Skam den, som ger sig......

Den, som redan tycker sig ha sett fler bilder på jordugglor än vad som kan anses vara tillrådligt/njutbart eller hälsosamt, kan sluta läsa här.

Den, som tycker, att jag är tjatig i mitt kämpande för bättre bilder, bör kanske inte läsa alls.

Eller tvärtom: Läs vidare!

Men den, som njuter av ugglorna

och/eller ev. kan dra egen nytta av min envishet kan fortsätta.

Det handlar alltså, på nytt, om jordugglorna och mina försök, att få bra bilder på dem.

Flera kvällar har jag återvänt till mossen utan framgång.

Antingen har inga ugglor dykt upp eller också har de kommit när ljuset redan försvunnit.

I går kväll dök de upp och dessutom medan solen fortfarande gav tillräckligt med ljus.

De flesta bilderna är sinsemellan tämligen lika, eftersom förutsättningarna inte skiljer sig markant och ugglornas repertoar är rätt  begränsad.

Variationen utgörs framför allt av ljuset och bakgrunden.

Min målsättning var (och är), att få bättre bilder än de jag redan tagit.

Om jag lyckats eller ej  kan förstås diskuteras.

Men jag tycker själv, att de successivt har blivit bättre

och att det visar, att det lönar sig, att inte vara nöjd om man tror, att det kan bli bättre.

Det kan det givetvis fortfarande.

Det kan det nog alltid.

Kanske siktar jag högre än jag nånsin kommer att nå

men jag har alltid haft som motto, att om man siktar på stjärnorna , så når man kanske trädtopparna.

Ger man upp redan i start, för att man inte tror sig kunna nå längre, ja då gör man givetvis inte det heller.

För mig är själva utmaningen i att försöka bli en bättre fotograf en stor del av drivkraften och lusten bakom inte minst mitt fågelfotograferande.

Den dag jag inte tror mig kunna utvecklas mer, tror jag lusten kommer att sina betänkligt.

 Nu gäller det, att dra lärdom, fortsätta sökandet och att så småningom knyta ihop säcken.

Än finns det mycket att lära och förbättra......

Behöver jag säga, att jag tycker, att det är både vansinnigt roligt och spännande?

Att jag ibland inte är nöjd med mina bilder betyder inte, att jag är en gnällig och missnöjd kärring.

Jag ser mig som en nyfiken och optimistiskt sökare på väg mot nya spännande mål...

Och når jag inte ända fram, så har jag i alla fall haft väldigt roligt på vägen och upplevt saker jag annars skulle missat.

Jordugglerapport

Jag har återvänt till mossen ett antal gånger.

Hade inte tänkt visa fler bilder på jordugglorna om jag inte lyckades åstadkomma något, som var bättre än det jag redan visat.

Nu har jag dessutom sett alldeles fantastiska bilder här på sidan, så jag borde kanske egentligen vänta tills jag lyckats bättre.

Trots det kan jag inte motstå frestelsen, att ändå dela med mig av några av de senaste bilderna jag tagit.

En av ugglorna slog ett byte och landade på en stolpe en bit bort med sorken (?) i ett stadigt grepp.

 Där satt den en lång stund och spejade innan den flög vidare.

Bilderna är förvisso bättre än de allra första jag tog men fortfarande inte så bra som jag önskat.

Men även om jag inte är nöjd, så är jag glad över dem.

Och eftersom de blivit bättre, känns det som att jag är på rätt väg.

Besökte mossen på nytt i går kväll.

Inga ugglor dök upp medan jag var där men fortfarande finns minst en uggla kvar.

Kanske finns fortfarande chansen att få bra bilder....

Men det dök upp en trevlig och duktig fågelfotograferande man, som visade sina fina bilder och delade med sig av sina erfarenheter .

Vi pratade länge om fågelfotograferande och han tyckte, att en av de saker som gör det så spännande att fotografera fåglar, är utmaningen i att man ständigt kan förbättras.

Även om man tagit en bild man tycker är bra, så kan den alltid bli ännu bättre.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Och jag ser fram mot väldigt många roliga stunder.

Sälsynt fågelskådande

En underbar morgon randades och ett snabbt beslut fattades.

Vi åker till havet och kollar om några vadare har kommit...

'Havet' var denna dag Falsterbos stränder.

Vi passerade viggar, som vaggade i vassen.

Måsar och änder siktades.

Liksom en häger och några svanar.

Sånglärkor drillade över våra huvuden när vi tog oss ut mot det öppna havet.

På avstånd skymtade vi något i vattnet...

Men det var inte fåglar.

Ett gäng sälar stack nyfiket upp huvudena och kollade in oss.

Vi slängde oss i backen och kröp fram.

