Gluttsnäppa?

Många av de fågelarter, som jag nu fotograferar var helt okända för mig för några år sedan.

Alla vadarna till exempel.

Vid en fototur till kusten för inte alltför länge sedan syntes några långbenta fåglar.

Vad är det?, frågade jag mitt sällskap, som vanligen kunde besvara mina frågor.

Gluttsnäppa kanske...,  sa hon.  

Gluttsnäppa?, tänkte jag och smakade på ordet.

Driver du med mig?
Tror du jag går på den?

Du kunde ju ha kallat den något lite mer fantasifullt....

Långt senare fotograferade jag en långbent fågel, som jag med hjälp av fågelboken identifierade som en

GLUTTSNÄPPA!

Den fanns!

På riktigt.

För den ännu inte vet:
Gluttsnäppan är en långbent vadare, som ( i mina ögon) mest påminner om en grönbena

men den är större och näbben är lätt uppåtböjd.

Dessutom har jag numera lärt mig, att den är tämligen allmän!

Även om den häckar långt norrut, kan den nog ses i hela landet i samband med flyttningen.

Varifrån det där märkliga namnet kommer är okänt.

.

.

Det var en kommentar till mitt inlägg om svärtan härförleden,

som påminde mig om ovanstående episod.

Författaren till kommentaren, som inte kände till svärta trodde först, att jag hittade på en ny art med namnet svärta.

Precis som jag gjorde när väninnan drog till med  gluttsnäppa...

Nu känner jag till den men känner den fortfarande inte.

Jag har många bilder av vad jag tror är 'gluttar' men alldeles säker är jag ännu inte.

..

.

Svärta

Jag berättade för ett tag sedan, att jag tyckte mig ha drabbats av Jagandets tjusning.

Ibland till den grad, att själva jagandet blivit ett självändamål på bekostnad av bildskapandet.

Jagandet kan ha många ansikten.

Ett av dem är jagandet efter nya arter.

Det behöver givetvis inte var av ondo. En ny art betyder ett nytt motiv.

Kanske en ny miljö och kanske också krävande nya infallsvinklar.

En av de många arter jag aldrig sett var tills helt nyligen Svärta.

På bild hade jag sett en vacker svart andfågel.

När jag snappade upp, att en svärta befann sig i de trakter, där jag vanligen rör mig kunde jag inte motstå att åka dit.

Det är knappast en plats, där de brukar finnas och det antogs, att den sannolikt var skadad på ett eller annat sätt.

Efter att ha letat utan att finna, slog jag mig ner vid åkanten, där jag uppfattat, att den synts tidigare.

Det var i kvällningen och solen sjönk snabbt.

Det började skymma men ingen svärta syntes.

När det var nästan mörkt i sänkan längs ån tyckte jag mig skönja något inne under buskarna en bit bort. Något, som jag inte uppmärksammat tidigare.

Något klart lysande orange.

Var det ett blad, som plötsligt blivit solbelyst när solen sänkte sig?

Jag tittade igen men såg inget!

Med hjälp av kamerans skarpare öga lyckades jag urskilja en morotsliknande form i dunklet.

Så var den borta igen för att dyka upp en bit därifrån.

Nu tillsammans med ett skarpt markerat vitt parti.

'Bilden' förflyttade sig lite hit och dit.

Försvann och dök upp igen.

Så småningom kom den fram alldeles i kanten av de överhängande grenarna och i skumrasket kunde jag ana en svart fågel med orange näbb och ett stort ljust öga...

Svärtan.

Jag hann ta några bilder innan den ändrade riktning och gled iväg bort utom synhåll.

Jag återkom några kvällar och historien upprepade sig.

En av kvällarna gled den längs åkanten i min riktning.

Putsande och plaskande närmade den sig.

Fick syn på mig och gled långsamt förbi.

 Fram och tillbaka. Visande sina två sidor.

Jag hade tidigt sett, att den hade ett vitt parti på vänstra vingen, som inte borde synas och gissade, att det var en skadad vinge jag såg.

