Ryssland, del I

I augusti var jag i Ryssland för tredje gången. Tidigare har jag besökt Irbit och Kaliningrad. Den här gången var siktet inställt på Murmansk. Tanken var att köra motorcykel till Stockholm, genom Finland och sedan snedda in i nordvästra Ryssland för att landa i Murmansk på världens nordligaste mc-träff, Arctic Riders. Och kanske för att få en skymt av något gammal atomubåtsvrak. Det lär finnas gott om dom här eftersom Ryssarna heller satsar sina rubel på att bygga nya skepp.

Direkt när vi korsade gränsen kom den första utmaningen. Vägen bakom den nybyggda och EU-sponsrade tullstationen var allt annat en bra. Var det ens en väg? Nja, mer lite grus utslängt och delvis utplattat. Så skulle det se ut i tio mil. Det tog oss fyra timmar att köra.

Sedan rullade det på och vi landade strax före midnatt i Kandalaksha. Då var det fortfarande dagsljus - en fördel med att befinna sig en bra bit bortom polcirkeln. Temperaturen på kvällskvisten var runt 6-7 grader trots att vi var i mitten av augusti. Hotell Belomorjes varma sängar hägrade. Fast först lite pappersexcersis. Dubbelrummet kostade oss drygt 4.000 rubel, det är fem hundra spänn. Och det måste bokas hemifrån eftersom man ska ange var man ska bo när man ansöker om visum. Da, da.

Standarden var väl sådär, men när man suttit i sadeln en sisådär 15 timmar är man inte så nogräknad. Vi sov gott.

Fler delar kommer. Och för den som är extra  nyfiken kommer ett stort reportage i tidningen Allt om MC under vintern. Samtliga bilder är förresten tagna med pocketkameran Sony RX100.

 Vägarna är av blandad kvalitet i Ryssland. Välj hoj därefter!

 Får det lov att vara lite 92-oktanig soppa mitt i skogen? Kostar sju kronor litern.

Det är inte helt lätt att navigera, en karta med både engelsk och kyrillisk stavning är att föredra.

Lada i skogen.

Snabbköp på ryska. Tyvärr funkade inte ICA-kortet.

Stalinvodka. 

Hotell Belomorje.

Ryssland är nedlusat med militära minnesmärken.

Kandalaksha.

En och annan Leninstaty får man räkna med.

Sony RX100 - en slags recension

Jahapp. Då var man med ny kamera. Igen. Men den här gången blir det för ett bra tag framöver. Visst gillade jag Fuji X10:an men den hade en del egenheter för sig som inte riktigt föll på mig på läppen, se min tidigare recension:

http://www.fotosidan.se/blogs/bjornsbetraktelser/fujifilm-x10-en-slags-recension.htm

Dessutom går det inte komma ifrån att X10:an är allt för stor för att få ner i fickan och för att kvala in som en "ha-med-sig-alltid-kamera". Fram tills nu har min trotjänare Canon S90 fungerat för detta ändamål. Men den är till åren kommen, har en lite seg autofokus, långsam seriebildstagning i RAW och filmar inte i HD. Allt det där gör nyinköpta Sony RX100 med bravur. Och en hel del mer faktiskt.

RX100:an är bestyckad med en till ytan fyra gånger så stor sensor som S90:an. Den är dessutom ett par år nyare vilket gör gott för dynamiskt omfång och högisoegenskaperna. I runda slängar skulle jag säga att det är två stegs skillnad om man samplar ner RX100:ans filer från 20 megapixel till de 10 som S90:an har.

Autofokusen är rapp och har en duktig "ansiktsigenkänningsfunktion". Kan vara användbart ibland. Ljusmätaren ser till att kameran exponerar väl, kanske lite under emellanåt, men det justeras enkelt via tumratten. Precis som på Canonkameran hittar vi ett snurrhjul runt optiken, men på Sonyn är det steglöst och saknar alltså klicklägen. Men det kan en massa parametrar ställas in som till exempel iso, bländare, tid, manuell fokus. Jag har dock valt att lägga exponeringskompensationen här.

Och så några ord om filmegenskaperna. De är riktigt fina. Kameran klarar 50 bildrutor per sekund i full HD och komprimerar dem i AVCHD-format. I full upplösning blir filmfilerna i runda slängar 3 megabyte per sekund. En jpeg i högsta upplösning landar på cirka 8 megabyte och en RAW-fil runt 20 megabyte.

