Vitsippans Vänner

Efter en lång, kall och osedvanligt seg vinter är det svårt att inte bli betagen av den prunkande grönskan som just nu breder ut sig likt ett skönt täcke i skog och mark. Har man dessutom barn så känns det givet att knäppa några rutor. Här kommer ett par av vårens bilder.

Bröllopsfoto - med skräckblandad förtjusning

Under flera år tackade jag kroniskt nej till att fotografera kompisars bröllop. För vem vill gå på fest och sedan inte kunna njuta av tillställningen utan tvingas springa runt och fotografera allt som händer? Dessutom kändes det som ett väldigt läskigt uppdrag - man får liksom bara en chans. Och eftersom jag drivits av lusten till att fotografera helt kravlöst, som avkoppling och som en kreativ ventil, lockade det helt enkelt inte.

Därför tackade jag nej när jag erbjöds att fotografera Susanne och Anders vigsel. Men när jag väl satt i bilen och styrde mot Hällsnäs, strax utanför Göteborg, låg kameran och två gluggar i baksätet - en Nikon D700 med en 28-300-zoom och ett 24-70 2,8.

Jag visste att paret hade hyrt in en fotograf och kunde därför bara gå runt och ströknäppa lite bilder, helt utan press. Det sistnämnda var viktigt.

Jag fotade grabbgänget när de skålade under en tall och tjejgänget när de småpratade nere vid vattnet. Den skäggprydde prästen fastnade på ett par rutor. Ringen så klart. Kramkalaset när allt var klart. Och paret när de virvlade fram i brudvalsen. Och jisses vad kul det var!

Efter någon vecka skickade jag över ett 100-tal bilder till brudparet och fick en fantastisk respons.

Klart det blev fler bröllopsplåtningar efter den här starten. I ett antal inlägg framöver kommer jag visa fler bilder och dela med mig av de saker jag har lärt mig under resans gång. Häng med!

När proppen gick ur

Plötsligt händer det. Man tar sig över berget, kliver över tröskeln, korsar ån, tar rulltrappan en våning upp. Ja, du fattar nog. För mig hände det i somras.

Jag var ute och puttrade runt på min stentuffa veteranmoped, en Zündapp KS 50. Klockan hade hunnit bli strax efter nio när jag passerade den lilla verkstaden där flitens lampa ännu lös. I ögonvrån såg jag en storvuxen man röra sig i ett av de två garagen. Himlen tecknade sig mörk och lätt hotfull över lokalen. På någon millisekund jobbade hjärnan fram en bildidé - mannen, det gula lysrörsljuset och den mörka himlen i en skön mix.

Jag fortsatte en bit medan jag funderade på hur bilden skulle kunna komponeras. Efter en minut eller så insåg jag att ett sådant här tillfälle är för sällsynt för att bara köra vidare. Jag vände tillbaka.

Min bildidé innebar att jag var tvungen att interagera med den storvuxne mannen. Ge honom regi. Jag har fotat en hel del men att stega fram till en vilt främmande människa, presentera sig som hobbyfotograf och fråga om man kan få ta en bild och sedan regissera det hela, det har jag aldrig gjort. Åtminstone inte fram till den där kvällen.

Två saker räddade mig - mitt och mannens gemensamma intresse för gamla mopeder och den klara bild jag hade i huvudet av hur bilden skulle tas. Efter lite rundsnack bad jag honom komma fram en bit och sedan tända en cigarett. Klick. Exponeringen ser okej ut, kameran i manuellt läge. Klick-klick. Saken var biff.

Efter den här kvällen växte mitt självförtroende, om jag ser en bild jag vill ta så tar jag den. Även om det innebär att stega fram till okända människor och förklara mina tankar. Hittills har jag inte fått på käften.

En i gänget av nollor. Eller om det var ettor.

Jahapp. Då var man med i gänget. Bloggänget, alltså. Det tog lite tid men nu är det gjort.

Här kommer du att slippa att läsa recept på små runda kakor med röd sylt i. Inte heller tips om hur man enkelt går ner i vikt med hjälp av avkok från rödbetor ska belasta din viktstressade hjärna. Knappast heller politiska analyser av högerns, eller om det var vänsterns, nedrustning. Nä, det blir foto för hela slanten (100 spänn). Men någon exakt inriktning kan jag inte presentera just nu – det finns ju så mycket som är roligt att fotografera. Som gatumusikanter.

Eller brudpar.

För att inte tala om sköna motiv som dyker upp framför kameran när man är på resa.

Och nära och kära så klart.

Ja, du fattar nog.

Vi hörs väl snart igen? Då ska jag berätta lite mer om vem jag är. Det kommer bli spännande, jag lovar.