Så hade jag både sett och fått bilder på svärtan.

Bilder, som tillika tillfredsställde det 'där andra'.

Dessutom bilder, där 'jagandet' för mig själv är en viktig beståndsdel.

Om pippin bara legat och guppat i en parkdamm och låtit sig fotograferas, hade upplevelsen förstås aldrig kunnat mäta sig med detta. Även om fågeln var skadad.

Och bilderna hade lika klart blivit väldigt annorlunda.

Vad som hände med svärtan vet jag inte.

Jag återvände men såg den inte mer.

Lyckades den lyfta med sin skadade vinge eller gick den ett dystert öde till mötes i Kävlingeån?

 Förstora gärna bilderna, för att se svärtan i allt det svarta.....

Min hägerhistoria

Nu hoppas jag, att jag inte totalt tröttar ut er med mina hägerbilder, så att ni direkt slår bakut.

Men hägrarna har de senaste åren blivit något av favoritmotiv.

När jag nyss rensade bland dessa bilder, fick jag för mig, att jag skulle samla ihop några av dem.

Resultatet ledde efter lite gallring till detta inlägg.

Historien började 2012.

Dessförinnan hade jag knappt sett någon häger förutom de, som då och då kunde ses genom bilrutan i farten på stort avstånd.

Så när jag trodde mig se en häger över byn på en av mina hundpromenader, försökte jag fånga den på bild.

Som den uppmärksamme nog redan kunnat konstatera, var det inte ens en häger.

Min första häger var en stork!

Det skulle dock inte dröja så länge innan jag fick syn på en riktig häger.

Också det hemmavid på en promenad med hunden.

Jag insåg snabbt, att det fanns hägrar i min närhet och försökte vara uppmärksam för att förhoppningsvis få syn på dem....

Det finns gott om dammar i närheten och jag spejade ivrigt när jag gick förbi .

Så en kväll landade två hägrar alldeles i min närhet.

De fanns här!

Jag blev glad som en speleman men glädjen grumlades delvis av insikten, att det inte skulle bli så lätt att fotografera dem.

Gång på gång såg jag dem glida undan innan jag hunnit med i svängarna.

De framstod alltmer som en hägring.

Men det var en hägring, som fick hägrarna att hägra än mer.

Bara någon månad efter den där storkbilden körde jag över Revingefältet.

En plats där man ofta ser just stork.

Denna regniga dag stod ett stort antal en bit från vägen.

Jag stannade (förstås).

Men min blick föll snabbt på en gråraggig fågel en bit bort.

En Häger!

Det var fullständigt omöjligt, att få någon skärpa på hägern, som befann sig ganska långt bort i det täta duggregnet, så jag valde, att istället fokusera på en mås, som satt lite närmre.

Tyckte, att resultatet motsvarade min syn på hägern som just en hägring.

(Det var faktiskt den första bilden jag la in på Fotosidan.)

Sedan rasslade det på

(både med hägrar och på Fotosidan.)

Jag insåg, att det fanns hägrar lite överallt där jag rörde mig

och mitt arkiv fylldes snabbt

med bilder av alla de slag.

Drömska och dokumentära.

Porträtt.

Både skarpa och oskarpa.

Närbilder

och helfigur.

Här  är ett axplock 

av mer eller mindre lyckade bilder

av snällt (?) poserande fåglar,

och mer ljusskygga 

och undanglidande exemplar.

Sådana, som misstänksamt trycker i vassen

eller vasskanten

innan de väljer att dra iväg.

Bobyggande hägrar

och häger på väg mot natträdet

och så de där,

som visar hur det väldigt ofta blir.....

Plus en, där jag i min väntan passade på att leka lite extra.

Behöver jag säga, att jag längtar efter att få fortsätta utveckla denna spännande bekantskap? 

.

Hjort som blev häger

Tanken var, att traska ut i gryningen för att i sista minuten ta del av dovhjortarnas brunstceremoni.

