SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Konsten att vara en introvert gatufotograf

Jag är en introvert person. Att omges för mycket av människor och flänga runt som en tok dränerar mig fullständigt på energi. Som alla andra introverta uppskattar jag lugnet och ett lagom tempo. För medan extroverta i regel stimuleras allra mest av det som händer runtikring, stimuleras vi introverta oftast mer av den inre resan. 

Därför är det på sätt och vis lite av ett självplågeri att jag just har anammat gatufoto som mitt stora intresse. En genre som kräver att du är ute bland folk så mycket som möjligt. Att du är snabb i dina beslut och i avtryckarfingret. Alltså tvärsemot den avvaktande försiktighet som ofta präglar oss introverta. 

Det går att se skillnad på bilder som är tagna av extroverta kontra introverta gatufotografer, vill jag hävda. Extroverta fotografer är i regel mera pang på. De går närmre folk. Interagerar gärna med människor. Söker sig till sociala sammanhang. Fotandet kan till och med bli en show - ett sätt att själv få uppmärksamhet. Fotografen William Klein skulle jag tro är en extrovert person. 

Vi introverta är mer av observatörer. Vi håller oss i regel lite på avstånd. Analyserar. Avvaktar det rätta ögonblicket. Vi vill helst inte bli sedda och ser inget större värde i att få kontakt. Det är bilden vi är ute efter, inte ett möte med andra människor. Jag tror att Henri Cartier-Bresson var en introvert person. 

Det jag har kommit fram till är att jag som introvert helt enkelt få acceptera den jag är. Att hänga på krogen och plåta, blixtra folk i nyllet och liknande - det kommer aldrig att vara min grej. Att däremot vara observatören som lufsar runt så osynlig som möjligt med målet att fånga det avgörande ögonblicket. Det är vad jag ska ägna mig åt. 

Postat 2018-06-10 10:47 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

SE BILDEN: Gatufoto med extremvidvinkel - utmanande men kul

Gatufoto är en utmanande fotogenre på många sätt. Inte minst kan det vara svårt att komma tillräckligt nära. Att plåta med ett extremvidvinkel blir såklart därför ännu mera klurigt. Men skam den som ger sig. 

Själv har jag nyligen köpt en ny glugg. Ett Fujinon 14 mm, vilket motsvarar 21 mm i fullformat. Under några lediga vårdagar har jag gett mig ut för att testa denna brännvidd som jag är totalt ovan vid. Och hur blev då resultatet? Tja...

Postat 2018-05-10 16:57 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

SE BILDEN: Så framkallar du svartvit film - quick and dirty!

Hur roligt det än är att plåta analogt så kan det vara ganska segt att framkalla sina filmer. Som tur är finns det en snabbmetod där både framkallning, fixering och sköljning sammanlagt inte tar mer än 10 till 15 minuter. Det är "quick and dirty" och alltså inget för den känslige. 

Ja, även om detta med att fotografera analogt på många sätt tilltalar mig så är jag väl i ärlighetens namn lite som den välkände fotoikonen Henri Cartier-Bresson. Han föredrog ju att ägna sin tid åt fotograferandet och lämnade bort framkallningsjobbet till någon annan. Personligen är jag alldeles för snål för det. 

Därför får jag soppa mina rullar själv. Dock har jag under årens lopp lärt mig en snabbmetod där det faktiskt inte tar mer än tio minuter en kvart att både framkalla, fixera och skölja - vilket måste anses vara hyggligt uthärdligt, trots allt. 

För skojs skull satte jag ihop en film som visar hur det går till. Och för den intresserade kan jag nämna att den som ett litet experiment är filmad med min mobiltelefon och appen Filmic Pro för Android. 

Postat 2018-04-27 09:52 | Permalink | Kommentarer (20) | Kommentera

SE BILDEN: Vem bryr sig om dina larviga bilder?

Man borde bara hoppa av det förbannade ekorrhjulet och ge sig iväg. Så tänker jag ibland. Sälja bostaden, dumpa all skit man äger och sikta på att leva ett minimalistliv på en varm och behaglig plats. Bara behålla ett par kameror, datorn och de kläder som verkligen behövs. Sju ägodelar, typ.

För det är ju inte jobb och konsumtion som gör en människa lycklig. Och det är inte nödvändigtvis hög standard som får en att leva länge. Detta läser jag på nätet. Där står också att sociala medier och ständig uppkoppling är rena giftet för våra hjärnor. Vi blir sjuka och deprimerade av det moderna informationssamhället.

Det får mig i sin tur att tänka på detta med foto. Vem bryr sig om ännu en fotograf som ropar rakt ut i cyberrymden? Vem är intresserad av ännu en pajsare som tar exakt samma bilder som alla andra pajsare? Dessa eviga upprepningar. Jag vet inte, men när jag kollar exempelvis Instagrams störtflod av bilder så kan jag känna trötthet. Vem bryr sig på riktigt, liksom?

Men vad är då på riktigt? Tydligen är det social samvaro, vänner och kärlek. Liksom känslan av att kontrollera sitt liv, meningsfullhet och ett tydligt sammanhang. Ett liv med en låg grad av stress, krav och måsten. Men också god mat och några glas vin varje dag. Så säger i alla fall både antikens filosofer och vår tids forskare som aldrig kan få nog av att undersöka saken.

Lika förbannat kommer jag att gå upp ur sängen i morgon för att ge mig av till kneget. Och lika förbannat kommer jag att lägga upp ännu en bild på Instagram inom kort, liksom ett nytt blogginlägg här på Fotosidan. Människan är sin egen värsta fiende. Det finns ingen tvekan om den saken.  

Postat 2018-03-13 12:56 | Permalink | Kommentarer (31) | Kommentera

SE BILDEN: Vikten av att inse sina begränsningar

Det är härligt med visioner, drömmar och mål. Sådant som väcker ens lust och engagemang. Ja, kanske rent av det där som får en att vilja gå upp ur sängen på morgonen. Men ibland behövs en reality check. För drömmar kan också göra livet riktigt surt. Vilket oftast sker när du trots allt kämpande och höga förväntningar inte når i mål. 

Då kommer frustrationen och missnöjet. I sämsta fall även avundsjukan och bitterheten. Det gäller därför att vara vaksam och inte hamna där. Men det är inte alltid så lätt. Emellanåt trillar jag själv just i den fällan när det gäller mitt fotograferande. Mina krav på vad jag ska lyckas med blir då inte särskilt rimliga utifrån min faktiska verklighet.

Plötsligt ser jag stora projekt av olika slag framför mig. Regelbundna resor runt om i världen. Att jag ska kunna lägga en stor del av min lediga tid på mitt fotograferande. Eller följa några intressanta personer i deras vardag. Men hur naivt är inte det vid en närmare eftertanke? Och hur mycket rastlöshet har det inte skapat periodvis?

Det jag tänker mig kräver massor med tid som jag inte har bredvid mitt heltidsjobb. Men också pengar, som heller inte finns. Dessutom ska man ju orka och känna lusten för den sortens stora åtaganden under en lång period. Det är insikten som jag måste ta till mig i dessa lägen. Eller typ byta liv och bli någon form av levnadskonstnär.

Ett rimligt mål är därför att geneta på med mitt gatufotograferande någon helg i månaden. Liksom ett par fotoinriktade utlandsresor om året. Sedan utöver det fortsätta med mitt projekt utanför husknuten här i Akalla. Men det måste inte vara så dåligt, när jag tänker efter. Det blir bilder av det också.

Postat 2018-02-14 09:08 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 68 Nästa