Tranor My way

Påbörjade i december en tänkt tillbakablick på fågelfotograferandets höjdpunkter under 2014 med ett inlägg om vinterfåglarna strömstare och salskrake.

Förutom fotograferandet vid matningen i trädgården, var nästa peak tranornas ankomst.

Alla skönsjungande småfåglar må ursäkta men inget slår tranornas ankomst som vårtecken.

När de trumpeterande passerar där långt uppe i skyn, på väg mot sina sommarställen, då är det vår!

Jag drömde länge om att åka till Hornborgasjön men när jag väl kom dit,

 blev jag faktiskt rätt besviken.

Visst blev jag helt betagen av de stora, dansande fåglarna.

Lika visst  imponerade mängden av fåglar men samma mängd omöjliggjorde  fotograferande, så som jag önskade.

Dessutom var det varken någon naturupplevelse av rang eller i övrigt bra fotoförutsättningar, att stå på en utsiktsplats tillsammans med massor av andra människor och ha fåglarna under sig på en betydligt lägre nivå.

Nu ska jag med en gång revidera denna dåliga uppfattning om Hornborgasjön.

Vi landade den gången vid den s.k. Trandansen och mitt sällskap var fullständigt 'nöjd' med det stoppet, så det blev inga fler.....

Men jag visste redan då och vet bättre nu, att där finns andra ställen, som troligen är bättre att välja också om man vill fotografera tranor.

Hur som helst valde vi ifjor, att istället enbart åka till Pulken, som dessutom ligger betydligt närmre.

Inte lika upphaussat och därmed avsevärt mindre folk.

Kanske lite längre till fåglarna men i mina ögon mycket bättre fotoförhållanden jämfört med Trandansen.

Framför allt snyggare bakgrundsmöjligheter.

Så nu har jag samlat ihop några av bilderna därifrån.

Alla bilderna i  inlägget är alltså från Pulken i fjor.

 De är tagna från samma ställe men vid olika tidpunkt och med olika teknik och utsnitt.

Slutligen några med lite mer efterbehandling. 

Mera pausfåglar

Det är fortfarande mörkt och grått.

De få dagar solen behagar visa sig sammanträffar märkligt nog med de dagar, som är avsatta för annat än fotografering.

Jag har påbörjat några inlägg med gamla bilder men känner en önskan och ett behov av att presentera någorlunda nytaget material.

Så då får det bli en ny vända med trädgårdens fåglar.

Fortfarande är det mest pilfinkar, blåmesar och talgoxar.

Nötväckan har ånyo börjat dyka upp.

Till glädjeämnena hör också entitan, som hittat till matningen.

Den största överraskningen var, när jag häromdagen satt i det lilla gömsle, som jag fick i julklapp av en av mina söner, och hörde ett högt svirrande ljud.

Inte kunde det väl vara .... ?

Genom ett litet 'sidofönster' kunde jag se, att det var en stjärtmes bara en meter från mig!

Omöjlig att fotografera naturligtvis men likafullt det mest spännande på länge.

Jag har aldrig sett stjärtmesar här förut. Gissar, att det är lite för långt från skogen.

Besöket fick mig i alla fall att börja hoppas och vi inhandlade raskt lite mer späck, som lindades runt en gren i ett försök att locka honom att återkomma.

De andra småfåglarna hittade det omgående och visar måhända vägen för stjärtmesen, om han skulle komma tillbaka.

Medan jag skriver detta promenerar dessutom en ensam stenknäck omkring vid vår infart och plockar bland stenarna.

Det betyder dels, att det troligen finns fortfarande mycket kvar att plocka på marken men också, att han förhoppningsvis snart hittar fram till godsakerna vi lagt ut till honom och hans kompisar.

Men först ska jag hinna ut i duggregnet och försöka arrangera något marknära för dem att sitta på, när de kommer.

De sitter annars gärna inne i buskagen, där det blir långt mellan fototillfällena...

