Svarthakedoppingarnas parningsbestyr

Jag har redan visat er en hel del bilder av svarthakedoppingarna.

Bland annat bilder av deras spelande och förberedelser inför familjebildandet.

Här kommer en sista omgång.

Knappt hade jag  kommit på plats och börjat fotografera de spelande fåglarna en bit bort på sjön, när de dök.

Jag spejade över sjön men kunde inte hitta dem igen.

Till min stora förvåning dök de istället upp bara en bit från mig.

Den första simmade förbi, kikade lite på mig

och klev upp på en rissamlig framför mig.

Strax efter kom hanen.

Jag vågade inte röra en fena i rädsla att störa dem.

Men de verkade inte bry sig om min närhet.

Gång på gång upprepades parningsceremonin mer eller mindre rakt framför mig. 

Min position i förhållande till doppingarna varierade beroende på hur/var jag låg när de kom in.

När de väl var på plats, vågade jag inte röra mig och några serier doldes helt av växtlighet men som ni kanske förslår var de flitiga.

En sakkunnig på plats berättade, att de kunde para sig ett par hundra gånger under några veckor och jag och min kamera bevittnade åtskilliga..

Mellan passen var det spel och uppvaktning.

Då och då störda av den ensamme doppingen, som ville vara med och leka.

men så fort han (?) var avhyst fortsatte paret sina ritualer.

Svarthakedopping personliga porträtt

                                 Det blev många bilder av svarthakedoppingarna.                                         

Bilder av väldigt olika slag.

Några har jag redan visat i ett tidigare inlägg.

(De kan ni se här.)

När jag kopierade länken insåg jag, att några av dessa bilder ingick redan i det inlägget.

Hoppas ni har överseende.

Här är några försök till närgångna och personliga porträtt av dem.

Jag återkommer med bilder,

som är närgångna på ett annat sätt

och kanske med några lite mer ruschiga bilder.

Svarthakedopping

Så blev det i alla fall en hel drös bilder på svarthakedoppingarna.

Bilder, som egentligen inte behövde så mycket extra, eftersom doppingarna är så vackra i sig själv.

Vattnet var svart och bilderna blev fina bara med de läckra fåglarna.

Men de bjöd på så mycket mer än bara att simma omkring och se vackra ut.

De spelade

　och de parade sig.

Men allt var inte frid och fröjd i deras paradisiska tillvaro.

En ensam dopping dök hela tiden upp och ville vara med i leken.

Det resulterade i vilda vinggemäng, där vattnet yrde

och smockan hängde i luften

Jag antar, att inkräktaren var en ensam hane och att det var hanarna, som fightades om honans gunst medan hon väntade en bit bort.

Så racade de över vattenytan till en annan del av sjön, där spelet började på nytt.

De ruskade av sig obehaget

och gled, nej de skred fram över ytan, allt medan de reste sig upp.

De fluffade upp sina stiliga fjärdrar.

De bugade och neg.

Och så simmade de tillbaka till mig och parade sig på nytt....

Emellanåt putsade de sig och vilade  förstås.

Detta var en  kortkort version.

Bildmaterialet hade räckt till många och långa inlägg.

Kanske återkommer jag med nya inlägg på samma tema....

Upplevelserik fotoresa

Vi åkte till Hornborgasjön.

De flesta tranorna hade dragit vidare men det var inte i första hand för deras skull vi åkt dit, så jag blev inte speciellt besviken.

Vi tog oss istället till Fågeludden, där jag tillbringade några timmar i ett av gömslena.

Inte så långt därifrån höll ett skäggdoppingpar på att förbereda sitt rede.

De byggde och bevakade sitt bygge.

Men framför allt är detta skrattmåsarnas område.

De gnabbades, bråkade, vänslades och parade sig.

Luften var fylld av ett öronbedövande myller av skrin och skrän och fladdrande vingar.

Jag fyllde minneskorten med måsbilder och mestadels ganska trista eller undermåliga  doppingdito.

Laddade över dem på den medhavda laptopen och kunde konstatera, att dess uppladdning var nästan noll när jag var klar, varpå den inte gick att ladda upp igen.

Dagen därpå åkte vi till en göl, där jag fotograferade svarthakedopping i fjor.

Paret var tillbaka och jag blev lika blöt nu som då men fick betydligt bättre bilder.

