buk

Idag har jag varit på studiebesök. Ombord på Neptun - Sveriges första datoriserade ubåt, byggd på Kockums i Karlskrona och sjösatt 1980. Om två år ska hon pryda Marinmuseums nya ubåtshall.

965 ton stål och 15 ton bly i form av batterier. Heavy stuff.

Nåväl, lokalmedia fick alltså en chans att kika in medan arbete med att rostlaga pågick utanpå. Det första som slår en är hur trångt det är. Inuti det 49,5 meter långa skrovet arbetade 25 man när man var till sjöss.

Endast tre båtar tillverkades i Neptun-klassen, Neptun, Näcken och Najad. Samtliga utrangerade. Det är något som fascinerar med ubåtar. De känns hemliga, läskiga, farliga och fascinerande på en och samma gång. Osynliga sveper de fram under vattnet, redo att slå till när fienden minst anar det.

Och om två år kan man alltså gå in Neptuns buk och kika både på torpedrum, byssan och träbritsarna som matroserna sov sina sex timmar på. Man arbetar nämligen i skift, sex timmar i tjänst och sedan sex timmar vila. Och så rullar de på under de fjorton dagar besättningen är ombord. Natt som dag, helg som vardag.