Från poet till jägare

Jag tror inte, att det finns någon, som läste eller minns mitt allra första blogginlägg, där jag presenterade mig.

Där skrev jag något om att jag tidigt betraktade mig som Poet, om man skulle definiera mina bilder med hjälp av litterär terminologi.

Jag hade dessutom läst om den indelning, där fotografen kan anses huvudsakligen vara poet, berättare, hantverkare eller jägare.

Fortfarande såg jag mig som Poeten. Den som vill förmedla känslor.

Tekniken var inte så viktig, även om jag så klart gärna önskade, att mina bilder skulle hålla måttet också ur den aspekten.

Berättaren låg nog en bit bort från mitt medvetna bildskapande och Jägaren, ja honom eller henne, förpassade jag långt in i en mörk skrubb. Att jaga ovanliga motiv var definitivt inget, som föll mig på läppen.

Jag ansåg, att en bra bild på något ordinärt var väldigt mycket mer intressant än en dålig på något exklusivt. Således behövde ingen förvänta sig, att jag skulle presentera bilder från avlägsna resmål eller på ovanliga djur eller växter.

I detta insisterade jag både länge och väl.

Men på senare tid har jag insett, hur jag alltmer närmat mig Jägarens roll.

Jag jagar nya arter med en frenesi, som inte står kryssande fågelskådare långt efter.

Jagar egna tänkta 'fotokryss'.

Åh, en sån har jag aldrig sett! Den skulle vara rolig att se . Och fotografera.

Det behöver fortfarande inte alls vara exklusiviteter.

Många arter, om än vanliga och allmänt sedda, är fortfarande nya för mig.

Det är också fortfarande så, att jag ratat små sällsynta men för mig oansenliga rackare till förmån för vanliga men mer fotogeniqua arter.

Dessutom önskar jag, att fågeln i fråga ska kunna ses och fotograferas på ett för mig tilltalande sätt. Ljus, bakgrund och aktivitet (poser) är mer avgörande än arten.

I teorin alltså.

För påfallande många av mina nyare bilder är allt annat än spännande.

Rena artporträtt så tråkiga, att jag själv frustar och  gäspar, när jag tittar genom dem.

Inte hjälper det stort, att dessa porträtt förhoppningsvis är av bättre kvalitet än motsvarande bilder, som jag tog för några år sedan.

För också där jagar jag.

Jagar bättre teknik. Jag  vill, att bilderna ska bli bättre och bättre.

Ni minns det där med Hantverkaren, som jag nästan fnös åt...

Och Berättaren?

Visst är det roligt, att berätta en historia då och då.... 

Och i fåglars sällskap händer det alltid något.

Men till mitt försvar jagar jag också vinklar och bilder, som kanske avviker lite från vad man normalt ser.

Jag har alltid tyckt om, att försöka ta bilder, som inte redan är tagna.

Bilder, som inte ser likadana ut som alla andra på det aktuella motivet.

Bilder, som triggar min kreativitet.

Bilder, som speglar mig.

För själva bildskapandet är ju det allra roligaste.

Inte avbildandet.

Trots det känner jag ändå just nu ett stort behov av att rannsaka mig själv och ställa

frågan:

Vart tog Poeten vägen?

Kommer Jägaren att hitta tillbaka igen?

Kommer Poeten i mig, att kunna tillgodogöra sig Jägarens byte, för att slutligen få till de bilder jag vill göra?

.

Det blåser på Fotosidan

Jag har varit passiv på Fotosidan och med bloggandet ett tag.

Har dock kikat in då och då och noterat, att det blåst på Fotosidan.

Några har lämnat gänget.

Själv tänkte jag stanna kvar.

Jag tror, att även om vi  befinner oss på olika nivåer,

färdas i olika riktning och har olika mål i vårt sökande,

så är i det i grund och botten samma sak vi söker.

Något, som kan ge näring åt det, som vi har gemensamt.

Jag sticker inte ner huvudet i gyttjan och blundar.

Kikar ytterst gärna på bilder av olika slag och finner det befriande att läsa texter, som inte alltid överensstämmer med vad jag tycker.

Än

Även om jag själv är rätt egensinnig tror jag, att det är korsbefruktande, att vara öppen för annat  än det, som ligger en närmst om hjärtat.

Tänker på något jag nyligen läste:
Om två personer tycker precis likadant, så är den ene överflödig...

Inte tvärtom.

st kvar.

Fast så idylliskt är det kanske inte realistiskt att tro att det är ens på Fotosidan.....

Vad som är värre för mig personligen,

är att det dessutom stormar också på hemmaplan....

Försöker dock hålla hög vingföring i motvinden ett tag till.....

och önskar,

att Fotosidan kan fortsätta vara den tillflyktsort och källa till att finna inspiration och kunskap,

som jag uppskattat.

.

Häger i skymningen

Steget mellan Gryning och Skymning är inte långt.

Åtminstone inte i min begreppsvärld.

(Det, som däremellan fastnar på min sensor är dessutom oftast ointressant.)

Steget mellan dag och kväll är ännu kortare.

Här är det en häger, som stod och drömde strax före skymningen.

