Runde

I åratal har jag drömt om och önskat att få komma till Runde, den norska fågelön.

När vi nu till slut bestämde oss för att åka till Norge var det Runde, som för mig var resans mål och absoluta höjdpunkt.

Det var DIT vi skulle.

Allt annat var bara stopp på vägen och en möjlighet att få se lite av Norge som bonus.

(Denna uppfattning har jag, som ni nog förstår, definitivt reviderat.)

Från början var det lunnefåglarna som hägrade men ju mer jag läste om ön, desto mer ville jag dit och desto mindre viktiga blev lunnefåglarna.

Jag hade tidvis tvekat inför resan, eftersom jag hört, att man för att kunna se och komma lunnefåglarna nära, först måste  traska upp för ett brant berg och därpå klättra upp för en ännu brantare klippa. Det lät oroväckande, eftersom jag får svindel bara jag står på en pall, har dålig balans (som jag kan tappa helt även på alldeles plan mark) och dessutom allt sämre styrka i benen.

Men med den info jag efterhand tog in, bestämde jag mig för att avstå från den för mig troligen livsfarliga sista klättringen och njuta av det jag kunde. Hade jag tur kunde lunnarna ses även på andra ställen än det berömda Lundeura, stället dit man tydligen måste klättra.

I annat fall fanns det massor av andra fåglar att se och man kunde dessutom åka båt runt ön, vilket tilltalade mig betydligt mer än att klättra i berg.

Havsörn, toppskarv och havssula var bara några av de arter jag hoppades på att få se.

Vädret skulle vidare oftast vara dåligt.

Kallt, blåsigt och/eller regnigt.

Med tanke på den kalla försommaren hade jag följaktligen packat ner vad som närmast var vinterkläder med flera varma underställ, tjocka byxor och tröjor och regntåliga ytterplagg.

Vi kom till en ö, där solen sken, det var vindstilla och ungefär 25 grader och shorts hade varit att föredra!

Berget var förvisso brant men fullt möjligt att ta sig upp för även för mig, om jag bara fick gå i min egen takt och stanna och hämta andan lite då och då.

Jag återkommer med fler bilder därifrån och från båtturen runt ön.

Vi bodde på campingen nedanför berget och alldeles intill Atlantkusten.

I vattenbrynet nedanför oss kunde jag njuta av ejderhonorna och deras ungar.

Strandskator fanns överallt på ön, så ock här.

En familj med unge huserade i närheten.

En ensam trutunge höll sig för sig själv

men delade gärna med sig av sin lila pöl till strandskateungen.

Om än på behörigt avstånd.

Trutarna var nog vana vid att bli matade och den här surnade till när vi inte fattade det.

På kvällen kunde vi se solen gå ner över Atlanten.

Vad mer kunde man önska?

Mer än att få stanna lite längre, förstås.....

Nu har jag påbörjat Operation Övertalning, att åka tillbaka med löfte om en längre vistelse.

Återstår att se om jag lyckas en gång till.

Det blev många bilder och på andra arter än de jag visat här.

Fler bilder från berget och båtturen kommer i senare inlägg.

Skärfläcka vs gravand

Jag har tidigare visat bilder av skärfläckorna och deras avvisande av andra fåglar i ungarnas närhet.

Här är en bildsvit, där ett skärfläckspar gemensamt tvingar bort en gravand.

Två skärfläckor vadade omkring i det grunda vattnet. 

En bit bort syntes en ensam gravand röra sig framåt.

Plötsligt närmar sig båda skärfläckorna anden, vars kroppsspråk antyder, att den anar vad den har att vänta.

Han försöker ta sig därifrån men hinner inte långt innan en av dem gör ett utfall.

Gravanden vänder sig om och svarar upp mot dem.

För ett ögonblick backar skärfläckorna

och kombattanterna tittar på varandra.

Men snabbt är de efter gravanden igen.

Han duckar

och försöker undkomma attackerna.

Men skärfläckorna följer efter

och tvingar honom, att vända.

Den stackars gravanden är hårt trängd mellan skärfläckorna och kommer varken fram eller tillbaka

och nu ser jag den ensamma ungen, som står en bit fram.

Anden försöker förgäves undfly uppvaktningen.