Angående gömslet har jag några reflektioner:

Det är otroligt skönt, att kunna sitta och vänta med kameran på sitt stativ riktad mot grenen, där jag vill, att fåglarna ska sätta sig. Nackdelen är, att bilderna blir ännu mer lika varandra än jag ondgjorde mig över redan i förra inlägget i ämnet.

En uppenbar nackdel är, att fotovinkeln är väldigt begränsad och fåglarna snabbt hinner utanför den, när de flyger iväg.

Jag får nöja mig med några flaxbilder.

Dessutom blir alla fåglar, som sitter i träd och buskar runt om omöjliga att fotografera, vilket ytterligare starkt begränsar variationen.

Ska se om det går att justera djupet på gömslet på något sätt utan att förstöra det.

Fördelen är förstås, förutom den egna komforten, att jag kan komma betydligt närmre än utan gömsle, vilket kommer att vara än mer tacknämligt ute i naturen.

Avslutar med en bergfink, som jag stötte på ute i skogen en av de dagar medan det faktiskt var kallt.

Jag berättade, att det var framdukat hemma i trädgården och bjöd hem honom.

Men trots kylan tycker jag nog, att han såg lite misstroende ut.

Och uppenbarligen fanns det mat där han var.

Hemläxa

Efter att ha missat det efterlängtade mötet med strömstaren blev det till att ägna mig åt

det näst största nöjet så här års, nämligen att fotografera trädgårdens småfåglar.

Men i år tycks de färre än vanligt.

Både individ- och artmässigt.

Dessutom tycks de märkligt ointresserade av den mat vi bjuder på.

Men jag tar tacksamt emot vad jag bjuds på, även om varken ljus eller fotomodeller erbjudit optimala förhållanden.

För handen på hjärtat, så krävs det något utöver det vanliga om den här typen av bilder ska vara av något intresse.

Och om de nu inte har det, så gäller det att försöka se och göra något positivt av situationen i alla fall.

Missförstå mig nu inte. Jag tycker, att det är jätteroligt, att stå på pass eller sitta/ligga dold för att försöka fånga fåglarna på bild och är fortfarande inte mätt på den upplevelsen. Eftersom jag ofta dessutom inte är nöjd med resultatet, finns det fortfarande en hel del att jobba på,  så jag använder dessa stunder till att försöka hitta fram till ett sätt att få bättre bilder.

Jag har tidigare beklagat mig över att inte vara riktigt nöjd med mina fågelbilder, så då är det tacknämligt att kunna öva lite på hemmaplan.

För om jag inte kan få till det hemma, när jag trots allt har chansen att reparera ev. missar, så lär jag inte vara nöjd med att missa ett tillfälle i fält.

Tillfällen, som dessutom inte går i repris.

Som svar på mina jeremiader har jag fått en del tips.

Sänkt ISO är ett.

Alltså går jag varje gång ut med kameran inställd på lägre ISO än jag brukar, bara för att upptäcka att bilderna blir oskarpa.

Och så åker ISOt upp igen.

Och jag står kvar på ruta ett.

Ett annat tips jag fått, är att försöka rigga upp grenar och sittpinnar,

där fåglarna kan mellanlanda eller vänta in sin tur.

Jag brukar faktiskt sätta upp några grenar strategiskt utplacerade för att få en ren och snygg bakgrund, så tipset var inte någon direkt nyhet.

Men nu funderade jag lite mer kring det.

Orsaken är dels, att fåglarna oftast inte väljer, att sätta sig på mina pinnar utan föredrar att mellanlanda inne i de täta buskage, som finns runt fågelautomaterna.

Kanske hade de uppsatta grenarna uppskattats mer om trycket på och därmed konkurrensen om automaten (än så länge bara en) varit större .

Men också jag har betänkligheter angående de här fotovänliga sittplatserna.

