Sippor och insekter

Det blev många bilder från resan till Hornborgasjön.

Jag tog en paus i rensandet och sorterandet och åkte med fotoväninnan till en närbelägen bäck.

Fågeltelet ersattes av ett makroobjektiv.

Min tanke var, att fotografera vitsippor vid vattenbrynet

men varken ljus eller växter ville som jag.

De flesta sipporna hade passerat sitt bäst före-datum.

Och ljuset vid vattnet passade mig inte.

Istället såg jag harsyrans blommor..

Och dess gäster.

Men när jag böjde mig ner såg jag  också något annat.

Pilledutter..

Något jag aldrig sett tidigare mer än i bloggarnas värld.

Jag tänkte försöka återge dem lika mystiskt suggestiva som jag sett dem här på sidan.

Det gick....så där.

Vilket i klartext betyder, att det inte alls gick!

 Attans vad svårt det var, att sätta skärpan där den skulle vara

och därmed gick det förstås inte alls att göra suggestiva bilder.

MEN

då dök räddningen upp i form av en liten insekt, som fångade mitt intresse.

 Inte helt lätt att få den heller skarp men desto roligare.

Sen gick tiden fort.

 Fråga mig inte vad det är för insekt, för det har jag ingen aning om.

Kanske kan någon sufflera?

Men detta är en tordyvel, enligt väninnan.

(Min egen kunskap om dessa små anonyma är lika begränsad, som min kunskap om fåglar var för alls inte så länge sedan...)

Tordyveln var en klumpig och bakvänd sort, som klättrade högt upp och sedan fäktade efter fotfäste.

Som inte fanns.

Och då ramlade den ner i backen.

Tur att den hade skyddsdräkt...

 När ögat börjat vänja sig vid makroseendet syntes insekter både här och där...

Ensamt och trasigt

Krokusarna på gårdsplanen verkar föra en borttynande tillvaro.

De blir färre och färre trots att de borde ha blivit fler och fler.

I år är det riktigt glest mellan dem.

Och de, som finns är alla mer eller mindre naggade i kanten.

Jag anar, att det är fasanerna, som provsmakat.

Helt OK, sa den lilla flugan.

Bättre än så, sa den större humlan.

Det är mycket lättare så här, att komma åt det gotta.

Och plötsligt önskade jag,

att det skulle varit ännu glesare mellan blommorna,

så jag hade fått med mer av humlan.

Den vår de svaga kalla höst

Tillbaka till ordningen!

Eller ...?

För nog kändes det lite märkligt, att i början av november stå på gårdsplanen och förnimma en känsla av vår.

Det var 14 grader varmt, fåglarna sjöng och luften var full av surrande och sötma.

Det som fångade mitt intresse denna dag var inte fåglarna utan det, som surrade vid huset.

Fasaden är täckt av murgröna, som blommar nu och eftersom nektarutbudet så här års är begränsat, hade nog traktens alla insekter hittat dit........

Jag plockade fram makrot, som jag inte använt på hela sommaren och ordentligt ringrostig insåg jag, att övning var av nöden tvunget.

Objektivet hade inte begat ihop men aj, så svårt jag hade med det korta skärpedjupet.

Men ack så roligt och vårkänslorna var en bonus.

För den, som inte känner till murgröna mer än som en krukväxt kan jag berätta,  att den faktiskt är en härdig växt i vårt klimat. Åtminstone i landets sydligare delar.

I mina egna trakter här i Skåne täcker den gärna in både mark, fasader, träd och allt annat den kan klänga på med hjälp av sina sugfötter.

När den blivit några år, inleder den en ny vuxen fas och börjar bilda skott, som saknar sugfötterna men som istället växer ut till buskliknande grenar med annorlunda bladform och som sätter blom.

På så sätt kan den bilda trädliknande plantor med relativt grova grenar, som växer ut i det fria.

Om man tar en stickning från dessa delar, får man en planta med alla den vuxna formens egenskaper, som alltså kommer att förbli buskliknande utan förmåga att utveckla luftrötterna men blomma och bära frukt.

I vår egen trädgård satte jag för många år sedan ett antal sticklingar, som nu etablerat sig och täcker både mark, byggnader och också börjat klättra upp i träden.

Sedan de börjat blomma och sätta frö hittar jag nu också ständigt nya små fröplantor och jag undrar om hela trädgården, om ingen bromsar dess framfart, så småningom kommer att vara helt inhöljd i murgröna.