Sälarna släpade sig upp på en revel strax framför oss.

25 -30 stycken.

Så smidiga och graciösa i vattnet men ack så klumpiga på land.

Fåglar passerade men vi såg dem inte.

Solen kom och gick och gäckade oss och våra kameror.

Ömsom var det mulet och ömsom skarpt motljus.

En lång stund kunde vi njuta av sälarnas sällskap, innan de försvann ner i vattnet igen.

Vi intog vår sedvanligt medhavda fika.

En lärka landade i tången bredvid oss.

Flockar med vitkindade gäss drog förbi.

En ensam lite större fågel närmade sig och passerade.

Vad var det?
Kvickt upp med kameran och tro det eller ej,

det var en jorduggla.

Det började skya upp

och i norr tornade svarta moln upp sig.

Vi skyndade mot bilen.

Ett oväder passerade snabbt men vi valde, att köra hem.

Nästan hemma passerade vi ett översvämmat fält.

En smäcker fågel stod i vattnet.

Vi backade.

Det visade sig vara en rödbena.

Årets första.

Dessutom trippade en sädesärla omkring en  bit bort.

Och tofsviporna virvlade runt över fältet som vissna löv i aprilblåsten.

Så fick vi se vadare ändå.

Men dagens höjdare var förstås sälarna.

Gärdsmygen

Jag är en inbiten trädgårdsmänniska, vars liv sedan årtionden har styrts av årstidernas växlingar och vädrets förutsättningar.

Lite som en lantbrukare.

Vårens inspark, dvs den första stora arbetsinsatsen efter vintervilan brukar vara, när vi röjer upp i ett stort parti med jätteparkslide.

För den som inte vet, är det en perenn ört, som växer upp på våren, blommar och vissnar på hösten. Den växer snabbt upp när värmen kommer. Under gynnsamma förhållanden kan den i maj växa flera decimeter per dygn. Sedan blir den 4 - 5 meter hög (på en säsong alltså) och bildar en exotisk djungelliknande liten 'skog'. Vi brukar låta de grova stjälkarna stå kvar under vintern som skydd åt djuren men när våren kommer, slår vi ner stabbarna (som är grova som bambukäppar) och eldar upp dem.

(Gammal bild från mitt arkiv. )   

I fjor hade vi precis börjat lägga upp de första avhuggna käpparna på en botten av ris, när jag hörde en fin sångslinga i min närhet. Jag lokaliserade källan och såg en pytteliten fågel på en 'stjälk'.

Det var en gärdsmyg!

Jag hade många gånger tidigare tyckt mig se väldigt små fåglar uppe i de höga kronorna men inte vetat vad det var. Nu hade jag för inte så länge sedan råkat fotografera en för mig obekant liten fågel i skogen och identifierat den som en gärdsmyg. Då var det en helt ny bekantskap för mig! Men nu blev  den därmed lätt att känna igen, där den satt i sin litenhet med den höga stjärtföringen.

Wow, tänkte jag.  Att en så liten fågel kan ha en så stor röst.

Fågeln flög iväg och jag hämtade, för säkerhets skull, kameran.

Jag fortsatte mitt arbete och fågeln kom tillbaka och satte sig rakt framför mig i rishögen och sjöng. Tyvärr delvis dold av riset. Sedan flög den vidare till en rotvälta en bit bort.

Hösten dessförinnan hade drabbat vår trädgård hårt med kullblåsta träd och rotvältor, varav flera ännu inte hade städats bort. Nu höll maken på att såga upp precis den, som smygen satte sig i.

Stopp, stopp, stopp!

Låt vältan vara och riset ligga kvar!

Jag gick in och började läsa på om gärdsmygen, som jag inte kände till mer än till utseendet.

Läste, att de gärna ville bygga sitt bo i rotvältor eller rishögar nära vatten.

Vidare lärde jag mig, att hanen ofta bygger flera bon, som han sedan förevisar sin hona, som får välja vilket som ska användas.

Självklart kunde vi inte fortsätta att bygga på och elda upp rishögen utan resten av materialet fick helt enkelt köras till återvinningen och den hög, som vi redan lagt fick vara kvar.

Rotvältan likaså.

Trädgårdspartiet, som jag pratar om har en damm och det fanns fortfarande ännu en rejäl rotvälta en bit bort vid dammkanten.

Något senare befann jag mig ute på den lilla ö, som finns i dammen.

I ögonvrån såg jag något röra sig vid nämnda rotvälta.

Kunde det månne vara smygen, som höll till i vältan?

Jag hämtade kameran, slog mig ner och kunde se hur den hoppade omkring i vattenkanten, varpå den försvann.