Menyerna och displayen är bra. Känslan i reglagen också. Men eftersom kameran är så pass slimmad är ergonomin inte optimal. Jag kommer troligen att köpa ett grepp när det blir tillgängligt.

http://www.kleptography.com

Batteritiden är bättre än på X10:an och ungefär i paritet med S90:an. Tog drygt 500 bilder på första laddningen. Blixten har krånglat på mitt exemplar men när jag väl fick den att fyra av exponerade den helt okej. Kameran kommer gå i retur för en utbytesenhet.

HDR och diverse bildeffekter finns att tillgå. Möjligen kommer jag använda just HDR emellanåt. Annars gör jag hellre allt i efterbehandlingen. Än så länge stöds inte RX100:ans RAW-filer i Lightroom, men det lär inte ta så lång tid innan Adobe fixar till det. Jpeg-filerna saknar lite av det stuns i färgerna som Fujikameran hade men det stör inte mig så mycket eftersom jag vanligen kör endast RAW. Både skärpa, kontrast och färgmättnad kan förresten justeras på jpeg-filerna.

Optiken är ljusstark i vidvinkelläget, 1.8, men sjunker snabbt till 4,9 i teleläget på 100 millimeter. Till viss del vägs det här upp av den finfina sensorn som gör att bilder vid ISO 3200 faktiskt känns riktigt fina. Och man kan inte få allt i det här yttepytteformatet. Något jag saknar är dock ND-filter. Det hade varit perfekt med ett två- eller fyrstegs sådant så att största bländaren kan användas vid full dagsljus. Kortaste slutartiden är 1/2000-del och det är inte tillräckligt.

Fler nackdelar? Mja, den kostar en hel del, runt 6.000 kronor. Och batteriet laddas i kameran. Jag hade hellre sett en extern laddare. Som tur är finns sådana att köpa på eBay: http://global.ebay.com/TWO-NP-BX1-battery-AND-ONE-CHARGER-FOR-SONY-DSC-RX100-NP-BX1-NPBX1-NEW-BATTERY/290740052223/item

Kan jag då rekommendera kameran? Ja, absolut. Jag menar att det här är den bästa ultrakompakta kameran på marknaden idag.

Om du har någon fundering så lägg en kommentar här nedanför så ska jag försöka svara. Bildexempel i full storlek från runt om i världen finns på Flickr:

http://www.flickr.com/groups/dsc-rx/pool/with/7534724856/

Samtliga bilder i det här inlägget är tagna med RX100:an och sedan körda i Lightroom.

I Neptuns buk

Idag har jag varit på studiebesök. Ombord på Neptun - Sveriges första datoriserade ubåt, byggd på Kockums i Karlskrona och sjösatt 1980. Om två år ska hon pryda Marinmuseums nya ubåtshall.

965 ton stål och 15 ton bly i form av batterier. Heavy stuff.

Nåväl, lokalmedia fick alltså en chans att kika in medan arbete med att rostlaga pågick utanpå. Det första som slår en är hur trångt det är. Inuti det 49,5 meter långa skrovet arbetade 25 man när man var till sjöss.

Endast tre båtar tillverkades i Neptun-klassen, Neptun, Näcken och Najad. Samtliga utrangerade. Det är något som fascinerar med ubåtar. De känns hemliga, läskiga, farliga och fascinerande på en och samma gång. Osynliga sveper de fram under vattnet, redo att slå till när fienden minst anar det.

Och om två år kan man alltså gå in Neptuns buk och kika både på torpedrum, byssan och träbritsarna som matroserna sov sina sex timmar på. Man arbetar nämligen i skift, sex timmar i tjänst och sedan sex timmar vila. Och så rullar de på under de fjorton dagar besättningen är ombord. Natt som dag, helg som vardag.

Behind the scenes

Plötsligt händer det.

Viva Espania!

Strandpratare.

De senaste tre månaderna har jag besökt Spanien tre gånger. Jag hitta numera utmärkt på Barcelonas flygplats. Men jag ska inte klaga, sol och tapas kan man knappast får för mycket av.

Som vanligt åkte X10:an med i fall det skulle bli tid över för lite plåtande. Och den här gången hann jag promenera ett par svängar upp och ned längs stranden i den lilla staden ungefär sex mil sydväst om Barcelona.

Här är del ett av bildskörden.

Los Strandos.

Nysandat.

Niente kissado a la palmas.

Pälsbusar.

Strandsatt.