Om jag nu tycker, att bilder av småfåglar vid en foderautomat lätt blir enahanda, så blir ju inte bilderna mer intressanta om fåglarna syns sitta på en och samma pinne.

För så är det.  Även om jag satt upp flera pinnar verkar fåglarna favorisera samma pinne och dessutom med förkärlek välja samma ställe på den.

Hur kul blir det?

Inte alls om ni frågar mig.

Dessutom tenderar bilderna att bli tråkiga rent innehållsmässigt.

Visst kan ljuset bli bra.

Och lika visst slipper jag, att fåglarna sitter retfullt dolda bakom någon förarglig liten gren, så att än näbben och än ögonen är dolda. 

Bakgrunden blir ren.  Men den blir alldeles för ren! Så jag jämför med gamla bilder, där jag lyckats någorlunda med att få fåglarna fria inne i de risiga buskagen.

Och jag tycker ofta, att det som på den gamla bilden ovan, är grenverket som gör bilden.

Då tänker jag på någon, som sa att en bra fågelbild ska vara intressant, även om man döljer fågeln!

Inte många av mina nyare fågelbilder som är bra, om man ska döma efter den måttstocken.

Det ska  dessutom rätt mycket till för att en ensam fågel på en pinne ska bli spännande och det ställer extra höga krav på att den är tekniskt bra.

Nåväl, jag försöker variera grenar och pinnar i kombination med min egen position och tänker mig, att jag förhoppningsvis lär mig något på vägen.

En del fåglar bjuder ju på en mängd roliga poser och uppsyner och då kan det kanske funka men rent generellt vill jag nog, att bilden ska vara mer mångfacetterad än bilderna ovan.

Nu tar jag detta som träning i att få till skarpa och trots allt någorlunda intressanta bilder, så ta bilderna för precis vad de är:

Läxuppgifter.

Men eftersom de nu blir ganska likartade, så avslutar jag med en gammal bild för att få lite variation.

Och framför allt hoppas jag, att det ska synas, att jag gjort min läxa när jag väl hittar strömstaren eller något annat spännande ute i skog och mark.

Vinterfåglar 2014

Hade tänkt göra en sammanfattning av mitt fågelfotograferande under året som gick.

Börjar med två vinterfåglar.

Vinterfåglar är ju så mycket mer än småfåglarna vid matningen i trädgården.

Det är framför allt de, som inte finns eller syns i min närhet under sommarhalvåret men som flyttar hit när det börjar bli kallt.

Årets första glädjekick blev, när jag efter långt och länge lyckades hitta salskrakar.

Hade i och för sig sett sådana på långt avstånd men jag ville ju ha bättre bilder och behövde komma närmre. Mycket närmre.

Första mötena blev korta.

Den lilla flocken lyfte redan innan jag kom fram till platsen, där jag hoppades hitta dem.

Jag hörde dem på avstånd komma flygande mot mig och hann precis få upp kameran när de passerade.

Nöjd för att jag äntligen träffat rätt och lite irriterad för att jag tydligen inte var ensam i trakten.

Skåne är tättbefolkat....

Det var i alla fall en bekräftelse på, att de fanns där jag trott.

Det blev många besök i trakten, innan jag såg dem igen och jag hade nästan gett upp hoppet.

På avstånd kunde jag  någon gång se dem simma omkring bland änder och sothöns men alltför långt borta.

Eller bakom täta vassruggar, där de endast med svårighet kunde skymtas korta ögonblick.

Att försöka närma mig dem var inte att tänka på.

Men till slut hade jag hittat ett ställe, där jag kunde lägga mig ner och vänta in dem.

Sedan gällde det bara, dels att jag kom först och dels, att de faktiskt skulle dyka upp.

Kanske kan ni ana, att det både blev åtskilliga besök och timmar i kyla och väta utan en skymt av skönheterna.

Å andra sidan blev det många bilder på både sothönor och storskrakar medan jag väntade...