Tillsammans vallar sedan skärfläckorna gravanden förbi  ungen men det tycks inte gå fort nog.

När de passerat ungen släpper de slutligen bevakningen

och gravanden kan komma undan.

Vem som var mest skärrad vet jag inte men alla inblandade verkade nöjda med utgången.

Predatorer och hot

Några bilder och iakttagelser från gårdagen.

Fixade lite i trädgården när vi hörde skator och trastar kraxa våldsamt.

Någon kände sig uppenbarligen hotad.

Vi skyndade till platsen och tyckte oss se en liten uggla högt uppe i en gammal kastanj.

Hämtade raskt kameran och kunde konstatera, att det var en av de vuxna fåglarna.

Några ungar har vi inte sett i år.

På väg in igen hördes gälla skrin från andra sidan häcken.

Två glador bråkade om ett byte och jag hann precis få upp kameran igen innan de drog vidare.

Några timmar senare tog jag mig bort till dammarna.

Hundratals ällingar simmade omkring.

Jag slog mig ner och väntade på rätt ljus och motiv.

Svalorna jagade över vattenytan.

En häger kom flygande och satte sig i ett träd.

Timmarna gick och jag hoppades, att den skulle komma ner i skymningen.

Det gjorde den.

Jag hoppades, att den skulle komma fram till vattnet men det gjorde den däremot inte.

Den smög omkring och hukade i den höga vegetationen vid stranden.

Då och då kunde jag skymta den.

Ällingarna simmade precis framför.

Jag funderade över om hägern lurade på dem.

Gräs- och gravänder kom och flög.

När solen gått, ner gav jag mig hemåt.

På min väg mötte jag en jägare.

Han berättade, att han sköt predatorer, som hotar de utsatta fåglarna.

Så skönt!
Då kan de simma lugnt.

Tills det slutliga hotet kommer .....

Skärfläcka

För många år sedan såg jag en bild på en skärfläcka.

En vacker bild på en vacker fågel, som jag då ännu inte kände.

Jag vårdade minnet av denna bild och önskade innerligt, att jag någon gång skulle få se denna fantastiskt vackra fågel och kanske också själv fotografera den.

Så fick jag se den.  

Och fick också möjlighet att fotografera den.

Men den där första bilden satt fastetsad i minnet .

Ingen av mina bilder kom i närheten av den.

Så jag fortsatte och fortsätter fortfarande, att försöka få till Bilden med den där känslan, så som jag minns den.

En bild, som faktiskt inte existerar i verkligheten, för jag har sett den igen.

Och fast den inte var, som jag mindes den

fungerar den som en målbild för mig, även om den är ouppnåelig.

Hittills har jag inte kommit nära men under tiden har jag fått ta del av så många fantastiska upplevelser, att 'Bilden' bleknar.

Nu var det dags igen, att försöka hitta 'målbilden'.

Skärfläckorna har fått ungar och det är mycket, som distraherar i sökandet efter den där 'Bilden'.

Ungarna i sig

och

föräldrarnas omhändertagande av dem.

Den här mamman tycks ha 'adopterat' ett antal ungar och har nu svårt att hysa alla under sina vingar.

Skärfläckorna må se ytterligt spröda och sköra ut men när det gäller att skydda ungarna visar de, att de är precis så tuffa som behövs.

Vare sig det gäller en rödbena, gräs- eller gravänder markerar de tydligt, att de inte accepterar att någon kommer nära deras ungar.

Den mindre rödbenan girade skickligt undan och landade en bit bort, där den skakade av sig obehaget.

Inte ens när en  häger gled förbi tvekade de att visa, att de inte ansåg den vara önskvärd.

Hägern är avvisad och uppdraget slutfört.

Gravänderna var lite svårare att bli av med men de återkommer jag till.

Ingen vanlig sällskapsdans

Tiden räcker så här års inte till för det fotograferande, som det bjuds så många möjligheter till.

Den räcker ännu mindre till att ordentligt granska det, som jag ändå stjäler mig tid till att fotografera.

Tyvärr, ännu mindre till att göra ordentliga blogginlägg, baserat på de bilder jag tagit.

Här en bild från skärfläckornas barnkammare, där ingen annan tycks vara välkommen...

Hoppas hinna utveckla temat.