Nej, vi såg inte den vitögda dykanden....

Stänkaren i förra inlägget fick bli en blänkare till dagens.

Bilderna togs när vi i onsdags åkte iväg för lite fågelfotografering.

Solen sken och det var vår i luften.

Målet var Källby Dammar i Lund, dvs reningsverkets dammar invid Höje Å.

Dammarna är en välkänd fågellokal inte minst under vinterhalvåret, eftersom vattnet aldrig fryser till riktigt och i dammarna och längs ån finns nästan alltid något sevärt.

Denna dag såg vi på avstånd framför allt vigg, sothöns och bläs- och brunänder.

Vi slog oss ner i det torra fjorårsgräset och hoppades, att fåglarna skulle närma sig stranden.

Dammarnas fåglar rörde sig på  betryggande avstånd framför oss och bakom oss passerade flanörer.

Många av de senare stannade till och undrade om vi sett den vitögda.

Den, som synts till i dammarna ett bra tag.

Men nej den såg vi inte.

I ärlighetens namn letade vi inte heller med någon större intensitet.

Vi njöt av den fina dagen och alla de andra fåglarna, som kom inom syn- och fotohåll.

Bläsänderna låg kvar .

Några kniphanar visade en tendens till att börja spela men kom av sig och drog iväg.

Brunänderna låg långt bort men så småningom kom de lite närmre och hälsade.

Sothönorna småbråkade så som de brukar men några av dem såg ut att ha ganska mysigt i vårsolen.

Putsade varandra och såg rara ut.

Emellanåt vällde det in skrattmåsar, som snabbt kollade av läget och flög vidare.

Vi försökte kasta lite bröd åt dem men då kom svanarna.

Det var bara de, som kom riktigt nära.

De tittade uppfordrande på vårt bröd men när ett annat svanpar kom inflygande, blåste de upp sig och drog iväg för att markera, att dammen var deras..

En stund senare trampade de iväg.

Skarven fick några fiskar innan den drog.

Och viggen bara badade.

Plaskade och putsade sig

Om han inte slutat, plaskar han väl fortfarande.

Stänkare

Du stänker!

Ge dig

 Never!

Åtminstone inte än.

Vill utforska (och utmana?) mycket mer av pixlar och oskärpa innan jag kastar in sista fjädern.

Pixligt, oskarpt och brusigt.

Kan det bli värre?

Eller...är det så dåligt?

Jag gillar det.

Örnspaning del två

Snabbt, kanske allt för snabbt, la jag ut några av bilderna från vår örnspaning.

Som några av er vet, håller jag på att gå över till att fotografera i RAW, vilket bereder mig en del huvudbry. Dels tar det så lång tid, att gå genom bildmaterialet och dels tycker jag än så länge inte, att bilderna på något sätt är bättre än de jag hittills fått ut från kamerans jpegfiler.

Jag tycker nog tvärtom, att kamerans brusreducering blir avsevärt bättre än vad jag lyckas med. Skärpningen likaså. Men jag kanske lär mig....

Nu har jag i alla fall grovsorterat och hittat några fler bilder, som jag skulle vilja visa er.

Dels för att jag tycker, att de är rätt ok...men också tvärtemot, för att jag inte tycker, att de alls är så bra som jag önskat!

Låter det motsägelsefullt?
Ni kommer att förstå.

Först och främst: Upplevelsen av havsörnarna var häftig!
Därpå: Jag tycker inte, att bilderna som jag tog var i närheten av vad jag hoppats och också förväntat mig, även om några av dem i och för sig kanske kan anses vara vackra .

Alltså for vi dagen därpå åter ut till platsen för upplevelsen.

När vi anlände såg vi snabbt, att det inte fanns några fåglar i vaken.

En bit därifrån låg dock några gräsänder och ytterligare lite längre bort några viggar.

Ingen mat inga örnar, suckade vi, medan jag riggade upp min utrustning.

Vi väntade.

Några änder landade i vaken och snart anslöt sig fler.

YES! Sa vi. Nu är det dukat! Ni är välkomna.

En flock gäss fyllde på.

Men inget hände.

Efter ett tag skymtades en skugga högt där uppe långt borta.

När den närmade sig, tyckte vi oss se en örn

men var det en havsörn?

Den cirklade runt och landade i ett träd på andra sidan sjön.

Kunde det vara en kungsörn? Men kungsörnar brukar väl inte jaga sjöfågel i vattnet? Det är åtminstone vad jag trodde mig veta. Nu skulle vi kanske få svaret.

Fler änder ankom, liksom gäss.

