Gryning vid sjön

Det var ett tag sedan jag skrev något här.

Ännu längre sedan jag satt vid sjön.

Ni, som läst min blogg, har sett bilder därifrån tidigare.

Bilder på bland annat fisknät och måsar i gryningen.

Nu åkte vi dit i arla morgonstund.

Det var fortfarande halvskumt när vi kom fram.

Några skarvar flög iväg, när vi tog oss fram i mörkret men i övrigt kunde vi inte se några fåglar.

Att det fanns gäss kunde vi i alla fall inte missa.

Jag försökte rikta kameran ut mot ljudet men inga gäss syntes.

Snart kom måsarna och slog sig ner på näten.

I skydd av mörkret och dimmorna kom också någon annan och slog...

Tofsviporna dök upp ur dimman

och svepte runt

innan de

landade längst in i viken.

Gässen kom glidande.

Och så till synes utan anledning lyfte de

och for i väg i sitt eviga skrockande.

Viporna fortsatte med sina utflykter.

De kom och flög.

Kom och flög.

De vilade en stund i solljuset,

som nu nått ända in i viken, innan de drog iväg igen.

Så bröt solen genom, dimmorna lättade och magin bröts.

Vi satt kvar en stund och intog vår medhavda matsäck, innan vi åkte vidare.

Nära fåglar på avstånd

Man behöver inte åka långväga för att se och fotografera fåglar.

Vad som är 'långt' skiljer sig förstås från person till person men för mig är en Ölandstrip från Skåne ovanligt långt. Men hemmavid finns en mängd fina fågellokaler. 'Lokaler', ett uttryck, som jag numera på skådarvis lagt mig till med, till viss förtjusning för delar av bekantskapskretsen.

Ett av mina favoritställen är Vombsjön på behagligt avstånd hemifrån.

Oftast är fåglarna ganska långt bort och bilderna blir lite annorlunda.

Hade sedan ett tag tänkt ta mig dit före soluppgång och när jag vaknade av att det var ljust i sovrummet och insåg, att det var månskenet som lyste upp, tog jag tillfället i akt.

I förhoppning om en dimhöljd morgon vid sjön eller kanske en braskande soluppgång, hoppade jag i kläderna och samlade snabbt ihop mina fotogrejer.

Vid sjön var det mörkt och tomt.

 Jag kunde höra gäss på avstånd men inga fåglar syntes i det svaga ljuset. Bra, så riskerade jag i alla fall inte at skrämma bort några.

Jag slog mig ner och inväntade ljusets och fåglarnas ankomst.

 Att det skulle komma fåglar var jag övertygad om.

Först kom en ensam skarv och slog sig ner på ett av de fisknät, som jag fotograferat så många gånger. Strax därefter kom de första måsarna. Snabbt följda av stora flockar. Därpå kom tofsviporna.

De svepte runt och landade långt borta. Där kunde jag också ana några skuggor vid vattenbrynet. För långt bort och i dunklet lyckade jag inte heller utnyttja kameran för att kunna identifiera dem. Men de såg ut som vadare av något slag.

Ljuset och färgerna förändrades.

En skäggdoppingfamilj passerade.

Solen gick upp.

Inga dimmor. Inga spektakulära färger.

Men en skön morgon.

Viporna drog då och då fram i snabba virvlar och slog sig ner igen.

Vadarna hade under tiden långsamt närmat sig och var nu så nära, att  jag kunde fånga dem på bild och trodde mig kunna se, att det var brushanar.

Ett hägerpar hade också ankommit och en av dem hade landat tämligen nära.

Den anade nog min närvaro och stod länge som en stenstod med hög hals.

 Sedan sjönk den ihop och putsade sig lite innan den slog följe med sin frände och flyttade sig en bit bort.

Då hade brushanarna redan återvänt till sin ursprungliga plats och jag passade på att samla ihop mina pinaler och åka hem till en väntande sen frukost.