Kramar från London!

Det nya året har börjat förhållandevis bra för mig vad gäller mitt gatufotande. Tre heldagar i London har hunnits med och knappt 1 900 bilder har tagits. Om det forsätter så här så kanske jag har en chans att bräcka rekordåret 2022 då jag totalt tog drygt 37 000 bilder, varav de flesta gatufoton. Jag tycker att det är många bilder för att vara enstaka bilder (ingen serietagning) men samtidigt så vet jag ju att en av mina gatufotohjältar, Garry Winogrand, antas ha tagit runt en miljon foton innan han gick bort i förtid av cancer vid 56 års ålder. Och det med film! Då känns det rätt att köra så det ryker medan man fortfarande kan. 

Nåt som jag tycker om att försöka fånga är när folk kramas och håller om varandra. Kramar är väl nästan aldrig fel och visst gillar man väl att se glada människor som tycker om varandra? Brukar försöka hålla kolla på när nån verkar ha stämt träff med en bekant runtom där jag står. När de pratar i mobilen med den de ska träffa för att upptäcka varandra då är det dags som gatufotograf att göra sig beredd. Det brukar fungera bra. Ibland får man förstås knappt nåt möjlighet att förbereda sig men kan man sin utrustning och är i "zonen" så kan det gå bra ändå. Ofta kramas det också när det är dags att skiljas för dagen.

Nedan är några kramisar från igår som jag fotade med min Leica Monochrom.

Dagens första kram. Skulle vilja ha sett mer av ansiktet.

Första bilden av två av dessa väninnor

Andra bilden då jag gick lite närmre. Dessutom är den något beskuren. Personligen diggar jag den förra bättre – vad tycker ni?

Här är det svårt att se att det faktiskt var tre personer som kramades samtidigt! Först såg jag dem kramas på avstånd för att skiljas. Men, de stod kvar och pratade en stund och erfarenheten säger mig att händelser ofta upprepas så jag väntade helt sonika intill dem med hopp om en till kram och så blev det ju. 

Här kramades det på avstånd och jag hann inte fram för att fånga kramen. Hoppades på en till eller nåt annat och fick bevittna denna fina omfamning/kram istället.

Så, vad tycker ni som läsare? Vilka bilder funkar och vilka gör det inte?

Det var allt för den här gången.

/Fredrik

Remembrance Sunday 2022

Det andra av den senaste helgens större evenemang i London var, som jag skrev i mitt förra blogginlägg, Minnes-söndagen – Remembrance Sunday. Man högtidlighåller här de britter och andra samväldesmedborgare som kämpade i de bägge världskrigen samt i andra konflikter. På schemat finns pampig musik, två tysta minuter och kransläggning vid en cenotaf, som är ett slags minnesvård. Remembrance Sunday äger rum på många orter i Storbritannien och förmodligen också i andra länder som ingår i samväldet men den största och mest omfattande är säkerligen den i London. Precis som The Lord Mayor's Show dagen innan så hade jag aldrig besökt Londons version tidigare men i söndags så skedde det. 

För att få möjlighet att skåda härligheten så får man ställa sig längs Whitehall och Parliament Street bakom tillfälliga staket. Det fanns säkerhetskontroller i stil med de man använder sig av på flygplatser men det var skönt nog inga köer att tala om när jag anlände cirka halv tio denna dimmiga morgon. Vakter lotsade sedan åskådarna antingen till den norra sidan eller södra sidan men inte samtidigt utan i omgångar. Initialt hamnade jag på den förra men insåg snabbt att det skulle bli för trångt i publiken att fota nära cenotafen. Valde därför att traska tillbaka närmre ingången för att inte riskera att fastna nånstans längre än vad jag önskade. Jag hamnade sedan på den norra sidan och här fanns det bättre med utrymme och fotomöjligheter så jag valde att stanna kvar tills evenemanget började på allvar kl. 11.00, då Big Ben slår sina slag för att markera två minuters tystnad. Dessförinnan hade de militära musikerna marscherat förbi och väl samlade nära cenotafen framförde de diverse brittiska musikstycken med nationalistiska vibbar, bland annat min favorit "Rule, Britannia!". Jag kände dock att jag gjort mitt ca 11.30 och gick därifrån för att ägna mig åt normalt gatufoto resten av dagen.

