Vi drog till Öland

Tusentals fåglar kan ju inte ha fel...?

Och även om de skulle ha det, finns de ju där på plats.

Och det räcker långt.

Öland visade sig från sin bästa sida.

Solen sken i kapp med rapsen.

Den nyplöjda jorden var redo, att frambringa nya skördar.

Göken kämpade tappert med att försöka överrösta näktergalen,

allt medan lärkan drillade obekymrad om de andra.

Vägrenarna kantades av frodiga syrenbuskage och tulpaner lyste lite varstans i  såväl i dikeskanter som i trädgårdarnas rabatter.

Marken på ängar och alvar var täckt av gullvivor och orkidéer.

Trots det var det mest bara fåglar, som fastnade på minneskortet.

Vid vattenbrynet hördes vadarnas skrin och där hittade jag både gamla och nya bekanta.

På flera ställen såg jag skärfläckor, som födosökte i vattnet.

Oftast dominerade kärrsnäppor och större strandpipare.

Ibland var för sig men lika ofta tillsammans.

I stora flockar svepte de fram över vattenytan som mörka skuggor, tvärvände och visade upp sina vita undersidor.

Ett vackert skådespel, som jag tyvärr inte lyckades göra rättvisa den här gången.

I flockarna förekommer då och då också andra vadare och här hittade jag en för mig ny art:
småsnäppa.

Medan jag beundrade fisktärnans (från förra inlägget) flit för att tillfredsställa sin honas önskan om något gott och deras fumlande med maten

landade den här vid min sida.

Rödbröstad och med lätt böjd näbb.

Jag gissade på spovsnäppa.

Någon dag senare såg jag på nytt en rödbröstad ensam fågel på stranden och trodde, att det nog var samma som jag tidigare sett.

Tog några bilder i det dåliga ljuset och kunde snabbt konstateera , att det rörde sig om en annan art.

Fågelguiden fick berätta, att det var en kustsnäppa.

(Alla tre arterna har bekräftats.)

Några kajor letade efter något ätbart i tången.

Rödbenan fanns kanske inte i så stora antal men syntes och inte minst hördes hela tiden.

Ibland ensamt spankulerande och födosökande.

Ibland skriande efter någon att dela tillvaron med.

Ibland motande bort någon icke önskvärd artfrände.

Och ibland kurtiserande.

Tyvärr missade jag, att det i en liten göl bara några meter från mig, fanns ett par smalnäbbade simsnäppor.

Det grämer mig.

På en annan strand kilade strandpiparna också fram och tillbaka.

En annan rödbena dansade

och ännu en fisktärna uppvaktade sin tillkommande med fisk. 

De här strandpiparna hade kommit längre i sin uppvaktning.

Visst blev det besök också på icke så specifikt fågelrelaterade platser men fåglar finns ju överallt...

Skogar, lundar och lövängar så sköna,

att de förtjänat en egen lovsång till deras ära.

Men det förmådde inte jag med mitt fågeltele.

I skogen skulle det finnas många spännande arter men jag såg bara sådana jag redan kände.

Mestadels bofinkar och nötväckor

men också steglits, gulsparv och som ovan grönfink.

Ekarna höll just på att slå ut och därunder blommade bland annat orkidéer, mandelblom och gullvivor. Några nästan utblommade sippor tilldrog sig mitt intresse.

Backsippa eller fältsippa?

Här i gräset upptäckte jag, att de gula blommorna rörde sig misstänkt mycket trots blåsten, så jag kröp närmre.   

Tofsvipor fanns förstås lite överallt, inte att förglömma.

Jisses!
Det blev många bilder trots, att jag som vanligt inte tyckte, att jag alls fick till det..

Men

ÖLAND ÄR FANTASTISKT!

Oavsett om man gillar fåglar eller inte.

Konsten att tillfredsställa en kvinna eller två

Jag ser, att du sitter där med din kamera och förstår ju, att det är mig du vill plåta....

Det får du så gärna.

Vad då för snabb och för långt borta?

O.K.

Då tar vi det en gång till.

Hann du med nu?

Då drar jag vidare till nästa dam.

Hon tycks lite irriterad över att jag inte ägnar henne all uppmärksamhet.

Så där ja!

Nu hoppas jag, att ni är nöjda.

Båda två.

Puh, det är tufft att vara både en stilig och uppmärksam kavaljer i dessa dagar.

Nu måste jag sno mig på att hämta mera gott till damen, så hon blir på lite bättre humör.

Det sitter ingen uggla i min pil....

Nähä och vad är det med det då? , tänker ni kanske.

Det sitter ingen örn i min björk heller...

Och inte skriver jag något blogginlägg om det!

            Men så här års har det alltid suttit en kattuggla i vår pil.

En uggla, som efter några dagar brukat visa, att det dessutom suttit några små uggleungar i trädet.

I trettio år har vi bott i huset och inte minst i trädgården.

Alla år fram tills i fjor har vi årligen kunnat njuta av uggleungar.