I stora mängder.

Vi väntade. Och frös.

Jag försökte roa mig med att fotografera de ankommande gässen med långa slutartider.

Då såg jag, att en ny örn närmade sig. Ja två!
Det var havsörnsparet.

De flög bort till trädet, där den presumtive kungsörnen satt och denne kände sig nog oönskad och lättade utan diskussion.

När jag kom hem och tittade på bilderna tyckte jag mig se en ung havsörn och alls ingen kungsörn.

Jag fortsatte med mitt lekande. Hela tiden med ett öga på trädet.

Örnarna satt kvar.

Änder kom och flög.

Gässen likaså.

Vi frös och det började skymma.

Gässen gav sig iväg.

Lugnet lägrade sig över sjön.

Till slut gav vi upp och tänkte, att havsörnarna nog intagit sin lunch någon annanstans innan vi kom och inte var hungriga.

Så vi packade ihop våra pinaler och konstaterade, att vi troligen haft en himla tur dagen dessförinnan.

Men skam den som ger sig.

Vi kommer tillbaka!

Tillbaka också till mitt resonemang om dåliga bilder. Jag beklagar mig inte över bildernas kvalitet för att gnälla eller söka gillande. Bilderna dag 1 var tekniskt undermåliga. Jämför bara med bilderna på gässen (de skarpa!). Avståndet är detsamma som på örnbilderna. Inte heller dessa är något underverk men minimum för vad jag vill ha. Anledningen till att jag både lägger ut de dåliga och ondgör mig över dem är helt enkelt, att jag djäklar anamma ska lyckas få till det lite bättre. Och mitt bloggande är en del av den utvecklingen.

Jag inser naturligtvis, att bilder tagna med mina förutsättningar aldrig kan mäta sig i skärpa med bilder tagna på kort avstånd men de kan bli mycket bättre.

Jag har heller inget emot oskarpa eller brusiga bilder.

Tvärtom gillar jag bilder med en lätt målerisk touch och försöker ofta åstadkomma detta medvetet.

MEN jag vill själv kunna avgöra om respektive när bilderna ska vara det ena eller det andra.

Därav mitt missnöje

och detta dubbelt oskarpa inlägg...

Ett inlägg, som skrevs direkt efter det förra men som  blivit liggande.

Främst för att jag själv hör hur gnällig jag kan uppfattas som.

Och det vill jag inte.

Men genom att uttrycka min besvikelse och mitt missnöje tar jag ett steg mot att komma vidare.

Att fortsätta blogga med det opublicerade inlägget funkade heller inte.

Det kändes som om jag rivit ut några sidor och att fortsättningen hängde löst.

Så här kom det ändå.

Örnspaning

 Slet mig loss från datorn och min nya lek.

Var inte nödbedd, när väninnan föreslog, att vi skulle ge oss ut på örnspaning.

Första stoppet var en kulle, varifrån man vid lämpliga vindförhållanden kan se örnar hänga över en liten sänka.

Vi tog oss upp på kullen och slog oss ner.

Medan vi väntade blev det några bilder över landskapet.

Men vindarna svek oss och inga örnar dök upp.

Efter några timmar gav vi upp och fortsatte till närmsta sjö.

Där fanns det örnar men på alldeles för långt håll för att det skulle bli några tilltalande bilder.

Även om sångsvanarna också befann sig på avstånd, gjorde de sig lite bättre i bild.

     Vi körde vidare.

Medan väninnan svarade i mobilen passade jag på, att ta en snabb bild genom vindrutan.

Skåne just nu:
Ett tunt snötäcke  och pilar, som börjat skifta i rött.

Innan vi slutligen vände hemåt bestämde vi oss för att kolla ännu en liten sjö.

Där fanns inte en endaste and och följaktligen heller inga örnar.

Men så såg vi några viggar i lite öppet vatten

och plötsligt var de där.

Två havsörnar.

Under en lång stund kunde vi se, hur de gång på gång dök ner mot fåglarna i vattnet, innan de till slut lyckades få tag i en sothöna.

Så drog de iväg och vi drog på smilbanden, även om bilderna inte var så mycket att hurra för.

Om ni inte ser det själva känner jag mig nödgad att medge, att alla bilderna är kraftigt bildbearbetade.

Några för att de var så dåliga.

Andra för att de var så trista.

Resten bara för att jag tyckte, att det var så kul....

Kanske återvänder vi.

Kanske dyker örnarna upp igen.

Kanske kan det då bli något bättre bilder

och då

blir det kanske ett nytt inlägg.