Att fånga en våg

Visst har du sett dem. Bilderna på en barbröstad kille, gärna med ymnigt hårsvall och väldeffad mage, som surfar liksom inuti en jättelik grönblå våg. Kompletterat med en blå himmel som fond och ett brett, vitt, påklistrat leende. Du vet klichén av en surferdude. De finns bara en googling bort. Men det finns en annan sidan av surfarlivet också. Svensk vintervågsurfing till exempel. Spektakulärt på ett helt annat sätt. Häng med i det här inlägget så får du se!

Jag har länge fascinerats av de killar och tjejer som kan betvinga vågorna. Tygla dem likt ryttare på en vilt sparkande mustang. För havet är lynnigt. Åtminstone i våra svenska vatten. Och ännu mer så på vintern.

Kanske har denna beundran sitt ursprung i att jag är född och uppvuxen på västkusten, närmare bestämt i Varberg. Och där finns en strand vida känd i surfkretsar. Apelviken. Så fort det blåste upp anlände ett salt gäng till grusplanen framför stranden i sina folkabussar, vans och kombibilar. Där krängde de på sig sina våtdräkter och tågade över sanddynerna och ner till ett brusande Kattegatt.

På åttiotalet, när jag var en liten kille med stora ögon och en lika stor nyfikenhet, då var vindsurfarna i klar majoritet. Ja, de som hade sådana där färgglada segel fastspända i sin bräda, alltså. Och som for fram och tillbaka i viken med vådlig fart. Och som inte sällan drattade i vattnet när de skulle ändra sin kurs och vända för att rida vågorna också åt andra hållet. Men nu när jag varje sommar återvänder till min tidigare hemstad är kitesurfarna i majoritet. De som har en stor skärm fastspänd till ett brett handtag, som visst kallas bom. Sedan spänner de fast fötterna på brädan och låter blåsten ta dem ut till havs. Emellanåt tar vinden dem högt upp i luften och spektakulära hopp är mer regel än undantag.

Till sist har vi vågsurfarna. De som ligger på mage på sina brädor och sprattlar sig ut i böljan för att sedan vigt hoppa upp och fånga den där perfekta vågen som de sedan rider på tills den når grunt vatten. Efter det börjar proceduren om. Fysiskt krävande så klart, men också surf i sin allra renaste form.

Oj, nu blev det visst en lång inledning här. Det var inte riktigt meningen. Men det ger en liten bakgrund till varför jag har tagit bilderna i det här blogginlägget. Jag tilltalas av hela grejen; älskar havet, gillar när vinden piskar mot ansiktet och fascineras av surfarlivsstilen. Dessutom är surfing bildmässigt. Jag har därför närt en dröm om att kunna hänga med en eller ett par surfare ut och dokumentera deras vedermödor; krängandet av våtdräkt, livet i campervan, letandet efter de perfekta förhållandena och så klart själva surfandet. Att berätta en story med min kamera.

Under julledigheten växte sig idéen allt starkare och jag kom att tänka på att jag nog sett en kompis på Instagram som i sin tur hade en kompis som pysslade med vågsurfing. Jag drog iväg ett meddelande helt enkelt och frågade om jag kunde få följa med och dokumentera någon gång framöver. Döm om min förvåning när jag tre dagar senare sitter i bilen på väg ner till Skåne och ska få hänga med ut på en vintersurfsession.

I Vitemölle piskar vinden genom märg och ben. Det är runt en plusgrad och SMHI-appen visar att det blåser 10 m/s i nordostlig riktning med 16 m/s i byarna. Strax efter klockan 12 rullar en röd campervan in på parkeringen. Ut hoppar Johanna Gustavsson. Vi småpratar lite och går sedan ner till havet för att kolla in vågorna. Med vilken intensitet de slår mot land. Och om de är ”rena” eller vitskummande. Viktiga saker när det ska vågsurfas. Och det vi ser framför oss är inte optimalt. Så vi kör till nästa strand, Vik. Och där ligger redan några svartklädda figurer och guppar i vattnet. Det vittnar om att förhållandena är bättre här. Så här parkerar vi bilarna för att få dagens dos av fyragradigt vatten piskat i ansiktet.

Och ungefär där tänker jag att min löptext ska sluta. Jag vill inte att det här ska bli artikel med pratminus och allt det där. Nej, det här är faktiskt en fotoblogg. Därför kommer resten av inlägget bestå av bilder med bildtexter. Min förhoppning är att de ska bilda en liten minidokumentär och en slags inblick i vintersurfhobbyn. Och ja, jag har medvetet gett bilderna en dov, kall och mörkt ton. För det var den känslan jag fick när jag tittade genom sökaren på min kamera.

