Kronornas rike

.

Uråldriga träd med överdådiga kronor och hjortdjur, också de med imponerande kronor,

har jag redan visat en del av.

men här är en bukett med hjortkronorna i fokus.

När man är ute i skog och mark tycker man sig ofta se djur både här och där.

"Djur", som oftast visar sig vara grenar eller stubbar.

 Det här är "äkta vara".

Mest dovhjort.

men också en också en och annan kronhjort.

Som synes många dovhjortsskovlar i fokus.

De är helt enkelt flest men också för att jag nog tycker, att de häftigare än kronhjortens i och för sig imponerande krona.

"Jaså, det tycker du..."

Del 2

 

av vår rekningstur i Dyrehaven,

där jag ju skulle kolla förutsättningarna att fotografera kronhjortarnas brunst.

Men förutom kronhjortar finns också en hel del dovhjort i parken, som givetvis också måste fotograferas.

.

Eftersom dovhjortarna var mer rörliga än kronhjortarna, som mest lunkade fram och tillbaka och bara undantagsvis gjorde en rusning mot en möjlig rival,

så gavs det möjligheter till en del bilder med rörelseoskärpa,

vilket jag tacksamt tog emot.

En liten flock passerade på avstånd.

När det så småningom började det skymma

　

 dök några dovhjortar upp bakom en rotvälta

och drog förbi på nära håll.

När solen redan sänkt sig, letade vi oss ut i ljuset.

　

På vägen såg vi en sista kronhjort höja huvudet i ett mäktigt bröl.

Några sammandrabbningar såg vi inte men det räckte långt med känslan av att höra tjurarnas brölande i mörkret.

Och jag skulle ju bara reka......

Älskade träd

Ni, som ger miljön, skänker skugga, ger oss människor ro och perspektiv på olika sätt

och skydd åt dem, som bor bland er:

Ibland är ni ......(förlåt) ......i vägen.

Men bara ibland.

Hemmakväll

Äntligen en kväll med solchanser.

Jag hade fotoabstinens efter att ha tillbringat alltför många timmar framför datorn med bilderna från Norgeresan och gick ut i trädgården.

Jag hittade 'bara' en liten gransångare (tror jag), som genast flög iväg, när jag kom med kameran.

Trots, att jag bjudit hem en av sönerna på middag, gav jag mig iväg.

Det första jag såg när jag kom fram var en grönbena, som skyndade iväg med långa steg.

Jag hörde andra vadare men lyckades inte identifiera dem.

Sedan fick  jag syn på en häger.

Lite långt bort, så jag vek ihop mig och kröp försiktigt närmre.

När jag kommit fram till en liten kulle och försiktigt reste mig upp igen, var hägern givetvis borta.

Jag fortsatte och på min väg skrämde jag upp ett rådjur.

När jag kom fram till det ställe, där  jag tänkt slå mig ner, visade det sig, att det vuxit igen ordentligt sedan jag var där senast.

Jag la ifrån mig stativ och ryggsäck, för att se hur det såg ut längre fram.

En havsörn kom rakt mot mig men såg mig och ändrade riktning innan jag fått upp kameran.

Därpå kom en häger rakt över mig och flög upp i ett träd.

Tyvärr behagade han sätta sig så, att huvudet doldes av en gren men ljuset var i alla fall fint...

Nåja, den kanske skulle kunna flyga ner till vattnet så småningom....

Jag satte mig ner och väntade.

Gräsänder och sothönor hördes men från min position kunde jag inte se dem.

En brun kärrhök svepte förbi.

Roligt, för det var det längesedan jag såg.

Kikade lite efter fler rådjur eller hjortar.

 Och efter en stund kunde jag ana, att något rörde sig i det höga gräset.

En dovhjortshind

och i hennes släptåg ytterligare två hindar och några kid.

Fast jag var ganska långt från dem, höll jag andan och njöt.

Så verkade den ena hinden lukta eller höra något.

Stannade, lyfte på huvudet, vädrade och spelade med öronen.

De andra hindarna anslöt, medan kiden var som uppslukade av vegetationen.

Jag undrade om det var mig, som de hade fått nys på men de stod hela tiden med baken mot mig, så jag tror, att det var något annat, som oroade dem.

De verkade i alla fall tycka, att det var var säkrast att dra sig in i skogen igen.

När jag tittade upp mot hägern, var den borta.

Jag gick tillbaka till det ställe där jag trodde, att jag släppt mina saker men kunde inte hitta dem.

Det hade börjat bli skymma och jag kände mig irriterad över att jag bara lagt ifrån mig ryggsäcken med mer kamerautrustning så vårdslöst.

Till sist hittade jag den och kunde andas ut.

När jag tagit på mig ryggan och svept upp stativet (som jag inte använt) på axeln, såg jag hägern närma sig trädet igen.

Men då var det defininitivt dags att åka hem till middagen, som ändå nästan blev 'nattamad'.

De flesta bilderna blev kanske inte så lyckade men jag lovar, att jag ändå tyckte, att det var en osedvanligt härlig kväll.

Och fast jag har en lång lista på platser jag vill besöka, så känner jag, att det finns så mycket fint 'hemmavid' att jag eg. inte behöver åka så långt, för få fina naturupplevelser.