Gatufoto i den eviga staden...

Strax innan midnatt i tisdags kom jag hem efter en resa till Rom där jag hade hälsat på min kusin som jobbar på den svenska ambassaden. Fem nätters övernattning blev det och eftersom han arbetade på vardagarna så fick jag en hel del tid över till att utforska staden på egen hand samt därmed också utöva gatufotografi. Innan resan hade jag till mina duktiga gatufotokollegor, Niklas Lindskog och Anders Johansson, uttryckt en änglsan kring hur det skulle gå med gatufotandet i den italienska huvudstaden. Jag tänkte att eftersom den är ett enda stort museum med massor av turister så skulle bilderna bli därefter också. Mina farhågor var inte mer tydligt formulerade än så. Niklas och Anders har fotat i Rom själva och tyckte att det gick bra.

Så, hur gick det? Ja, ni får ju förstås bedöma själva utifrån bilderna nedan. Men, jag var inte lika produktiv i som hemmavid i London. Och det beror nog på att man inte har koll på var nånstans de bästa gatufotoplatserna finns i Rom. Dessutom så spenderade jag flera timmar på att besöka Colosseum, Forum Romanum samt Palatinen. Förvisso går det att gatufota på sådana platser också men ens uppmärksamhet bör väl ligga på annat när man besöker sådana sevärdheter?

Något som jag lade märke till var att ingen verkar tänka tanken att jag fotograferar dem. Sannolikt beror det på att det är så normalt med turister med traditionella kameror som fotograferar ofta och mycket. 

Utrustningen som användes var min Leica M-E Typ 240 med två objektiv – en Summicron 35 mm och min Summaron 28 mm.

Som vanligt så får ni gärna kommentera och berätta vad ni tycker om mina (hastigt bearbetade) bilder.

Dagen efter att katolikerna fått sig sin nya påve. Unga präster vid Sankt Peterskyrkan bar på vad som såg ut att vara nytryckta tidningar. Förmodligen delade de ut dem?

Denne man var inbegripen i en rätt hetsig debatt med de båda nunnorna. Jag hade ingen aning om vad det hela handlade om. En präst stod bredvid för att ingripa ifall det gick till handgemäng.

Rörelseoskärpa i denna bild på grund av en gatufotograf som inte skärpte sig vid rätt ögonblick!

Nära Sankt Peterskyrkan. För en gatufotograf är det mumma att fotografera italienare eftersom de är så frikostiga med handgester.

Här ser vi hantverkare som ser ut att fixa med fönsterluckor. Denna lilla verkstad låg i området nära Sankt Peterskyrkan vid slutet av en gata med många restauranger.

Inte så mycket att säga om denna bild men jag gillar mammans ansiktsuttryck och hur hon ser ut att vara långt borta nånstans i sina tankar.

Många av mina bilder från Rom gör sig bäst i svartvitt men inte alla.

Här den första bilden av tre som fokuserar på händer. 

Händer nummer två.

Händer nummer tre. Till en början så var jag bara ute efter händerna på ryggen – det ser alltid så trevligt ut. Men, när jag såg killen på trappan tog jag några snabba steg framåt för att få med honom också. Även hans händer är lite intressanta men framför allt så gillar jag hur han har slagit knut på sig själv. 

Det här paret hade inte synkat sitt val av t-shirts. Eller så var det precis det de hade gjort!

Mvh

Fredrik

Gatufoto-träning – promenadvideor från New York...

I slutet av juni bär det av till New York igen. Det kommer att bli ett kärt återseende. Förra gången tajmade jag in Puerto Rico-firandet (se detta blogginlägg) och denna gången får jag första tillfället att vara med om mitt andra favoritlands nationaldagsfirande – USA:s självständighetsdag, i folkmun kalled "The Fourth of July". Och även om jag på skoj skulle vilja lägga till ett "B" för "Britain" mellan G:et och sista A:et i "MAGA" så är jag trots min anglofili glad för att USA fick sitt eget styre och utvecklades till det fantastiska land som det är. 