Därefter åkte vi vidare till en liten sjö, som jag letade efter redan förra året men inte hittade då.

Ett par svarthakedoppingar spelade och parade sig helt nära.

Emellanåt dök en tredje dopping upp och ville vara med i leken. Men han (?) blev bryskt ivägkörd.

Jag frossade i fototillfällen, som aldrig tidigare.

Kameran tycktes också bli överhettad.

Med jämna mellanrum upplyste den mig om att den var 'upptagen' med annat.

Och detta givetvis när det 'hettade till' som mest.

Gissade, att det minneskort jag använde, var av det långsamma slaget.

På nytt fyllde jag kortet. Nu med bilder, som fick mig att jubla.

Porträtt och actionbilder på doppingarna.

Riktigt bra bilder, verkade det som!

Tillbaka till vårt logi inventerade jag mina medhavda minneskort och såg, att ett av dem inte var formaterat.

Lika bra att göra det på en gång, så jag inte skulle behöva göra det på plats när jag behövde det.

Efter formateringen skulle jag kolla, att det var tomt men det var det inte.

De gamla bilderna var kvar!

Så vad i helsicke hade jag då raderat?

Som ni nog kan gissa, hade jag tömt kortet, som innehöll de där bilderna, som jag trott på!

(Det finns plats för två kort.)

Jag fattade ingenting men när insikten kom, höll jag på att falla ihop.

Jag blev alldeles tom.

Kände mig lika formaterad som kortet.

Jag försökte intala mig, att kanske, kanske skulle bilderna gå att rädda...

Till slut bestämde vi oss för att ändra våra planer och köra tillbaks till sjön.

Jag tog några nya bilder av doppingarna. 

Efter en stund dök det upp en man, som tycktes bekant.

Det var Jan Gustavsson. Vi pratade ganska länge. Jag berättade om min fadäs med minneskortet och han gjorde fullständigt klart för mig, att bilderna var BORTA. Forever.

När han gick, skulle jag ta de bilder, som var avsedda att något kompensera bortfallet.

Då kom nästa bakslag. Efter kort stund hängde sig kameran.

Ingen kontakt mellan kamerahus och objektiv....

Jag stängde av kameran och satte igång den igen. En exponering sedan var den död på nytt. Tog av objektivet och försökte torka av kontakterna med en putsduk. Samma resultat.

Så medan doppingarna spelade och bråkade så vattnet yrde, kunde jag ta en ynka bild åt gången.

Jag hade redan huvudvärk av missödet med kortet och av att ligga spänd i en ställning, som inte passar min skröpliga kropp.

Nu  kändes det som om huvudet exploderade.

Jag orkade helt enkelt inte mer, så vi for vidare.

Körde till närmsta stad och köpte fler minneskort.

Som jag inte använde. För min lust och inspiration var obefintlig.

Vi återvände i alla fall till Hornborgasjön och skäggdoppingarna.

Men nu hade det anlänt några andra fåglar också.

Och som lite plåster på såren fick jag se svarthalsade doppingar, som jag aldrig sett förut.

De simmade runt och dök på ganska långt avstånd. Så småningom kom en av dem lite närmre men inte ens det kunde få mig på bättre humör.

Så vi beslöt oss för att åka hem.

På vägen stannade vi till vid Store Mosse. Men tämligen omgående hände något med vår gamla hund. Hon började halta och kunde inte stödja på ena frambenet. Vi satte henne i bilen och tog själva en kortare promenad innan vi fortsatte hem.

Det, som kunde ha varit en toppentur med trevliga möten, fina upplevelser och kanonbilder med hem, kändes bara som en veritabel flopp.

Några av de bilder jag fick med mig hem verkade väl visserligen vara OK men jag fortsatte att grina illa.

Jag ringde sonen för att få råd och han kom till undsättning för att försöka hjälpa mig att rädda bilderna på kortet och... visst gick det mesta att rädda!

Det vete katten om de var så bra som jag mindes men några av bilderna känns ändå ganska häftiga.

Och jag är glad som en speleman.

Nu återstår att gå genom alla bilderna och fler kommer i följande inlägg.

Summa summarum:

En händelserik resa med fantastiska upplevelser, trevliga möten och missöden, som lärde mig mycket....

Och som dessutom gav en bunt trevliga bilder.