Från poet till jägare

Jag tror inte, att det finns någon, som läste eller minns mitt allra första blogginlägg, där jag presenterade mig.

Där skrev jag något om att jag tidigt betraktade mig som Poet, om man skulle definiera mina bilder med hjälp av litterär terminologi.

Jag hade dessutom läst om den indelning, där fotografen kan anses huvudsakligen vara poet, berättare, hantverkare eller jägare.

Fortfarande såg jag mig som Poeten. Den som vill förmedla känslor.

Tekniken var inte så viktig, även om jag så klart gärna önskade, att mina bilder skulle hålla måttet också ur den aspekten.

Berättaren låg nog en bit bort från mitt medvetna bildskapande och Jägaren, ja honom eller henne, förpassade jag långt in i en mörk skrubb. Att jaga ovanliga motiv var definitivt inget, som föll mig på läppen.

Jag ansåg, att en bra bild på något ordinärt var väldigt mycket mer intressant än en dålig på något exklusivt. Således behövde ingen förvänta sig, att jag skulle presentera bilder från avlägsna resmål eller på ovanliga djur eller växter.

I detta insisterade jag både länge och väl.

Men på senare tid har jag insett, hur jag alltmer närmat mig Jägarens roll.

Jag jagar nya arter med en frenesi, som inte står kryssande fågelskådare långt efter.

Jagar egna tänkta 'fotokryss'.

Åh, en sån har jag aldrig sett! Den skulle vara rolig att se . Och fotografera.

Det behöver fortfarande inte alls vara exklusiviteter.

Många arter, om än vanliga och allmänt sedda, är fortfarande nya för mig.

Det är också fortfarande så, att jag ratat små sällsynta men för mig oansenliga rackare till förmån för vanliga men mer fotogeniqua arter.

Dessutom önskar jag, att fågeln i fråga ska kunna ses och fotograferas på ett för mig tilltalande sätt. Ljus, bakgrund och aktivitet (poser) är mer avgörande än arten.

I teorin alltså.

För påfallande många av mina nyare bilder är allt annat än spännande.

Rena artporträtt så tråkiga, att jag själv frustar och  gäspar, när jag tittar genom dem.

Inte hjälper det stort, att dessa porträtt förhoppningsvis är av bättre kvalitet än motsvarande bilder, som jag tog för några år sedan.

För också där jagar jag.

Jagar bättre teknik. Jag  vill, att bilderna ska bli bättre och bättre.

Ni minns det där med Hantverkaren, som jag nästan fnös åt...

Och Berättaren?

Visst är det roligt, att berätta en historia då och då.... 

Och i fåglars sällskap händer det alltid något.

Men till mitt försvar jagar jag också vinklar och bilder, som kanske avviker lite från vad man normalt ser.

Jag har alltid tyckt om, att försöka ta bilder, som inte redan är tagna.

Bilder, som inte ser likadana ut som alla andra på det aktuella motivet.

Bilder, som triggar min kreativitet.

Bilder, som speglar mig.

För själva bildskapandet är ju det allra roligaste.

Inte avbildandet.

Trots det känner jag ändå just nu ett stort behov av att rannsaka mig själv och ställa

frågan:

Vart tog Poeten vägen?

Kommer Jägaren att hitta tillbaka igen?

Kommer Poeten i mig, att kunna tillgodogöra sig Jägarens byte, för att slutligen få till de bilder jag vill göra?

.

Det blåser på Fotosidan

Jag har varit passiv på Fotosidan och med bloggandet ett tag.

Har dock kikat in då och då och noterat, att det blåst på Fotosidan.

Några har lämnat gänget.

Själv tänkte jag stanna kvar.

Jag tror, att även om vi  befinner oss på olika nivåer,

färdas i olika riktning och har olika mål i vårt sökande,

så är i det i grund och botten samma sak vi söker.

Något, som kan ge näring åt det, som vi har gemensamt.

Jag sticker inte ner huvudet i gyttjan och blundar.

Kikar ytterst gärna på bilder av olika slag och finner det befriande att läsa texter, som inte alltid överensstämmer med vad jag tycker.

Än

Även om jag själv är rätt egensinnig tror jag, att det är korsbefruktande, att vara öppen för annat  än det, som ligger en närmst om hjärtat.

Tänker på något jag nyligen läste:
Om två personer tycker precis likadant, så är den ene överflödig...

Inte tvärtom.

st kvar.

Fast så idylliskt är det kanske inte realistiskt att tro att det är ens på Fotosidan.....

Vad som är värre för mig personligen,

är att det dessutom stormar också på hemmaplan....

Försöker dock hålla hög vingföring i motvinden ett tag till.....

och önskar,

att Fotosidan kan fortsätta vara den tillflyktsort och källa till att finna inspiration och kunskap,

som jag uppskattat.

.

Häger i skymningen

Steget mellan Gryning och Skymning är inte långt.

Åtminstone inte i min begreppsvärld.

(Det, som däremellan fastnar på min sensor är dessutom oftast ointressant.)

