Twitching Bronsibis

Ännu en ny art....

En bronsibis höll under några veckor till på Skanörs strandängar.

Jag försökte under några dagar motstå frestelsen att åka dit, innan jag förstås föll till föga.

 Bronsibisen var långt hemifrån och även om det inte är alldeles ovanligt, att den ses i Sverige,

så var det något exceptionellt över dess närvaro.

Och Skanör ligger ju inte så långt hemifrån för  mig...

Eftersom jag dröjde med mitt besök, var jag inte säker på om den var kvar, när jag kom till platsen.

Jag såg genast två fågelskådare med tubkikare och gick fram och frågade om ibisen var kvar.

Det visade sig vara ett engelskt par, som inte hört talas om att den skulle vara där

och än mindre sett den.

 Något tändes för ett ögonblick något i deras ögon men förvånat och inte så lite misstroget undrade de, om det verkligen fanns ibisar i Sverige.

Jag förklarade, att det ju inte gör det normalt men att en ibis sedan någon vecka uppehållit sig just här.

Kvinnan tittade ut över ängarna hon nyss betraktat och plötsligt utbrast hon: Oh, there it is!

Ett huvud dök upp ett kort ögonblick för att snabbt försvinna igen.

Under tiden vi väntade på att den skulle dyka upp igen, lärde jag mig, att företeelsen att åka (rusa) iväg för att se en oväntad fågel på 'fel' plats kallas 'twiching' på engelska.

En sån här lättköpt observation, som de just upplevt, var en riktig  'armchair twich'.

Tacksamma, nöjda och belåtna gick de så småningom vidare, medan jag väntade på att gästen skulle behaga ta sig upp ur dikena, där den letade mat.

Det blev några snabba lyft på huvudet och så var den borta igen.

Det blev därmed ytterligare några besök och många bilder av det där slaget jag egentligen inte skulle ta

men det var ju ett strålande tillfälle, att få ett nytt kryss på min egen fotokrysslista, som jag rätt gärna inte kunde missa.....

Det är bara att inse, att jag är på väg att bli en liten 'twitcher', vilket har många fler fördelar än att 'bara' ev. se den där långväga hitblåsta fågeln. Man träffar till exempel många trevliga människor.

Och än så länge har jag inga avsikter, att ge mig iväg långa sträckor.....

Jag behöver inte gå över ån för att hämta vatten,

än finns det många arter hemmavid för mig att lära känna.

.

Skärfläcka vs gravand

Jag har tidigare visat bilder av skärfläckorna och deras avvisande av andra fåglar i ungarnas närhet.

Här är en bildsvit, där ett skärfläckspar gemensamt tvingar bort en gravand.

Två skärfläckor vadade omkring i det grunda vattnet. 

En bit bort syntes en ensam gravand röra sig framåt.

Plötsligt närmar sig båda skärfläckorna anden, vars kroppsspråk antyder, att den anar vad den har att vänta.

Han försöker ta sig därifrån men hinner inte långt innan en av dem gör ett utfall.

Gravanden vänder sig om och svarar upp mot dem.

För ett ögonblick backar skärfläckorna

och kombattanterna tittar på varandra.

Men snabbt är de efter gravanden igen.

Han duckar

och försöker undkomma attackerna.

Men skärfläckorna följer efter

och tvingar honom, att vända.

Den stackars gravanden är hårt trängd mellan skärfläckorna och kommer varken fram eller tillbaka

och nu ser jag den ensamma ungen, som står en bit fram.

Anden försöker förgäves undfly uppvaktningen.

Tillsammans vallar sedan skärfläckorna gravanden förbi  ungen men det tycks inte gå fort nog.

När de passerat ungen släpper de slutligen bevakningen

och gravanden kan komma undan.

Vem som var mest skärrad vet jag inte men alla inblandade verkade nöjda med utgången.