Jag vill passa på att tacka Johanna för att jag fick följa med och plåta de här timmarna. Kanske, kanske blir det mer surfdokumentation i bloggen framöver. För visst vore det schysst med sommarbilder också?

Att kunna läsa havet och vågorna är något man lär sig efterhand förklarade Johanna, som vågsurfat i tre år. Mestadels på andra håll i världen än i Sverige.

Vi åkte till ett par olika stränder och spanade innan vi hittade något som funkade. Och ja, det var lika kallt som det ser ut.

Vinterkängorna parkerade utanför Johannas surfervan. Egentligen är det en ombyggd Peugeot Partner skåpbil som försetts med isolering.

Håret flätas för att det enkelt ska rymmas under huvan.

Wax on! Vaxlagret används för att surfaren inte ska glida av brädan när hen paddlar ut i vågorna och när det ska ridas vågor.

Att ta på sig sig luvan är en konst i sig. Särskilt med långt hår.

Det är bara ansiktet som exponeras. Övrig hud göms bakom våtdräkt. Johannas är sex millimeter tjock. På sommaren används en tunnare variant.

Handskar kompletterar. Detta par är köpt i Australien, men har en Poseidon/Göteborg-stämpel på sig.

Marsch mot stranden. Brädan är lätt och finns i olika längder och bredder. Denna mätte sju fot.

Brädan kopplas ihop med dess ägare via ett band runt fotleden.

Mot vågorna.

Det stora havet. Och den ännu större himlen.

Vågorna var inte särskilt rena. Förhållandena långt ifrån optimala.

Att vågsurfa är fysiskt krävande. Och ännu mer så i hård sjö. Dags för en paus.

Några minuters vila. Och koll på vågorna. Kanske finns det en bättre spot att sikta på?

Vattnet är vackert. Från land. Men svårforcerat för den som ligger i och simmar.

Till slut får Johanna se sig besegrad. För denna gången. Efter en natts fricamping blir det nya försök.

Att ta av sig en isande kall våtdräkt är en konst. Och turligt nog så pass krävande att det genererar kroppsvärme.

En kopp Yerba Mate för att få upp värmen. 

Middag the surfer way. I en campervan så klart.

Imorgon kommer nya vågor att rida. Och i övermorgon.

När proppen gick ur

Plötsligt händer det. Man tar sig över berget, kliver över tröskeln, korsar ån, tar rulltrappan en våning upp. Ja, du fattar nog. För mig hände det i somras.

Jag var ute och puttrade runt på min stentuffa veteranmoped, en Zündapp KS 50. Klockan hade hunnit bli strax efter nio när jag passerade den lilla verkstaden där flitens lampa ännu lös. I ögonvrån såg jag en storvuxen man röra sig i ett av de två garagen. Himlen tecknade sig mörk och lätt hotfull över lokalen. På någon millisekund jobbade hjärnan fram en bildidé - mannen, det gula lysrörsljuset och den mörka himlen i en skön mix.

Jag fortsatte en bit medan jag funderade på hur bilden skulle kunna komponeras. Efter en minut eller så insåg jag att ett sådant här tillfälle är för sällsynt för att bara köra vidare. Jag vände tillbaka.

Min bildidé innebar att jag var tvungen att interagera med den storvuxne mannen. Ge honom regi. Jag har fotat en hel del men att stega fram till en vilt främmande människa, presentera sig som hobbyfotograf och fråga om man kan få ta en bild och sedan regissera det hela, det har jag aldrig gjort. Åtminstone inte fram till den där kvällen.

Två saker räddade mig - mitt och mannens gemensamma intresse för gamla mopeder och den klara bild jag hade i huvudet av hur bilden skulle tas. Efter lite rundsnack bad jag honom komma fram en bit och sedan tända en cigarett. Klick. Exponeringen ser okej ut, kameran i manuellt läge. Klick-klick. Saken var biff.

Efter den här kvällen växte mitt självförtroende, om jag ser en bild jag vill ta så tar jag den. Även om det innebär att stega fram till okända människor och förklara mina tankar. Hittills har jag inte fått på käften.

Att ge sig själv ett uppdrag

Hur utvecklar man sitt bildseende och sina fotografiska färdigheter? Den tanken snurrade runt i skallen i våras när jag gick och drog barnvagn över slätten. Mitt fotande gick på tomgång och bestod mest i ett oräkneligt antal porträtt på den där killen som just nu sussade sött i sin vagn.