Och när de väl kom, var de ändå oftast för långt borta.

Hade mest hela tiden huvudet i fel riktning.

Och efter att ha legat på magen var armarna som spagetti, så bilderna blev, trots alla förberedelser och arrangemang,  alls inte så skarpa som jag önskat.

Nu gäller det:
Ska jag hitta dem den här vintern också?

Ska jag lyckas ta bilderna jag vill?

Ska jag frysa ihjäl på kuppen?

Den andra arten, som också var en ny bekantskap för mig, var strömstare.

I mångt och mycket samma letande längs vattendrag men istället för att ligga och vänta, blev min strategi att åla omkring.

Detta för att strömstarana är ofantligt mycket rörligare än salskrakarna.

Om inte skrakarna blir skrämda, kan de simma omkring ganska länge på samma ställe.

Strömstararna rör sig oupphörligen.

Hoppar upp på en sten eller gren, dyker ner i vattnet, står en stund i det rörliga vattnet innan de flyger  iväg en bit.

Inom synhåll men utom fotoavstånd.

I den risiga strandvegetationen, där de flesta av mina bilder är tagna, betydde det också, att även om fågeln ibland faktiskt kom lite närmre mig, så hamnade den alltför ofta bakom någon liten gren eller grästuss.

Då gällde det, att snabbt åla en bit i sidled bara för att erfara, att fågeln då redan flyttat sig en bit till.

Frustrerande värre.

Likt näcken, som lockade sitt offer längre och längre bort, fick strömstaren mig att ömsom krypa ömsom åla allt längre bort längs ån.

Men trots att jag är rysligt glad för både salskrake- och strömstarebilderna,

vill jag förstås försöka ta bilder, som är åtminstone snäppet bättre.

För här finns mycket att förbättra.

ISO-talen var genomgående höga men trots det brister skärpan.

Flera av fotoställena låg så, att solens strålar knappt trängde fram, så de där evigt höga och irriterande ISO-talen är därefter. Slutartiderna allt för långa för att handhålla ett tungt objektiv i timmar.

Att krypa omkring med stativet lockade inte.

Den åtråvärda ökade närheten är inte lätt att åstadkomma.

Salskraken simmar där den simmar, vilket sällan är helt nära den strandbrink, där jag placerat mig väl dold under kamoväv och strömstaren rör sig alltså oavbrutet.

Men med tålamod och lite tur hoppas jag komma liiite närmre än jag gjorde ifjor.

Det finns ju gott om utrymme för förbättringar men frågan är om jag ska lyckas.

Jag hoppas förstås, att jag lärt mig något under året och några nya tillbehör kanske kan bidra till bättre resultat.

Om inte, ser jag i alla fall fram mot många kalla och spännande timmar vid stranden.

Vinterfåglar i trädgården

Ännu är det ingen större aktivitet vid den fågelautomat vi hängt upp i trädgården.

Men efter några dagar var den ändå tom och jag tänkte passa på, att testa några saker,

när jag var ute och fyllde den.

Har fått en del kommentarer om att mina ISOn är i högsta laget och att bilderna är brusiga,

vilket jag håller med om.

Så nu tänkte jag, trots dåligt ljus, prova med lägre ISO ännu en gång.

Dessutom hade jag fått tipset, att stänga av kamerans brusreducering och istället ta bort bruset i efterbehandlingen.

Målsättningen bildmässigt var, att försöka få några bättre flygbilder på nötväckan, som aldrig tackar nej till solrosfrön och som är en tacksam, om än snabbvingad, modell.

Det låga ISOt fick jag rask skruva upp igen.

De långa slutartider jag annars tvingades till,

gjorde det stört omöjligt för mig att få skärpa på den flygande fågeln.

Bruset kom som ett brev på posten.

Och det där med att fixa brusreduceringen i efterhand klarade jag alls icke.

Slutresultatet blev både oskarpa och brusiga bilder.