Det blev en del stunder vid dammen....

För säkerhets skull kamoflerad. Så väl, att inte ens familjen, som passerade såg mig, när de letade efter den försvunna arbetskraften.

Smygen hördes sjunga på olika ställen i min närhet men hela tiden återkom den till rotvältan en stund då och då. Till slut såg jag den försvinna in i en hålighet under vältan. Den återvände, hämtade bomaterial och försvann på nytt.

Veckorna gick och jag lät fåglarna sköta sin familjebildning i fred.

Framåt sommaren såg jag på nytt en smyg i samma område.

Och så småningom några ungfåglar på ett helt annat ställe i trädgården, där jag också tidigare sett en sjungande fågel.

Kanske fanns det flera par?

Nu undrar jag förstås om de ska bygga hos oss i år också.

Jag har hört men ännu inte sett dem.

Pulkens tranor

Vi hade planerat att åka till Hornborgasjön och titta på (läs fotografera) tranor men insåg, att vädret nog inte skulle bli det bästa (ur fotosynpunkt).
Raskt ändrade vi våra planer och for istället till Pulken, som ligger betydligt närmre.

Vädret var lovande när vi åkte hemifrån men under resans gång tätnade molnen och det blev alltmer grått och tjockt.

Jag hade hoppats på fina fotomöjligheter men bilderna blev lika grå som vädret och det, som jag speciellt uppskattar med Pulken (fotomässigt) nämligen bakgrunden, framträdde inte alls.

Korta stunder bröt solen genom diset men mest var det bara grått.

Istället för att grina illa över bilder, som inte blev som jag tänkt mig, blir det ett reportage från Pulken, som passar bättre till de bilder jag fick.

Pulken ligger strax sydväst om Åhus i nordöstra Skåne.

För ca 10 år sedan började man på försök utfodra de tranor, som årligen mellanlandade på de nysådda fälten i trakten och till lantbrukarnas irritation åt upp sådden.

Det ledde till ett samarbete mellan myndigheter, lantbrukare och ideella organisationer.

Idag utfodras tranorna 2- 3 gånger dagligen och det sprids ca ett halv ton korn (ibland vete) åt gången. (I fjor spreds 27 ton korn.)

Pengarna kommer dels från Naturvårdsverkets viltskadefond och dels från lantbrukarnas egna organisationer och en lantbrukare i trakten står för serveringen.

Utfordringen har betytt, att inga skador på sådden rapporterats de senaste åren men

det har också inneburit, att allt fler tranor nu stannar till och att fler besökare kommer för att titta på dem.

Under ca 4 veckor kan man dagtid beundra tranorna, som då och då gör korta ansatser till dans.

Men mest äter och vilar de.

På kvällarna flyger de ut till de våtmarker, som finns i närheten, där de tillbringar nätterna.

Ett fågeltorn och ett litet utemuseum har byggts och en parkeringsplats har anlagts.

Det finns också en webkamera, som visar vad som händer, även om man inte är på plats.( http://www.webbkameror.se/djurkameror/kristianstad/index.php  )

Under 'högsäsong' finns representanter för Nordöstra Skånes Fågelklubb och/eller  Naturrum Vattenriket på plats, som frikostigt delar med sig av sin kunskap om tranorna (och de andra fåglarna) och dessutom har med tubkikare, som man kan titta i.

Var tredje kväll räknas fåglarna av medlemmar i fågelklubben.

Det är två personer, som räknar och deras skattning brukar vara närmast identisk, vilket borgar för att antalet stämmer.

Som mest har det funnits nära 7000 tranor på plats samtidigt.

Vid mitt besök uppskattades antalet till runt 2000 men några kvällar tidigare hade man räknat nästan 6000.

I allmänhet stannar tranorna 3 dygn men det är beroende av väderleksförhållandena.

En del av tranorna fortsätter säkert norrut via Hornborgasjön men många drar möjligen österut.

Men området besöks också av andra fågelarter.

Vid mitt besök såg jag bland annat jag gravänder, gräsänder, bläsgäss, starar, tofsvipor, svanar  och en stjärtand.

En bit därifrån stod några storkar på ett fält och någon individ syntes flyga över området.

Ofta ser man rovfåglar som glador och havsörn dra förbi.

Nu hoppas jag, att en del tranor ska finnas kvar ännu några veckor (till efter påsk) och att vädrets makter då också ska stå mig bi.

Då blir det ett nytt besök en riktigt tidig morgon.

Blir det bilder då, som jag är nöjd med får ni se.

Annars får ni, som jag, kolla på de gamla.

Här är ett gammalt inlägg med bilder från  Pulken.

I stort sett samma motiv men vilken skillnad ljuset gör.