Solen stod tämligen lågt och en knippe solstrålar nådde precis fram mellan träden och träffade hägern.

Så sträckte han (?) lite på sig och tog några steg.

(Blev samtidigt troligen medveten om att jag fanns där.)

Solen fortsatte sin gång men ännu en kort stund lät den sina strålar omfamna hägern, som sjönk ihop på nytt.

Inom några korta minuter försvann solen helt bakom trädtopparna och mörkret sänkte sig.

Hägern hamnade i skuggan och inom några sekunder lyfte den och försvann upp i trädkronorna.

.

Gryning vid sjön

Det var ett tag sedan jag skrev något här.

Ännu längre sedan jag satt vid sjön.

Ni, som läst min blogg, har sett bilder därifrån tidigare.

Bilder på bland annat fisknät och måsar i gryningen.

Nu åkte vi dit i arla morgonstund.

Det var fortfarande halvskumt när vi kom fram.

Några skarvar flög iväg, när vi tog oss fram i mörkret men i övrigt kunde vi inte se några fåglar.

Att det fanns gäss kunde vi i alla fall inte missa.

Jag försökte rikta kameran ut mot ljudet men inga gäss syntes.

Snart kom måsarna och slog sig ner på näten.

I skydd av mörkret och dimmorna kom också någon annan och slog...

Tofsviporna dök upp ur dimman

och svepte runt

innan de

landade längst in i viken.

Gässen kom glidande.

Och så till synes utan anledning lyfte de

och for i väg i sitt eviga skrockande.

Viporna fortsatte med sina utflykter.

De kom och flög.

Kom och flög.

De vilade en stund i solljuset,

som nu nått ända in i viken, innan de drog iväg igen.

Så bröt solen genom, dimmorna lättade och magin bröts.

Vi satt kvar en stund och intog vår medhavda matsäck, innan vi åkte vidare.

Hemmakväll

Äntligen en kväll med solchanser.

Jag hade fotoabstinens efter att ha tillbringat alltför många timmar framför datorn med bilderna från Norgeresan och gick ut i trädgården.

Jag hittade 'bara' en liten gransångare (tror jag), som genast flög iväg, när jag kom med kameran.

Trots, att jag bjudit hem en av sönerna på middag, gav jag mig iväg.

Det första jag såg när jag kom fram var en grönbena, som skyndade iväg med långa steg.

Jag hörde andra vadare men lyckades inte identifiera dem.

Sedan fick  jag syn på en häger.

Lite långt bort, så jag vek ihop mig och kröp försiktigt närmre.

När jag kommit fram till en liten kulle och försiktigt reste mig upp igen, var hägern givetvis borta.

Jag fortsatte och på min väg skrämde jag upp ett rådjur.

När jag kom fram till det ställe, där  jag tänkt slå mig ner, visade det sig, att det vuxit igen ordentligt sedan jag var där senast.

Jag la ifrån mig stativ och ryggsäck, för att se hur det såg ut längre fram.

En havsörn kom rakt mot mig men såg mig och ändrade riktning innan jag fått upp kameran.

Därpå kom en häger rakt över mig och flög upp i ett träd.

Tyvärr behagade han sätta sig så, att huvudet doldes av en gren men ljuset var i alla fall fint...

Nåja, den kanske skulle kunna flyga ner till vattnet så småningom....

Jag satte mig ner och väntade.

Gräsänder och sothönor hördes men från min position kunde jag inte se dem.

En brun kärrhök svepte förbi.

Roligt, för det var det längesedan jag såg.

Kikade lite efter fler rådjur eller hjortar.

 Och efter en stund kunde jag ana, att något rörde sig i det höga gräset.

En dovhjortshind

och i hennes släptåg ytterligare två hindar och några kid.

Fast jag var ganska långt från dem, höll jag andan och njöt.

Så verkade den ena hinden lukta eller höra något.

Stannade, lyfte på huvudet, vädrade och spelade med öronen.

De andra hindarna anslöt, medan kiden var som uppslukade av vegetationen.

Jag undrade om det var mig, som de hade fått nys på men de stod hela tiden med baken mot mig, så jag tror, att det var något annat, som oroade dem.

De verkade i alla fall tycka, att det var var säkrast att dra sig in i skogen igen.

När jag tittade upp mot hägern, var den borta.

Jag gick tillbaka till det ställe där jag trodde, att jag släppt mina saker men kunde inte hitta dem.

Det hade börjat bli skymma och jag kände mig irriterad över att jag bara lagt ifrån mig ryggsäcken med mer kamerautrustning så vårdslöst.

Till sist hittade jag den och kunde andas ut.

När jag tagit på mig ryggan och svept upp stativet (som jag inte använt) på axeln, såg jag hägern närma sig trädet igen.

Men då var det defininitivt dags att åka hem till middagen, som ändå nästan blev 'nattamad'.

De flesta bilderna blev kanske inte så lyckade men jag lovar, att jag ändå tyckte, att det var en osedvanligt härlig kväll.

Och fast jag har en lång lista på platser jag vill besöka, så känner jag, att det finns så mycket fint 'hemmavid' att jag eg. inte behöver åka så långt, för få fina naturupplevelser.