Steget mellan dag och kväll är ännu kortare.

Här är det en häger, som stod och drömde strax före skymningen.

Solen stod tämligen lågt och en knippe solstrålar nådde precis fram mellan träden och träffade hägern.

Så sträckte han (?) lite på sig och tog några steg.

(Blev samtidigt troligen medveten om att jag fanns där.)

Solen fortsatte sin gång men ännu en kort stund lät den sina strålar omfamna hägern, som sjönk ihop på nytt.

Inom några korta minuter försvann solen helt bakom trädtopparna och mörkret sänkte sig.

Hägern hamnade i skuggan och inom några sekunder lyfte den och försvann upp i trädkronorna.

.

Gryning vid sjön

Det var ett tag sedan jag skrev något här.

Ännu längre sedan jag satt vid sjön.

Ni, som läst min blogg, har sett bilder därifrån tidigare.

Bilder på bland annat fisknät och måsar i gryningen.

Nu åkte vi dit i arla morgonstund.

Det var fortfarande halvskumt när vi kom fram.

Några skarvar flög iväg, när vi tog oss fram i mörkret men i övrigt kunde vi inte se några fåglar.

Att det fanns gäss kunde vi i alla fall inte missa.

Jag försökte rikta kameran ut mot ljudet men inga gäss syntes.

Snart kom måsarna och slog sig ner på näten.

I skydd av mörkret och dimmorna kom också någon annan och slog...

Tofsviporna dök upp ur dimman

och svepte runt

innan de

landade längst in i viken.

Gässen kom glidande.

Och så till synes utan anledning lyfte de

och for i väg i sitt eviga skrockande.

Viporna fortsatte med sina utflykter.

De kom och flög.

Kom och flög.

De vilade en stund i solljuset,

som nu nått ända in i viken, innan de drog iväg igen.

Så bröt solen genom, dimmorna lättade och magin bröts.

Vi satt kvar en stund och intog vår medhavda matsäck, innan vi åkte vidare.

Runde

I åratal har jag drömt om och önskat att få komma till Runde, den norska fågelön.

När vi nu till slut bestämde oss för att åka till Norge var det Runde, som för mig var resans mål och absoluta höjdpunkt.

Det var DIT vi skulle.

Allt annat var bara stopp på vägen och en möjlighet att få se lite av Norge som bonus.

(Denna uppfattning har jag, som ni nog förstår, definitivt reviderat.)

Från början var det lunnefåglarna som hägrade men ju mer jag läste om ön, desto mer ville jag dit och desto mindre viktiga blev lunnefåglarna.

Jag hade tidvis tvekat inför resan, eftersom jag hört, att man för att kunna se och komma lunnefåglarna nära, först måste  traska upp för ett brant berg och därpå klättra upp för en ännu brantare klippa. Det lät oroväckande, eftersom jag får svindel bara jag står på en pall, har dålig balans (som jag kan tappa helt även på alldeles plan mark) och dessutom allt sämre styrka i benen.

Men med den info jag efterhand tog in, bestämde jag mig för att avstå från den för mig troligen livsfarliga sista klättringen och njuta av det jag kunde. Hade jag tur kunde lunnarna ses även på andra ställen än det berömda Lundeura, stället dit man tydligen måste klättra.

I annat fall fanns det massor av andra fåglar att se och man kunde dessutom åka båt runt ön, vilket tilltalade mig betydligt mer än att klättra i berg.

Havsörn, toppskarv och havssula var bara några av de arter jag hoppades på att få se.

Vädret skulle vidare oftast vara dåligt.

Kallt, blåsigt och/eller regnigt.

Med tanke på den kalla försommaren hade jag följaktligen packat ner vad som närmast var vinterkläder med flera varma underställ, tjocka byxor och tröjor och regntåliga ytterplagg.

Vi kom till en ö, där solen sken, det var vindstilla och ungefär 25 grader och shorts hade varit att föredra!

Berget var förvisso brant men fullt möjligt att ta sig upp för även för mig, om jag bara fick gå i min egen takt och stanna och hämta andan lite då och då.

Jag återkommer med fler bilder därifrån och från båtturen runt ön.

Vi bodde på campingen nedanför berget och alldeles intill Atlantkusten.

I vattenbrynet nedanför oss kunde jag njuta av ejderhonorna och deras ungar.

Strandskator fanns överallt på ön, så ock här.

En familj med unge huserade i närheten.

En ensam trutunge höll sig för sig själv

men delade gärna med sig av sin lila pöl till strandskateungen.

Om än på behörigt avstånd.

Trutarna var nog vana vid att bli matade och den här surnade till när vi inte fattade det.

På kvällen kunde vi se solen gå ner över Atlanten.

Vad mer kunde man önska?

Mer än att få stanna lite längre, förstås.....

Nu har jag påbörjat Operation Övertalning, att åka tillbaka med löfte om en längre vistelse.

Återstår att se om jag lyckas en gång till.

Det blev många bilder och på andra arter än de jag visat här.

Fler bilder från berget och båtturen kommer i senare inlägg.