Här följer diverse bilder från innan och under evenemanget. Jag fotade med ett 35 mm-objektiv men också för ovanlighetens skull, ett 90 mm dito. Satsade främst på att fotografera publiken.

Ett par som noggrant betraktade olika minnesskyltar och kors som var tillfälligt uppsatta på en gräsmatta vid Westminster Abbey, som man ser i bakgrunden. 

Denna vy med Churchill och Big Ben har nog fotograferats av en och annan fotograf innan jag anslöt mig till den skaran.

Kvinnlig bobby som ger dessa undrande tu instruktioner förmodligen om hur man skulle ta sig nånstans.

Och denne bobby berättade lite om schemat för dagen för dessa två turister.

Man kan nästan tro att tidsresor är möjliga när man ser dessa individer, inte sant? Många verkar klä sig i historisk stil dagen till ära. Jag fipplade med spakarna i Lightroom för att försöka att åldra detta foto så att det överensstämmer med klädseln.

Många i publiken bar på medaljer men ännu fler hade olika varianter av vallmoblommor på sina kläder. Dessa blommor är det många som köper varje år och pengarna går till välgörenhet. 

Det ska börjas i tid och mammas axlar är en utmärkt utkikspost.

Vallmon har bestämt färgen för dagen.

Denna kvinnas val av färg på klädseln var nog, som sagt, ingen slump.

Det var allt för den här gången. 

Ha det så bra.

/Fredrik

The Lord Mayor's Show 2022

I helgen som gick ägde två större evenemang rum i London. På lördagen rörde det sig om The Lord Mayor's Show. Det är ett årligt återkommande spektakel med anor från 1200-talet för att fira att årets nya borgmästare för City of London (den lilla ursprungliga delen av London) är utsedd. Trots att jag bott i Londons omedelbara närhet i över tjugo år så har jag aldrig närvarat vid denna begivenhet. Det var först när en gatufotograf nämnde att tillställningen inte fick missas eftersom den är så lämplig för just gatufotografi. Sagt och gjort så tog jag mig dit och träffade en annan svensk i exil, tillika gatufotograf, som hade fotat showen tidigare.

Jag var främst intresserad av att fotografera publiken och inte själva paraden så mycket – digniteter fotograferas mycket bättre av pressfotografer. Paraden startade kl. 11.00 men flera timmar innan så förberedde sig de olika deltagande ekipagen och då fanns det förstås en hel del att fotografera. Företrädare för organisationer och föreningar samt olika avdelningar från det militära verkar utgöra en stor del av paradtåget. Rutten påbörjas nära St Pauls-katedralen och går västerut längs Ludgate Hill och Fleet Street ned mot Strand. Lunchpaus nära Temple för att sedan traska tillbaka mot St Pauls längs Themsen. Efter lunch så tittade en stark höstsol fram vilket uppskattades av undertecknad.

Här följer några bilder som jag tog i samband med showen. Som vanligt uppskattas kommentarer om bilder och text.

Det finns en härlig blandning av traditionella plagg och utklädsel av lite mer humoristiska inslag bland de tågande...

... som även denna bild ger ett exempel på.

Tänk att få ha med ordet dyrkansvärd i sitt företagsnamn!

Alla typer av soldater är välkomna i den brittiska militärstyrkan denna dag!

Repetition av en snurrande drake inför paraden.

De sista instruktionerna ges här innan processionen påbörjas.

En del åskådare verkar mer imponerade än andra av vad de såg!

Flaggmannen såg säkert detta som ett generalrep inför fotbolls-VM kan man tänka?

Denna uppsatta grupp såg mer av paraden än vad jag, som är kort i rocken, gjorde.

Också ett trick för att få en bättre utkikspost.

De här två såg nog det mesta.

Jag slår vad om att detta par nog hade sett evenemanget tidigare år.

Pappors axlar gjorde susen för dessa flickor.