Efter sex tidigare besök med inriktning på gatufoto så är staden inte helt obekant men man glömmer ju. Och då kan det vara nyttigt – och underhållande – att virtuellt besöka stan. Det finns nämligen åtskilliga YouTube-kanaler där personer helt enkelt traskar omkring i olika delar av New York med en actionkamera i näven och filmar precis allt som de ser. De publicerar sedan dessa videor, ofta runt 45-60 minuter långa.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad personer, som brukar kritisera mig för att jag publicerar fotografier på individer utan samtycke, anser om dessa videor? Här rör det sig om minst 24 bilder per sekund i hög upplösning. Man ser tydligt alla som går förbi och man hör dem prata dessutom ibland! Många kränkta människor i New York blir det vad jag förstår… 😄

Här följer de YouTube-kanaler i ämnet som jag prenumererar på. De liknar varandra: inget prat, bara filmning. Vissa kör med mer vidvinkel än andra. Ellie Walks har ibland lite jobbigt vindljud när det fläktar på lite. Men överlag så är alla bra och fyller sin funktion samt ger mig ett billigt nöje. 

Strolling the City: https://www.youtube.com/@strollingthecity

Julien in NYC: https://www.youtube.com/@JulienInNYC

Ellie Walks: https://www.youtube.com/@EllieWalks

The Table: https://www.youtube.com/@thetable71

Puffbilden ovan liksom följande fotografi är från Times Square och togs i skymningen. 

Hälsningar,

Fredrik

New York 2024 – bortom Manhattan...

Länge tänkte jag slarvigt och felaktigt att New York i stort sett kunde likställas med Manhattan. Nu vet jag bättre. Till att börja med så är New York ju namnet på den fjärde folkrikaste staten i Förenade Staterna. Storleksmässigt ligger den på 27 plats av USAs 50 stater. Och det är inte staden New York som är huvudstad i staten utan den medaljen går till Albany. På engelska om man menar själva staden New York så lägger man till "City". På svenska blir det rätt och slätt New York – det får framgå ur sammanhanget om det är staten eller staden som menas. 

Manhattan är bara en av fem stadsdelar som staden består av. De övriga är Bronx, Staten Island, Queens och Brooklyn. I Bronx har jag bara varit en gång. Till Staten Island tar jag som tradition alltid gratisfärjan från Manhattans sydspets minst en gång per New York-besök: man får se Frihetsgudinnan på avstånd och Manhattan i sig ser rätt tjusigt ut på avstånd. Och det går faktiskt att gatufota utmärkt ombord på färjan. Men, jag har bara gått av den och sen gått på nästa färja tillbaka så det jag sett av Staten Island är i stort sett bara färjeterminalen. I Brooklyn och Queens har jag varit oräkneliga gånger och jag har även bott på hotell i de stadsdelarna (Flushing i Queens senast).

I förra blogginlägget visade jag färgbilder från Manhattan. Nu blir det både färg och svartvitt från senaste resan men från två av New Yorks andra stadsdelar – Queens och Brooklyn. Och jag visar både gatufoton och annat.

Det är inte gatufotografen som har givit honom hans lätt oroliga uttryck – Flushing, Queens.

Många amerikaner utmärker sig genom att fortfarande att bära munskydd i större utsträckning jämfört med många andra västländer. Det var inte ovanligt att se asiater bära munskydd innan Covid men denna donna hör nog inte till den kategorin –  trots att fotot är taget i Flushing, Queens.

Här tog jag mig friheten att försöka ge fotot några år på nacken genom att använda en preset som heter Autochrome. Tyckte att det passade detta foto. Brooklyn.

Även denna är från Brooklyn. Minns inte om jag lade märke till att snubben i förgrunden kunde vara en gatufotograf när jag tog fotot. Han bär ju diskret på en film-Leica M eller möjligtvis någon tidig digital M – kanske en M9?

I delar av Brooklyn bor det många ortodoxa judar. Jag tror att detta foto togs i Williamsburg.

Brooklyn. Lite nyfiken på deras samtal av vilket jag inte hörde nåt alls.

Jag antar att på Kuba skulle man aldrig låtit en sån här vacker bil slitas på det här sättet. Fin ändå på nåt vis. Brooklyn.