Tidigt på morgonen stod vi i skogen och spetsade öronen men det var alldeles tyst.

Inga hjortbröl hördes.

Skulle vi på vinst och förslust ta oss långt ut i den oländiga terrängen till den tänkta observationsplatsen eller skulle vi göra något annat?

Efter en kort diskussion beslöt vi oss för att istället ägna morgonen åt...FÅGLAR.

  Vi åkte till ett ställe, där vi tidigare sett och fotograferat häger.

När vi kom fram, såg vi en skrattmås ryttla över en vassrugge, för att sedan jaga en and ut ur vassen.

Vi undrade över beteendet.

Men vårt mål var hägrar.

Fast det stod några på andra sidan sjön valde vi, att fokusera på en annan grupp i vassruggarna en bit bort, där både ljus och bakgrund kändes mer tilltalande.

Vi lämnade måsar och änder för att försöka komma lite närmre.

Hägrar är, som de flesta av er säkert vet, både observanta och skygga.

En kombination, som gör det svårt att närma sig dem.

Nu ålade jag mig fram genom snår och sly.

Genom gräs och vass kunde jag ana, att några av fåglarna hade koll på mina förehavanden,

där jag tryckte intill  vassen.

Den oplanerade fågelfotograferingen betydde, att utrustningen var vald för annat men det kändes ändå bra med tanke på mina tidigare funderingar.

Nu skulle jag inte jag inte i första hand sträva efter skarpa närbilder utan försöka fånga något av stämningen,

 de fina höstfärgerna och lite av miljön.

Åtskilliga timmar senare återvände vi till den första platsen med måsar och änder.

Det var då anden med en fisk i näbben dök upp.

För en lång stund stal den vår uppmärksamhet

och vi fick svar få våra frågor om måsarnas märkliga beteende.

(Om detta skrev jag i förra inlägget).

En flock med krickor landade mellan oss och hägrarna på andra sidan sjön.

På vår väg tillbaka, dök en misstänkt fiskgjuse upp på väg mot sjön vi just lämnat.

(Nej, jag menar inte vråken på bilden ovan.)

Vi skyndade genom en hage men gjusen (om det nu var en sådan) stod inte att finna.

Jag passade på att leta efter nya fotovinklar, när jag plötsligt anade något avvikande i ögonvrån.

Det visade sig vara en havsörn.

Den medhavda optiken kunde förstås inte göra den rättvisa men det blev en fin avslutning på dagen.

Innan vi körde hem ville vi undersöka den motsatta sidan av sjön.

På vår väg passerade vi fält med spirande höstsådd och gyllene ekhagar.

Ånyo framme vid sjön bekräftades mina aningar om att de hägrar, som stod nära kanten var nästintill helt dolda av vassen från den sidan.

En mås flög över sjön och jag hoppades, att en häger skulle följa i dess spår men tji fick jag.

De inflygande hägrarna valde en annan rutt.

När vi kom tillbaka till bilen stod solen redan lågt

och en lång och fantastiskt fin höstdag närmade sig sitt slut.

.

Fina fisken, sa fågeln

Fick förliden dag en formidabel förmiddag vid Fulltofta,

där jag förvånad

fick se en fena till flink fiskare

(ja, faktiskt flera)

framgångsrikt fånga fisk efter fisk,

för att fort försvinna med fångsten och

få förtära födan i fred

för att förhindra, att

fisken förlorades

och festmåltiden försvann förbi,

till förmån för en frustrerad fuling till fjäderfä,

som förgäves frestades försöka förse sig med fångsten.

Fenor och fjädrar fladdrade i en fräsande fartfylld färd

i flykten från förföljaren.

Det var en fantastiskt föreställning

den förbluffade fotografen fick förevisad,

funderande

över om detta är en

frekvent förekommande företeelse och fångst för en

.....gräsand.....

Fortsättning följer.

.

PS. Har i efterhand läst på och insett, att det inte helt är ovanligt med fiskande gräsänder.