Precis som jag så fanns det andra som inte var så intresserade av själva paraden.

En del entusiaster köper ett program dagen till ära.

Denna bild från paradens återtåg längs norra sidan av Themsen får avsluta. Rör det sig om en nordkoreansk pride-parad månntro?

Avslutningsvis så får jag väl tillstå att showen är värd att besöka för en gatufotograf och det är nog möjligt att jag tar mig ditt igen nästa år. Dagen efter så var det dags för Minnes-söndagen då man årligen hedrar alla som kämpade i världskrigen. Det får bli till ett annat blogginlägg.

Tack för mig och ha det så bra!

/Fredrik

Mark Power – fotografsamtal på Magnum

Det är lätt att känna sig bortskämd med tillgången av fotografiska begivenheter i London som exempelvis dessa samtal på Magnums kontor i staden. Den här gången var det Mark Powers tur. 

Magnumfotografen Mark Power är en engelsman från Leicester som slog igenom med boken The Shipping Forecast 1996. När den gavs ut så hade han försökt att etablera sig som en fotograf i tio år. Fotoböcker har normalt sett ingen större publik och även en lyckad utgåva kan förväntas sälja runt 1 500 till 2 000 exemplar tydligen. Marks bok blev oväntat populär, särskilt efter den uppmärksammades av dagstidningen The Guardian som utnämnde den till "månadens bok" (eller så var det "veckans bok" – minns inte!). Senare i år så kommer nyutgåva av The Shipping Forecast med en massa (100!) nya bilder. Ser verkligen fram mot den.

För den som inte vet så är The Shipping Forecast ett dagligt radioprogram på BBC motsvarande Sjörapporten från Sveriges Radio. Mark fick idén till sin bok efter att ha sett en kökshandduk med en karta över Storbritannien med de olika havsområdena utmärkta. Han tyckte att det var fascinerande att dessa områden man hört nämnas på radio fakstiskt fanns på riktigt och fick idén att fotografera på stränderna som vette mot dessa områden. Vem är den svenske fotografen som gör en motsvarande bok från ett svenskt perspektiv med Kattegat och Finska viken som fotosubjekt? Glöm inte vem som gav er idén!

Här är en karta över de olika områdena som det finns bilder ifrån i ”The Shipping Forecast”.

Samtalet täckte också det stora projekt som Good Morning America! utgör. Mark har hittills givit ut tre böcker av fem planerade. Han har helt enkelt besökt USA ett flertal gånger för att åka omkring och fotografera dagens USA. Det är han duktig på och jag tycker om alla tre böcker som publicerats och ser förstås fram emot de övriga två, varav den första kommer ut nästa år. Det hjälper också att jag är svag för Americana. Mark fotograferar med stativ och en digital storformatskamera av märket Alpa, med vilken man tar fyra bilder som sedan digitalt jämkas ihop. Det ger en enorm detaljrikedom om man gillar sånt. Jag är mest intresserad av innehållet och kompositionen.

Många här på Fotosidan (och på andra håll) talar ofta om hur viktigt det är med en berättelse i fotografier men Mark sa att det är något som han inte eftersträvar. Istället tycker han om att låta ett par bilder i ett uppslag interagera med varandra för att skapa något slags dynamik som annars inte skulle finnas där. Min fråga är förstås hur han tänker när han bara har en bild i ett uppslag? Jag tror att han sa nåt om att vissa bilder inte är så starka ensamma (underförstått att andra är starka) men att då ett par bilder kan lyfta varandra till en högre höjder. Jag tycker mig se berättelser ibland i hans bilder men jag är glad över att en så pass känd och framgångsrik fotograf som Mark Power inte fäster så stor vikt vid berättelser i fotografier. För det gör inte jag heller!

Marks samtalsstund var för övrigt mer strukturerad än Christopher Andersons dagen innan (skildrades tidigare i detta blogginlägg). Här är några bilder (alla tagna med min iPhone) som skildrar hur det såg ut när Mark höll låda med sin förläggare från bokförlaget Gost.