Här hade jag glömt att ställa om slutartiden till minst 1/500 sekund – som jag brukar försöka att fota med för att frysa rörelser. Men 1/30 sekund gav en rörelseoskärpa hos löparen som jag gillar. De mörka molnen i bakgrunden ledde till ett skyfall lite senare. Jag slapp dock springa för att söka skydd.

Jag hann nämligen ta mig till nån byggnad som hade ett rejält överhängande tak som gjorde att jag kunde hålla mig torr. Medan regnet föll så tyckte jag att den här fönsterrutan mot den gula väggen så intressant ut. Brooklyn.

Den här bilden kändes mer lyckad när jag tog den. Nu var den lite svår att behandla så att den nådde den höjd jag trodde den skulle kunna ha. Men, jag visar den ändå.

En lekplats med taggtråd och containrar. Jag fotade genom stängslet.  Brooklyn.

Brooklyn. På väg från Williamsburg mot Brooklynbron.

Avslutar med ett foto från en vy som har fotats flera miljoner gånger. Taggen #dumbo vittnar om 2,7 miljoner foton bara på Instagram. Det vi ser är vyn av Manhattan-bron från området i Brooklyn som kallas för Dumbo. Hit skall alla turister och typ fotografera samma sak. Mitt foto är främst för att illustrera lite av den aktiviteten – inte på ett särskilt bra sätt dock men det var inte min ambition.

Kommentera gärna i vanlig ordning. Beröm eller tuff kritik mottages tacksamt. 

Hälsningar,

Fredrik

New York 2024 – huvudsyftet...

Huvudsyftet för mig med en resa till en storstad här i världen är att gatufota så mycket jag orkar och samtidigt ha kul och må bra. Dessa saker brukar gå hand i hand. Min vistelse i New York i juni utgjorde inget undantag och jag hade en utomordentligt trevlig vecka där. Oavsett vilka rabatter och andra medel man kan försöka att utnyttja för att hålla priset nere för en sån här resa så rör det sig ändock om en ansenlig summa pengar som går åt. Och då vill man ju få ut så mycket som möjligt av trippen. Min erfarenhet säger mig att om jag kan vara ut en hel dag med kameran på en plats där man kan gatufotografera så bör jag hamna på runt 500 tagna gatufoton per dag (ingen serietagning – inte min still och min Leica M-E typ 240 lämpar sig inte för det). I NYC hade jag sju hela dagar för gatufotande. Tog jag då 3 500 bilder? Nix, det bidde bara 2 530. Men jag är nöjd ändå. Målet med 500 har inget egenvärde och jag skulle inte fotografera bara för att nå upp till det. Det vore ju löjligt. 

Men vad berodde då min underprestation på? Jo, att ibland rör man sig i miljöer där man inte ser så mycket som skulle göra sig bra som gatufoton. Och sen älskar jag att använda apostlahästarna istället för att åka tunnelbana. Dessa förflyttningar bidrar ibland till att knäppandet får lugna ned sig. Under min vistelse tillryggalade jag 163 km enligt min Apple Watch vilket motsvarar drygt 230 000 steg. I sammanhanget kan nämnas att jobbet mitt just denna vecka hade en liten hälsokampanj. Vi hade delats in i grupper och den grupp med flest steg vann och fick en summa pengar att ge till välgörande ändamål. Gissa vems grupp som vann? Jag hade innan sagt att det nästan är lite fusk att jag får vara med men det brydde man sig inte om.

Här följer några gatufoton tagna på Manhattan – alla i färg. Det kommer blir minst en blogg till med gatufoton från denna tripp.

Som vanligt är det trevligt att få kommentarer – både kritiska och berömmande. Eller varken eller.

Får man vara så här glad på arbetstid?

Trevligt att se glada människor, inte sant?

En liten referens till New York-fotografen Jeff Mermelstein som gjort en hel bok ("Twirl/Run") med människor som antingen springer eller fipplar med håret.

Är hon överförtjust i ballonger eller ska nån annan få dem?

Gillar här hur hon greppar sin blonda kalufs.

Bara så vi riktigt vet var vi är nånstans! Tufft solljus mitt på dagen gissar jag men innehållet trumfar ljuset alltid. Tycker jag.

Ljudet från lurarna måste väl ändå bli sämre på grund av detta klädesplagg? Hon verkar glad ändå. Vem ska få blommorna?

