I Neptuns buk

Idag har jag varit på studiebesök. Ombord på Neptun - Sveriges första datoriserade ubåt, byggd på Kockums i Karlskrona och sjösatt 1980. Om två år ska hon pryda Marinmuseums nya ubåtshall.

965 ton stål och 15 ton bly i form av batterier. Heavy stuff.

Nåväl, lokalmedia fick alltså en chans att kika in medan arbete med att rostlaga pågick utanpå. Det första som slår en är hur trångt det är. Inuti det 49,5 meter långa skrovet arbetade 25 man när man var till sjöss.

Endast tre båtar tillverkades i Neptun-klassen, Neptun, Näcken och Najad. Samtliga utrangerade. Det är något som fascinerar med ubåtar. De känns hemliga, läskiga, farliga och fascinerande på en och samma gång. Osynliga sveper de fram under vattnet, redo att slå till när fienden minst anar det.

Och om två år kan man alltså gå in Neptuns buk och kika både på torpedrum, byssan och träbritsarna som matroserna sov sina sex timmar på. Man arbetar nämligen i skift, sex timmar i tjänst och sedan sex timmar vila. Och så rullar de på under de fjorton dagar besättningen är ombord. Natt som dag, helg som vardag.

Anna Ternheim vs X10:an

Egentligen hade jag inte tänkt att ta med någon kamera. Men på något sätt åkte ändå X10:an med i jackfickan. Inte lika smidig som S90:an som brukar följa med men betydligt mindre uppseendeväckande än D700:an som lämnades kvar hemma i hyllan.

Från sjätte raden var sikten god upp på scen. Strax släcktes belysningen och scenen blev helt svart. Rök vällde in och strax klev en lång och svartklädd figur upp på scenen - Anna Ternheim. Med en glödlampa och en spotlight i taket som enda ljuskälla fick kameran ett mardrömsjobb i början av konserten.

Jag ställde in X10:an på seriebildstagning och displayen på off. Jag ville störa så lite som möjligt. Trots mitt rattande poppade bilderna upp på displayen så snart jag tryckte ner avtryckaren. Ruskigt irriterande. Och det var först när jag kom hem och lusläste manualen som jag hittade att bildvisningen inte går att stänga av när man kör seriebildstagning. Jisses vad dumt.

Trots att jag kom hem med en hel hög av oskarpa bilder, autofokusen kämpade hårt i mörkret, fick jag i alla fall ett par som var hyggligt skarpa. Och nu har jag lärt mig hur man får kameran både tyst och mörklagd.

Ps. Anna var riktigt bra. Gå och se henne om ni kan! Ds.

Gott & blandat med X10:an

Nu har jag haft min Fuji X10 i dryga månaden. Många bilder har det blivit. Och ett evinnerligt rotande i menyer och experimenterande med olika bildinställningar. Just nu kör jag mest tidsstyrt och i RAW + jpg i medium storlek med hårdvarubaserat utökat dynamiskt omfång - DR400. RAW-filerna väger in på 19 megabyte men filerna är endast på sex megapixel, det är priset man får betala om man vill ha två stegs bättre dynamiskt omfång genom så kallad pixelbinning. Och sex megapixel klarar man sig rätt långt på.

Jag har också skaffat mig ett snabbare SD-kort. Det gamla var på 15MB/s och det nya tre gånger kvickare. Och det märks. Jag gillar att ta bildserier eftersom mycket av fotandet just nu kretsar kring vår 1,5-åring och som bekant står en sådan väldigt sällan still. Nu töms buffertminnet mycket snabbare och det blir inte lika många missade bilder.

Numera stöds RAW-filerna av Lightroom. Men jag har noterat att kvalitetsskillnaden mellan jpg och RAW är ganska små med den här kameran. Visst tål RAW-filen hårdare bildbehandling och visst går det att rädda hem utfrätta partier bättre men skillnaden i delaljåtergivning är inte speciellt stora. Ett aber är dessutom att X10:ans RAW-filer inte tål så mycket uppskärpning i LR innan ett läskigt mosaikmönster bildas. Det botas enklast genom att "detalj-reglaget" i bildbehandlaren ställs ner till ett lågt värde (0-5).

Batteriet räcker som jag nämnde i recensionen till runt 300 bilder. Jag har därför skaffat två till via eBay för löjliga låga sex dollar. Funderar på en väska men gillar egentlig bäst att ha kameran redo runt halsen. För man vet ju aldrig när fotoögonblicket dyker upp.

Okej, nog med bokstavsstaplande, här kommer ett gäng bilder.

Saltö.

Hangaren.

Cyklisten.

Ett halvår för sent.

I trädgården.

Leffe.

Ingvar was here.

Mörkret har lagt sig

Höst. Smaka på det ordet. Lite vemodigt. Fuktigt. En doft av fallna löv och lätt förmultnelse hänger i luften. Men också ett lugn, man kan varva ner efter sommaren flängande hit och dit och krypa ner i soffan med stearinljusen flackande runt omkring sig.

Mitt fotande har gått på sparlåga. Har istället ägnat mig åt att byta ut hårddiskar i datorn får att få plats med fler bilder. Och att fundera på om jag ska byta ut min Canon S90 till en S100. Jag får se hur det blir.

Har också hunnit med att läsa de första sidorna i "Berätta i bild" av David duChemin. Verkar vara en bra bok. Funderar på att göra en fotoalmanacka men har inte bestämt mig för vilket företag jag ska anlita. Har ni några tips eller erfarenheter? Körde Önskefoto förra året men kvaliteten var inte riktigt på topp.

Vad gör du när mörkret långsamt sveper in och sväljer vårt avlånga land?

Dagen då allt hände

Lunchpromenader hör till min vardag. En timma ska spenderas på att fylla magen och få en nypa frisk luft. Det brukar oftast bli en runda runt Trossö. Eller Stumholmen. Så även denna dag. Vanligtvis hänger min Canon S90 i livremmen som en trogen följeslagare, alltid redo att föreviga det mina ögon ser.

Men idag hade jag glömt kameran hemma. Jag kom på det när jag satt i bilen halvvägs till jobbet men tänkte att det nog ändå inte dyker upp något att fotografera och åkte vidare. Men så fel jag hade. En mystisk u-båt som sakta gled fram i det isblå vattnet. En kille som svetsade en konstig mojäng rakt ute i gatan. En blårykande veteranmoped i full karriär längs Borgmästarkajen. Ja, ni hör själva - superspännande fotoobjekt mitt framför näsan. Och där stod jag med just en lång sådan utan ens en sketen mobiltelefon att föreviga det hela med.

Fan.

Så vad ni än gör, lämna aldrig hemmet utan en kamera i fickan. För man vet aldrig när just DET dyker upp.