Nu så här när sommaren har tynat bort och bytts ut mot fuktig höst kan jag se två saker som gett mitt fotograferande en rejäl skjuts de senaste månaderna; en ny kamera och en hel räcka fotouppdrag.

Nya prylar är alltid spännande, men boosten de ger brukar vara relativt snabbt övergående. Att gå upp från Nikon D300 till Nikon D700 var både ett stort och ett litet kliv. Ett litet i så måtta att kamerorna är i princip identiska och alla knappar sitter där "de ska". Ett stort eftersom fullformatssensorn förändrar hur man jobbar med skärpedjupet.

Nåväl. Nyprylsboosten varade kanske någon månad. Sedan gällde det att hålla ångan uppe. Det var då jag kom på det här med fotouppdrag. Att tvinga sig själv ut i verkligheten med ett givet mål i sikte. Det kan vara att ta en bild om dagen, att göra en fotobok, att sikta mot en egen utställning som min kompis Joakim vars blogg du hittar här: http://www.fotosidan.se/blogs/joakimke/index.htm . Eller att kanske delta i den lokala fotoklubbens tävling med ett gäng nytagna bilder. För min del handlade det om att besöka lokala evenemang runt om i Blekinge och dokumentera begivelserna. Att helt enkelt göra fotoreportage.

Det första i raden blev Lövmarknaden i Karlskrona. Lövmarknaden har en lång tradition och består av en hel massa knallar och en ännu större massa med köpsugna blekingebor. Det är som göteborgaren skulle ha uttryckt saken: "knökfullt". Således perfekt för en oerfaren och lite lätt blyg amatörplåtare som ska leka dokumentärfotograf. För att göra det hela extra spännande avgränsade jag mig till att endast använda en glugg, Nikon 24-70 2.8 - inga långtelebilder alltså. Upp i ansiktet, ut med hakan, fram med motljusskyddet. Till attack!

I början kändes det lite jobbigt, särskilt som folk ryggade tillbaka när "jättekameran" åkte upp och seriebildstagningen matade på. Några frågade vilken tidning jag var från. Andra drog sig diskret undan så snart kameran dök upp.

Men efter en stund gick det lättare. Tricket var tvådelat, dels att vara kvick som en vessla så att ingen hinner reagera och dels genom att först söka ögonkontakt och le för att visa att allt är okej. Båda metoderna funkade bra.

Efter en och en halv timmas intensivt plåtande var det hela över. Lärorikt? Som sjutton. Här kommer bildbevis. 

Hur gör du för att utvecklas? Dela gärna med dig av dina tips eller funderingar i kommentatorsfältet nedan.

Megapixelmannen

Hej, jag heter Björn och jag är beroende. Av pixlar.

Lite så är det faktiskt – jag mår bra när jag får fotografera. Det är därför jag alltid har en Canon S90 skjutklar i bältet. För man vet ju aldrig när den där BILDEN dyker upp.

Karlskrona, en decemberdag 2010.

Till vardags är jag pappaledig. Eller var åtminstone. På måndag hägrar skrivbordet på Trossö igen. Då ska bokstäver staplas i långa rader och förhoppningsvis bilda något läsvärt. Ja, jag har Sveriges sjätte sexigaste arbete – journalist.

Det är lika bra att jag erkänner en sak till, jag är Nikonist. Ända sedan den där dagen för tjugo år sedan då en begagnad Nikon F601s med en 35-70-optik införskaffades på Expert i Varberg. Den röda linjen i gummihandtaget, känslan i reglagen, användarvänligheten. Ja, sedan dess har jag varit fast. D70s, D80, D300 och D700 - bra kameror hela högen.

Nikon F601, från 1990-kallt.

En fördel med Nikonkameror är att det är så himla trevliga människor som använder dem, kolla till exempel på www.d70sverige.se eller www.Nikonforum.se om du inte tror mig.

Vad är då syftet med den här bloggen? Ja det vetesjutton. Att ha någonstans att dryfta fotofunderingar kanske. Att sätta pränt på tankar kring foto och få feedback. Något i den stilen tror jag. Just nu funderar jag en del över det här med bröllopsfoto. Och hur man får sina bilder att se analoga ut fast de är digitala – och varför jag vill det.

Kvinna med barn, Karlskrona 1977. Eller om det var 2011.

 Vad funderar du på?