Bilden ovan på nötväckan var en av de bättre.

Tagen med lågt ISO och relativt lång slutartid.

Men den flyger förstås inte....

När jag kommit in och försökt göra det bästa av dagens skörd, 

tänkte jag jämföra resultatet med gamla bilder.

Istället fastnade jag i några frågor kring tidigare års fotografering av vinterfåglar.

Vad har jag lyckats resp. misslyckats med?

Vad kan jag göra för att få bättre bilder i år?

Vilka bilder vill jag ta?

En målsättning har jag redan nämnt: Bättre flygbilder på bl.a nötväckan.

Men det den stora frågan när jag tittade var:

Undrar vem, som kommer att dyka upp den här vintern?

Vad kommer att hamna på minneskortet och hur?

Pilfink,

gråsparv,

rödhake,

grönfink,

blåmes

och talgoxe

har vi året om men det är framför allt vintertid, som jag tar mig tid att fotografera dem..

Koltrastar har vi också gott om men de bjuder sällan på spontana fototillfällen utom på vintern, då de inte är lika snabba att ta till flykten som annars.

Domherrar ser vi sällan på vintern men de finns å andra sidan i trädgården både vår och höst.

På våren siter de i hasselsnåren

och på hösten länsar de lönnarna på deras frukter.

Det skulle onekligen sitta bra med en klassik julkortsbild på rödbröstade domherrar..

Fasaner finns i riklig mängd på fälten runt om oss och framåt höstkanten drar de sig in i trädgården för att söka skydd och föda.

När vi matar småfåglarna, kommer de fram och plockar upp allt det, som ratas eller tappas under automaten.

När det blir riktigt kallt får de egen mat men de är både vaksamma och skygga och flyger bort med ett brak eller lägger benen på ryggen och springer snabbt in i den täta vegetationen vid minsta rörelse.

Tur det kanske, för förutom hotande rovdjur finns det en del,

som lyriskt börjar prata om fasansoppa, när de ser mina bilder.

Fasanerna får för övrigt ofta sällskap av trastarna,

som troligen drar nytta av sina större kompisars sprättande.

Till viss förtret för mig, för jag har fått alldeles för många fasanbilder förstörda,

eftersom en koltrast dykt upp mellan mig och fasanerna.

Entitan är en sällsynt men välkommen gäst, som inte synts till på länge.

Önskefågeln nummer ett är nog steglitsen.

Den kom några gånger för flera år sedan men har inte setts de sista vintrarna.

Stenknäcken är däremot en regelbunden gäst och kommer ofta samtidigt med bergfinkarna.

Den tillhör de hetsigas skara och önskebilden är nog en riktig slagsmålsbild, där snön ryker.

Bergfink.

Rovfåglarna hör vintern till, då de ofta sitter i de höga träden.

Här en duvhök strax ovanför automaten fotograferad genom köksfönstret, vilket inte alls fungerar med våra blåsta glas.

Tänk om jag den kunde landa där, när jag står på pass.... 

Glador och vråkar skymtar vi regelbundet, genom fönstren eller då de lyfter, när vi visar oss på gården.

Men om det blir en riktig vargavinter händer det, att de går ner för att försöka hitta något gott.

Det har hänt, att de bråkat om späckbitarna, som vi hänger upp.

En kall vinter la vi ut lite godbitar åt dem, vilket de tackade för och tog emot.

Utanför vår lilla by syns ibland havsörn.

Två havsörnar, några glador och en fjällvråk hade hittat något ätbart långt ute på fältet strax bortom trädgården.

Ett sånt här tillfälle får jag ju inte missa om det dyker upp igen...

Den sista bilden är inte tagen i vår egen trädgård utan hos en god vän en bit härifrån,

där det bjöds på riktig fest med både mat och underhållning en snörik vinter.

Det ska bli riktigt spännande, att se vad den här vintern kommer att bjuda på.