Att ge sig själv ett uppdrag

Hur utvecklar man sitt bildseende och sina fotografiska färdigheter? Den tanken snurrade runt i skallen i våras när jag gick och drog barnvagn över slätten. Mitt fotande gick på tomgång och bestod mest i ett oräkneligt antal porträtt på den där killen som just nu sussade sött i sin vagn.

Nu så här när sommaren har tynat bort och bytts ut mot fuktig höst kan jag se två saker som gett mitt fotograferande en rejäl skjuts de senaste månaderna; en ny kamera och en hel räcka fotouppdrag.

Nya prylar är alltid spännande, men boosten de ger brukar vara relativt snabbt övergående. Att gå upp från Nikon D300 till Nikon D700 var både ett stort och ett litet kliv. Ett litet i så måtta att kamerorna är i princip identiska och alla knappar sitter där "de ska". Ett stort eftersom fullformatssensorn förändrar hur man jobbar med skärpedjupet.

Nåväl. Nyprylsboosten varade kanske någon månad. Sedan gällde det att hålla ångan uppe. Det var då jag kom på det här med fotouppdrag. Att tvinga sig själv ut i verkligheten med ett givet mål i sikte. Det kan vara att ta en bild om dagen, att göra en fotobok, att sikta mot en egen utställning som min kompis Joakim vars blogg du hittar här: http://www.fotosidan.se/blogs/joakimke/index.htm . Eller att kanske delta i den lokala fotoklubbens tävling med ett gäng nytagna bilder. För min del handlade det om att besöka lokala evenemang runt om i Blekinge och dokumentera begivelserna. Att helt enkelt göra fotoreportage.

Det första i raden blev Lövmarknaden i Karlskrona. Lövmarknaden har en lång tradition och består av en hel massa knallar och en ännu större massa med köpsugna blekingebor. Det är som göteborgaren skulle ha uttryckt saken: "knökfullt". Således perfekt för en oerfaren och lite lätt blyg amatörplåtare som ska leka dokumentärfotograf. För att göra det hela extra spännande avgränsade jag mig till att endast använda en glugg, Nikon 24-70 2.8 - inga långtelebilder alltså. Upp i ansiktet, ut med hakan, fram med motljusskyddet. Till attack!

I början kändes det lite jobbigt, särskilt som folk ryggade tillbaka när "jättekameran" åkte upp och seriebildstagningen matade på. Några frågade vilken tidning jag var från. Andra drog sig diskret undan så snart kameran dök upp.

Men efter en stund gick det lättare. Tricket var tvådelat, dels att vara kvick som en vessla så att ingen hinner reagera och dels genom att först söka ögonkontakt och le för att visa att allt är okej. Båda metoderna funkade bra.

Efter en och en halv timmas intensivt plåtande var det hela över. Lärorikt? Som sjutton. Här kommer bildbevis. 

Hur gör du för att utvecklas? Dela gärna med dig av dina tips eller funderingar i kommentatorsfältet nedan.