Naturfoton i kyrkorum

Idag besökte jag Sövestads lilla fina kyrka från 1100-talet.

Anledningen var, att en av de fotografer jag beundrar här på Fotosidan,

Rikard Olsson,

 ställer ut bilder där.

I påskas såg vi en några av dem när han ställde ut då.

Nu skulle bilderna kompletteras med texter av Suzanne Rahm.

Jag googlade på henne och såg texter, som tilltalade mig lika mycket som Rikards bilder.

Det skulle vara spännande att ta del av.

Att ställa ut naturfoton i ett vackert kyrkorum tillsammans med tänkvärda och existentiella texter kunde inte bli annat än hänryckande!

Kyrkan var som ett med utställningen.

Vacker och stämningsfull, omfamnande och vänlig, värdig och allvarlig, tyst och njutbar. Tankeväckande.

Miljön och samarbetet med Suzanne korsbefruktade och höjde upplevelsen till något långt mer än 'bara' en fotoutställning.

Jag gick runt länge.

Satt och begrundade bild och text.

Jag önskade mig en bok med bilderna och texterna och tog några foton för att minnas.

Maken, som följt med, tyckte, att jag snyltade på Rikards bilder genom att fotografera dem,

vilket alls inte var min mening.

Jag ville bara få med mig minnesbilder.

Att göra Rikards bilder rättvisa kan jag naturligtvis inte.

Bilderna ska ses i original.

Texterna läsas.

Helst på plats.

Så om du har möjlighet att åka dit,

GÖR DET!

Läs mer här: http://guide.visitskane.com/sv/evenemanget/a693549/fotoutstallning-rikard-olsson/detaljer?page=4

Och har du inte redan upptäckt Rikards bildskatt,

föreslår jag, att du tittar på hans bilder här på Fotosidan!

Barndomens glada lekar

Och vuxenlivets.

Med ett öppet sinne och barnasinnets lekfullhet i behåll och,

inte minst,

 med hjälp av kameran,

blev jag deltagande i barnens lek.

Med en känsla av att detta var en metafor för Livet ,

som fladdrar förbi ett allt mer rasande tempo

inför den slutliga rutschbanan.

Vårsmärta

Vår.

Ett ord fyllt av vibbar.

Ljuvliga vår...

En tid av förväntan och glädje.

För en del.

Lika laddad med förhoppningar om allt som komma skall som julen är.

Den ena förväntas medföra värme, gemenskap, umgänge och glädje.

Den andra har motsvarande last av krav på förtjusande körsbärsrosa drömmar.

Förälskelse, nyföddhet och allmän hoppfullhet.

Men ibland.

För somliga.

Innebär varken jul eller vår någon glädje.

Båda är alltför laddade med det, som inte känns om menat för just mig.

Just där och då.　

För mina vårar har de senaste åren varit mer fyllda av farhågor av allt,

som alls inte är så ljuvt än av det förväntansfulla.

Våren har hånskrattat åt mig.

Gjort fula miner.

Men bara varit mörk och hotfull.

Jag åkte till bäcken för att fotografera sipporna men såg bara det svarta vattnet

och dess lika svarta inneboende väsen.

Sipporna drog sig undan och vände mig ryggen.

Färgerna var allt annat än ljusa och lätta.

Hemma i trädgården kändes snöklockornas nickande mer som larmklockor,

som signalerade fara än som löfte om bättre tider.

Så gick ett år och en ny Vår väntade.

Fortfarande fanns det något mellan mig och Våren.

Färgerna fanns där men orena.

Men så ljusnade det.

Långsamt.

Det fanns fortfarande någon hotfullt i bakgrunden men det skönjdes hopp om något annat.

Svalörten viftade frenetiskt till mig att komma med.

Att delta i den stora vårfesten.

Och så småningom lyste de i all sin gula, glada prakt.

Jag insåg, att sipporna inte alls vänt mig ryggen.

De vände sig mot ljuset och de lockade mig att göra detsamma.

Och jag blev bländad.

Det glittrade och skimrade överallt.

DET VAR VÅR!

Också i min förtvinade själ.

Och i de mörkaste vrårna kunde jag plötsligt urskilja små rara vårtecken.

Jag satte mig ner och njöt.

Tog ett djupt andetag.

Kände mig pånyttfödd.

Finns det något ljuvligare än känslan av att sitta i våt mossa och sniffa på dofter,

lyssna på fågelsången och bara njuta av livet?