Celebert påskbesök i London

Ett fint betyg på ens skriverier är att höra att de inspirerar till nåt fotografiskt. I det här fallet så gjorde detta blogginlägg det. Som det går att läsa i kommentarerna så blev Anders F Eriksson sugen på att besöka London. Och att resan genomfördes har uppmärksamma FS-medlemmar redan kunnat konstatera eftersom Anders redan skrivit ett blogginlägg om det hela. Han prickade in påsken med lediga dagar för mig och vi kunde alltså ses.

Under en period så utgjorde Anders och jag tillsammans poolvärdar för gatufotopoolen. Det var så vi kände varandra men vi hade aldrig träffats på riktigt. Det blev det ändring på nu och vi sammanstrålade vid två av påskens dagar. Jag fick möjlighet att agera gatufotovärd i London och visa Anders områden som jag gärna rör mig i för att fånga mina bilder. På det hela taget så var det riktigt trevligt att ses och snacka gatufoto och en massa annat.

Jag vågar nog påstå att Anders gatufotografering fick sig en ordentlig skjuts av Londonbesöket. Som ni ser i blogginlägget hans så fick han med sig en fin laddning med bilder. Att han kallar fortfarande sin blogg för En Återuppväckt Plåtslagare tycker jag därför är lite missvisande och han borde byta ut plåtslagare mot gatufotograf!

Här kommer några bilder från hans besök.

Om man följer Anders och hans blogg så vet man att han är en kattvän. Det kanske är därför som denna misse på Brick Lane gjorde så här. 

Apropå katter så lyckades Anders, som här var placerad till höger om mig, att skapa ett utmärkt foto på den leende kvinnan med sin katt på magen i samma ögonblick som jag tog denna bild, som inte alls är lika bra. Anders version finns i blogginlägget som jag länkade till ovan.

Här balanseras det ett par pints med bitter på en favoritpub nära Brick Lane som heter Pride of Spitalfields. Jag förmodar att inredningen har varit sig lik i typ femtio år!

Vi båda tyckte att ölet smakade bra efter ett flertal timmars gatufotograferande. Skönt att sitta ned också förstås.

Gatusoparen blänger lite argt på Anders och jag minns inte om Anders hade försökt att fånga honom på bild. Inget hände.

Det blev några egna bilder från dagarna som jag var smånöjd med. Bl a ovanstående och följande.

I år sammanfaller påsken med "The Boat Race" den 4 april. I vanlig ordning så kommer jag att försöka att dokumentera det evenemanget igen med mina gatufoton så håll utkik efter det blogginlägget nån gång senare i april månad.

Med vänlig hälsning,

Fredrik

🧣En röd tråd...

... kan med hjälp av maskiner och flitiga människohänder bli till moderiktiga halsdukar. Jag lagt märke till dem mer och mer under den vinter som nu här i London i stort sett har gett vika för våren. Röda halsdukar blev så sakteligen nåt jag gick igång på under den mörka årstiden så att jag ville fånga dem när dess bärare uppenbarade sig. Ytterligare en orsak för att knäppa av helt enkelt. Här nedan följer ett urval av foton som jag samlat på mig. Säg, har jag en framtid som modefotograf? 😄

De flesta bilder är tagna med Leica M och ett par är möjligen tagna med Fujifilm X-Pro. Brännvidderna är motsvarande 28 eller 35 mm.

Just denna bild är tagen från 70-90 centimeters avstånd med ett objektiv med brännvidd 28 mm. Något beskuren (kanske nu motsvarar 35 mm?). Avståndet är för objektivet är i stort sett så nära man kan fokusera med Leicaobjektivet. Jag tycker personligen att den vackra unga kvinnan är fördelaktigt avbildad. Samtidigt vet jag att det finns de som med en dårars envishet hävdar att man med vidvinklar är dömd att förvränga ansikten på ett för den avbildade negativt sätt. Denna bild tycker jag sticker hål på det resonemanget. Med det sagt så vill jag inte hävda att 28 mm är en den bästa porträttbrännvidden men man ska inte vara så orolig för att använda den för ändamålet om det är ett sånt objektiv som sitter på kameran!

En ryggbild, som togs i söndags, får avsluta denna serie och jag hoppas att jag nästa gång jag ger mig ut på Londons gator slipper se detta plagg förrän det ånyo blir höst och vinter!

Ni som hör hemma i Sverige, har man där sett röda halsdukar lika ofta som jag tycker mig har gjort i London? Och tror ni att det är ett tillfälligt mode eller en återkommande klassiker? Kommentera gärna och tyck till!

Med vänlig hälsning,

Fredrik