Diane verkar lite trött och sliten – hoppas att ciggen gör henne lite gladare på kort sikt. Gubbens ölmage i jordgubben gör inte mig glad i alla fall...

Visst är det väl nåt typiskt brittiskt med denne mans utstyrsel? Andas det 60-tal mån tro? Nog kan väl några här på Fotosidan som varit med då bekräfta det?

Jaha, men jag väljer nog att titta på annat innan det blir dags!

Utgör dessa ett par? Gillar hur olika deras uttryck är.

Härligt ljus i en korsning till Femte Avenyn. De glasade fasaderna bidrar till sådant i New York. Vill passa på att tipsa om låten "5:e Avenyn" med de svenska synthgudarna/gubbarna Adolphson & Falk i vilken dessa fasader besjungs. 

En så härligt färggrannt klädd kvinna, va? Svårt att låta bli att knäppa av.

Till sist men inte minst – en av mina absoluta favoriter från resan.

Hälsningar,

Fredrik

Nu är det Joel igen!

Häromdagen så var det dags för besöket på det årliga Photo London-evenemanget som vanligtvis äger rum i första halvan av maj. Jag skrev ett blogginlägg förra årets version här. Det var sig likt. Många utställare och gallerier visade samma fotografer och fotografier som förra året och det är väl egentligen inget fel i det bara det är tillräckligt med nytt att titta på. Det tyckte jag att det var och på de tre timmar jag stannade så hann jag med att se det mesta som jag ville se. Jag är stolt över att jag undvek att köpa ytterligare en fotobok till min samling – känns som en riktig bragd som den obotlige fotoboksamlare som jag är!

Huvudattraktionen vad gäller renodlade utställningar var den med Martin Parrs fotografi. Flera foton hade jag sett förut men det fanns en hel del nya också, som han tagit efter han blivit sjuk i cancer. Kampen mot sjukdomen har pågått några år nu och han verkar behöva en typ av rullstol då och då för att röra sig. Jag vet att han kan stå upp men det finns en viss svaghet/trötthet som hindrar honom att röra sig som när han var frisk. Kul att se att han ändå tar sina bilder i samma anda som han har gjort det senaste 20 åren.

Höjdpunkten på dagen för mig blev dock ett samtal som ägde rum på Offprint-festivalen i Tate Moderns turbinhall (Tates moderna museum är inhyst i ett gammalt elkraftverk längs Themsens södra flodbank). Här samsas en massa mindre bokutgivare av foto- och konstböcker. Den här gången gick jag emellertid inte alls runt och kollade böcker för jag hängde på låset för ett samtal/föreläsning som jag inte vill missa. Det var nämligen Joel Meyerowitz som skulle bli utfrågad av Jacqueline Moon, grafiker med foto som intresse. Det blev emellertid inga problem att få en plats och jag hamnade faktiskt i mitten längst fram – på parkett helt enkelt.

För de som inte vet vem Joel Meyerowitz är så kan jag berätta att han är född 1938 i New York City och började fota på allvar vid 24 års ålder efter att ha sett Robert Frank i action. Han får nog anses som en av de tidiga utövarna av genren gatufotografi och var verksam i New York tillsammans med vännerna Garry Winogrand och Tony Ray-Jones. Dagens samtal kom att handla om hur han från att som så många andra börjat med svartvit fotografi helt gick över till färgfotografi i en tid då färgfoto inte var etablerat som ett seriöst fotografiskt uttryck. På den tiden var det inte så lätt och överkomligt att skapa fysiska foton i färg av god kvalitet. Joel berättade om hur han bland annat har samarbetat med Hewlett Packards skrivardivision för att få dem att skapa bättre färgskrivare som gör en fotograf nöjd. Mycket intressant. Tyvärr så googlade jag på den skrivaren han berättade om och insåg att ett sån går lös på knappt £4000 – inget för hemmabruk precis!

Vad jag fann än mer intressant var att höra om hur Joel och Tony Ray-Jones (engelsman som jobbade med reklam i New York på 60-talet) bägge oberoende av varandra började med gatufoto och lärde känna varandra efter att ha stött på varandra på New Yorks gator. De hjälptes åt och försökte sporra varandra att bli bättre på gatufoto i en tid då inget Internet fanns tillgängligt med råd om gatufoto.