Alla år har det utvecklats på samma sätt.

Under vintern sitter ugglorna på husets gavelfasad.

Tämligen väl dolda av murgrönan.

Tidigt på våren lämnar en av dem denna position för att framåt mitten av maj återfinnas i en halvgammal pil i trädgårdens centrum.

Där har den suttit, medan jag har passerat under den åtskilliga gånger.

Ibland bara passerat men ibland stannat upp och kikat upp i den trassliga kronan, undrande om det fanns något annat än den ensamma ugglan...

De senaste åren har samma scen spelats upp.

 Efter att ha sett ugglan några dagar, har jag stannat upp och kikat på henne (?).

Hon (?) har lyft på ett ögonlock och kikat ner på mig och jag har frågat, om hon möjligen har några ungar i år att visa upp.

Efter en kort stund har hon vänt bort huvudet eller blundat igen och jag har lämnat henne.

Efter ytterligare någon dag med omväxlande 'ointresse' från min sida och några tillfällen, där jag försökt se om det fanns något mer än den ensamma ugglan har ugglan, som vi kallat 'Ugglemor',  först tittat på mig och därpå vridit huvudet uppåt kronan.

Hennes blick visande några små duniga knytt, som jag sedan kunnat följa under några korta veckor.

Efter att ha vinglat omkring i pilen, har de sedan flyttat över i de höga och (då) täta lövträdens kronor och oftast varit svåra att se.

Men deras gnällande efter mat har avslöjat dem och om inte de själva gjort det, har de andra fåglarnas varningsläten berättat var de funnits.

Trots det, svåra att se och ännu svårare att fotografera.

Luckor i lövverket har dock gett mig några fototillfällen.

Barnen har tyckts lika odramatiskt nyfikna som sina föräldrar.

Föräldrar, som alltid suttit alldeles i närheten, bevakat sina små och kollat mina förehavanden.

Till synes helt obekymrade om mitt intresse för deras avkomma.

Men om  någon främmande dykt upp i närheten, så lämnade föräldern omedelbart platsen och när ungarna kunde flyga, följde de efter.

Vi har alltid undrat var boet fanns och eg. trott, att det var i någon av de gamla kastanjerna längs bygatan men numera tror vi nog, att det fanns just i pilen.

Hur som helst passerade maj månad i fjor utan att någon uggla satt där.

Den satt i ett av de numera döda träden och några ungar syntes inte till.

I år har ugglan lämnat sin plats på husgaveln men (ännu?) inte dykt upp i pilen.

Kanske är det generationsskifte eller kanske har miljön i vår trädgård (och runtom) förändrats till det sämre för ugglorna.

Flera av de gamla träden har dött eller fallit omkull i höststormarna och många stora grenar har knäckts.

Eller kanske har sorkarna blivit så få, att de inte kan föda en ugglefamilj...

Så istället för nytagna bilder på charmiga ugglebarn, visar jag några av tidigare års foton.

Besviken över förlusten men desto gladare över de upplevelser jag haft och de bilder jag ändå har.

Svarthakedoppingarnas parningsbestyr

Jag har redan visat er en hel del bilder av svarthakedoppingarna.

Bland annat bilder av deras spelande och förberedelser inför familjebildandet.

Här kommer en sista omgång.

Knappt hade jag  kommit på plats och börjat fotografera de spelande fåglarna en bit bort på sjön, när de dök.

Jag spejade över sjön men kunde inte hitta dem igen.

Till min stora förvåning dök de istället upp bara en bit från mig.

Den första simmade förbi, kikade lite på mig

och klev upp på en rissamlig framför mig.

Strax efter kom hanen.

Jag vågade inte röra en fena i rädsla att störa dem.

Men de verkade inte bry sig om min närhet.

Gång på gång upprepades parningsceremonin mer eller mindre rakt framför mig. 

Min position i förhållande till doppingarna varierade beroende på hur/var jag låg när de kom in.

När de väl var på plats, vågade jag inte röra mig och några serier doldes helt av växtlighet men som ni kanske förslår var de flitiga.

En sakkunnig på plats berättade, att de kunde para sig ett par hundra gånger under några veckor och jag och min kamera bevittnade åtskilliga..

Mellan passen var det spel och uppvaktning.

Då och då störda av den ensamme doppingen, som ville vara med och leka.

men så fort han (?) var avhyst fortsatte paret sina ritualer.

Svarthakedopping personliga porträtt

                                 Det blev många bilder av svarthakedoppingarna.                                         

Bilder av väldigt olika slag.

Några har jag redan visat i ett tidigare inlägg.

(De kan ni se här.)

När jag kopierade länken insåg jag, att några av dessa bilder ingick redan i det inlägget.

Hoppas ni har överseende.

Här är några försök till närgångna och personliga porträtt av dem.

Jag återkommer med bilder,

som är närgångna på ett annat sätt

och kanske med några lite mer ruschiga bilder.