Marks dotter Chilli Power (jäkligt coolt namn får man väl säga, va?) från Magnum introducerar sin pappa och Gosts Stuart Smith till en förväntansfull publik.

En sån här bild ger boksamlaren i mig ångest för det är några stycken där som jag inte äger.

Här ser vi Stuart Smith från Gost Books Ltd beundrandes de böcker som fanns till salu på Magnums bokmarknad som hölls under dagen.

Andra fotoboksälskare som försöker hitta ett fynd. Själv köpte jag David Hurns "Living in Wales" som jag senare givit bort som 60-års present till en walesare.

Jag köpte inga böcker av Mark denna gången men hade med mig några som var osignerade.

Så, om ni kollar upp Mark Powers fotografi, vad tycker ni? Och vad anser ni själva om vikten av berättelse inom fotografier? Kommentera gärna!

Ha det så gott! /Fredrik

Rule Britannia (i 70 år)!

I förförra veckan fick vi som bor i Förenade Kungariket en dag extra ledigt! Och eftersom man skjutit på den ordinarie röda dagen i slutet av maj så blev det en riktigt fin långhelg, från torsdagen till söndagen. Vadan detta? Jo, såklart för att drottning Elizabeth lyckats klamra sig fast på den brittiska tronen i hela 70 år (till sonen Charles förtret?). Självklart så måste man som gatufotograf göra sin plikt och skildra firandet. Henri Cartier-Bresson tog ju några klassiska bilder i samband med kröningen av drottningens pappa 1937 och det var bland annat med hans bilder av det firande folket i sinnet som jag gav mig ut. Givetvis så hoppades jag på lite folkliga bilder à la Martin Parr också. 

Jag är rätt ambivalent till kungahus. Förstår det omoderna och odemokratiska i det hela men inser också att det nog går att argumentera för ett slags turistiskt och affärsmässigt värde. Om man nu behöver en statschef så kanske kung eller drottning är bättre än en avdankad politiker? Nåväl, nog är det klart ändå att den pompa och ståt som kungahus medför kan vara mumma för gatufotografen!

Det ska börjas i tid. Vid Piccadilly Circus. 

Dessa tre som hörde ihop rörde sig ned mot Pall Mall från Piccadilly Circus. Nog ingen riktig viking även om sådana nog "turnerade" i England när det begav sig.

Många hade gått "all in" med utstyrsel, flaggor och klädsel. Från Pall Mall där detta foto togs så stod man bra till för att njuta av den stundande överflygningen.

Precisionmässig sifferexercis med högtidligt klädd publik. Tagen med min iPhone.

Detta var nog första gången som jag såg nåt som skulle kunna karaktäriseras som en flyguppvisning. I Storbritannien är de så kallade "Red Arrows" beundrade för flygskickligheten de kan uppvisa. Äntligen fick jag se dem på riktigt. Min iPhone var att föredra när denna typ av foton skulle tas. Så smidig i trängseln.

Rojalistiska damer med den självdistans som behövs om man ska bära denna typ av hattar.

Kan rojalistiska foton göra sig i svartvitt? Ja, kanske?

Britter sägs vurma extra mycket för sina husdjur. Denne vovve slapp att gå. 

Sidostudie av ekipaget.

Denna hund såg ut att ha funnit sig bekvämt tillrätta på Trafalgar Square.

På samma torg satt dessa två par och firade. Mannen till höger kanske tar sig för huvudet då han saknar nåt med unionsflaggan på? Den andre mannen ser dock trots sin utstyrsel ej helt nöjd ut.

En jubileumglass åtnjuts vid Oxford Circus, ett av mina favoritställen för gatufoto i London.

Alla kan kalla sig för drottning om de så vill. I alla fall nuförtiden.

Vid Covent Garden firade dessa väninnor strax innan det började att skymma. 

Jag hade tänkte ha fortsatt att dokumentera firandet under fredagen och lördagen på lite andra områden än centrala London men det var inte lika givande som väntat. Det får helt enkelt vara tillräckligt med fotona i denna blogg.

Som alltid, kommentera gärna och tyck till om bilderna och blogginlägget!

/Fredrik