En särskilt rolig episod som jag delvis hade hört om förut redogjordes för – nu med lite mer detaljer: både Tony och Joel kände ju till mästarfotografen Henri Cartier-Bressons (HCB) fotografi men de visste inte hur han såg ut. De hade gett sig ut för att fotografera gatufoto i samband med St. Patricks-dagen, Irlands nationaldag, då det bjuds på parader och folk festar till – fina möjligheter för en gatufotograf. Mot slutet av paraderna så lade Tony märke till en annan fotograf som rörde sig på ett dansant sätt när han tog sina foton. Det där måste väl vara Henri Cartier-Bresson tänkte de båda unga gatufotograferna för det hade ju hört om hans sätt att fotografer. Ett tillfälle att träffa HCB fick inte gå till spillo och kontakt skulle tas. Enligt Joel var de bägge faktiskt väldigt blyga. Tony var tydligen blygast och det blev Joel som fick gå fram till den dansande fotografen och fråga nåt i stil med: "ursäkta mig men är ni fotografen Henri Cartier-Bresson?". Svaret som kom var: "nej, är ni från polisen eller?". När Joel sedan förklarade att Tony och han bara var två nybörjare på gatufoto så blev svaret: "Ja, jag är Cartier-Bresson – när paraden är över så hitta mig igen så bjuder jag er på fika". Så blev det. HCB var tydligen generös med råd och tips till de unga gatufotograferna.

För mig som gatufotograf idag så inbillar jag mig att det kanske kändes lite liknande som när jag själv får möjlighet att träffa en gatufotolegendar som Joel Meyerowitz. För Joel är en mycket trevlig och generös herre som verkligen bjuder på sig själv och inspirerar. Jag har haft turen att lyssna på och träffa honom flera gånger och han gjorde mig inte besviken denna gång heller. Initialt hade jag fått information om att det skulle vara en boksignering men så var ju inte fallet visade det sig. Det fanns helt enkelt en risk att de fyra osignerade böcker av Joel som jag kånkat på hela dagen skulle förbli utan mästarens underskrift! Det fanns inget bord i rummet där samtalet ägde rum men Joel menade att om vi tillfälligt kan få låna lite plats hos nån utställare så ska det nog gå vägen. Så blev det. Jag fick mina böcker signerade precis som några andra ur publiken som hade hoppats på en boksignering.

En oförutsedd bonus blev att Maggie Barrett, Joels hustru, erbjöd sig att med min iPhone ta en bild på mig och Joel vid signeringen. Som ni ser nedan har jag svårt att dölja min nästan barnsliga förtjusning att bli fotad med en idol! Maggie hade jag aldrig träffat förut men hon var väldigt trevlig och pratglad. Hon förklarade bland annat varför de flyttat till London från Italien – en tydlig orsak var klimatförändringarna som gjorde det så outhärdligt varmt där på somrarna menade hon. För äldre människor så kan jag förstå att Londons väder i jämförelse är mer lätthanterligt även om förra sommaren bjöd på temperaturer nära 40 grader.

Här följer några bilder från evenemanget med Joel.

Joel och Jacqueline med ett av Joels typiska gatufoton från New York City.

Under en tid så hade Joel med sig två kameror – en med svartvitt film och en med färg. När det gavs möjlighet så tog han ibland ett foto med vardera kamera för att visa på skillnaden mellan svarvitt och färg för sig själv och för andra. Joel vill att hans fotografier ska vara så beskrivande som möjligt, varför han föredrar färg.

Fans av gatufotografi och dess utövare kan notera att den leende mannen i keps är ingen annan än Matt Stuart, välkänd gatufotograf från London.

Fans av gatufotografi och dess utövare kan notera att den leende mannen i keps är ingen annan än Fredrik Eriksson, okänd(ökänd?) gatufotograf från Sverige! Jag tackar Maggie för detta foto av mig och legenden! Om jag får bli 85 år gammal så lär jag knappast vara lika stilig som Joel är vid den åldern! Redan nu ligger man ju i lä!

Alla foton tagna med iPhone 13 mini. 

Sköt om er!

/Fredrik