The Grey Nomads tar över

Efter att vi under de senaste veckorna börjat tillbringa allt mer tid med att fara runt i vår husbil kan vi konstatera att vi ingalunda är ensamma om detta levnadssätt. Det är ingen nyhet att när man intresserar sig för något speciellt så ser man det överallt. Det gäller definitivt husbilar. Herregud vad husbilar det finns på våra vägar. Det måste ha skett en explosionsartad utveckling av antalet husbilar de senaste åren. Husbilar finns i mängder av varierande fabrikat, storlek och utförande. Registreringsskyltarna visar också att de kommer från många olika länder på den europeiska kontinenten.

Man kan fråga sig om vi européer i ännu större utsträckning än förr har blivit nomader igen? Nomader är de folkgrupper vars samhällsorganisation och försörjningsmönster är förbundna med ett icke bofast levnadssätt. Nomader lever ofta i mobila typer av bostäder (Wikipedia). Nomader definieras också som tillhörande folk som icke har fasta boplatser utan vandrar från plats till plats (fritt efter SAOB). Historiskt sett flyttade nomaderna runt för att hitta bra förhållanden till sin boskap eller till sitt jordbruk. Det var livsbetingelserna som krävde att man flyttade runt. Tänk till exempel på samerna och dess rennäring.

Istället för att följa boskapen eller jordbruksbetingelser tycks det idag istället vara jakten på varmt och soligt klimat, nya upplevelser och en nyfikenhet på nya kulturer, miljöer och människor som är drivkraften. En sorts pathfinder.  Detta i motsats till tidigare när nomadlivet var en nödvändighet för försörjningen så verkar det idag vara raka motsatsen. Idag krävs att man inte är bunden till en speciell plats, till exempel en arbetsplats. Det krävs att man fritt under kortare eller längre perioder själv kan disponera sin fritid, semester eller pension. Istället för att det har varit en förutsättning för en inkomst så kostar det idag en hel del.

De moderna nomaderna, det vill säga husbilsåkarna, verkar vara en speciell sorts människor som känner gemenskap och samhörighet med varandra. Detta yttrar sig till exempel genom att man höjer handen till en hälsning så fort man möter en annan husbil på vägarna. Det spelar ingen roll om man känner chauffören sedan tidigare eller inte. Det spelar inte heller någon roll vilken nationalitet det är på ekipaget.

En annan iakttagelse vi gjort under vår korta tid på vägarna är att 90 % av de som kör en husbil är äldre män (dock icke statistiskt säkerställt). Sannolikt är det pensionerade sådana på 65 plus med den så kallade ”grå tinningens charm”. Ibland annat Australien kallas företeelsen för ”The Grey Nomads”.

Vi kom iväg sent på eftermiddagen/kvällen den 11 juni på vår rundtur i ett sommarfagert Sverige. Den första etappen blev inte så lång utan gick från vårt hem i Sörby/Lakene i Värmland till skärgårdsområdet i Kristinehamn.

Under nästkommande dag kom vi fram till den gemytliga staden Hjo invid Vätterns strand.  Här är ett exempel på de fantastiskt välbevarade gamla trähusen som finns i staden.

Den välkända fyren i hamnen i Hjo.

En fin gamal ångbåt för rundturer på Vättern låg i hamnen.

Innan vi kom fram till Hjo passerade vi också Göta Kanal och kanalhotellet i trakten av Karlsborg.

Ett av målen för vår rundtur var att delta vid vårt äldsta barnbarns studentfirande i Värnamo. Felicia gick det fordonstekniska programmet och har redan veckan efter examen fått sommarjobb som långtradarchaufför. Hon ska köra en fullång tradare med släp ner till södra Sverige. Det låter betydligt mer avancerat än att köra husbil.

Efter två dagars studentfirande i Värnamo och Bredaryd i Småland åkte vi vidare mot bekanta i Falkenberg. Innan vi kom till Falkenberg så övernattade vi vid en kraftverksdamm i Ätran.

Efter vårt besök i Falkenberg styrde vi sedan kursen norrut igen och gjorde ett nedslag hos släktingar i Mölnlycke. Vi åkte vidare och slog nattläger vid Gräfsnäs slottsruin som ligger mellan Allingsås och Trollhättan.

Vattenkraft i Gräfsnäs om än i mindre format än vid Ätran.

Slottet i Gräfsnäs har brunnit ned vid tre tillfällen med exakt 100 års mellanrum men sedan byggts upp igen. Byggnaden har genom tiden haft olika skepnader men ursprunget var en kungsgård från 1100-talet.

Ställplatsen i Gräfsnäs för husbilar var idyllisk och lugn så här innan den riktiga turistrusningen kommit igång.

Efter en övernattning i småbåtshamnen i Ed i Dalsland rullade vi vidare genom landskapet och hamnade i Bengtsfors. Där dök det plötsligt upp en skylt som hänvisade till "Halmens Hus" och naturligtvis var vi tvungna att undersöka det. Halmens Hus låg högt uppe på ett berg och hade en vacker utsikt över trakten.

I Halmens Hus var det ett museum som berättade historien om hur halmen använts och vilka produkter som gjordes av den. Bland mycket annat fanns naturligtvis t ex halmhattar.

Halmens Hus och Museum högt på ett berg i Bengtsfors.

Utsikten över Bengtsfors var god.

På den sista etappen hem stannade vi till i Åmål för att äta lunch.

Nya möjligheter att förirra sig

Endast ett par dagar efter hemkomsten från Australienresan gick vår färd till Bäckhammar, en liten ort söder om Kristinehamn i Värmland. Där besökte vi med stor iver Husbilslandet där vi på distans från Australien hade reserverat en husbil. Det var dags för leverans. Efter att vi fått en gedigen och pedagogisk genomgång av alla system och funktioner i bilen var det äntligen dags för oss att få nycklarna i handen. Ett spännande ögonblick som innebär en ny fas i vårt liv.

Våra planer är att i höst ta husbilen ner genom Europa och tillbringa vinterhalvåret på sydligare breddgrader. Vi tänker ägna sommaren åt att lära oss husbilslivet vilket naturligtvis innebär att vi måste utforska och lära oss en mängd nya saker. Hur hittar man ställen att övernatta på i en husbil, hur fungerar det att laga mat i bilen, vad behöver man ha för utrustning med sig, hur fungerar alla system med gas, batterier, solceller, vatten med mera.

Så lördagen den 24 maj gav vi oss iväg på en första testtur med två övernattningar i närområdet.

Den 15 maj gick färden till Husbilslandet i Bäckhammar.

Äntligen fick vi nycklarna i handen till vår första husbil.

Husbilsägare blev vi precis när äppelträden blommade hemma.

Så här ser vårt nyförvärv ut. En Ford CI Magis 87 XT av 2024 års modell. Den är 7,5 meter lång och det är inte alltid lätt att hitta parkeringsplatser.

Nu blir det att byta det fasta boendet mot ett mer flexibelt och irrfärdsvänligare alternativ.

Den första testturen gick i närområdet kan man väl säga. Vi åkte till Karlstad för att uträtta en del ärenden och sedan vidare till Väse, en liten ort 2 mil öster om "stan". Där hittade vi en lugn och fin ställplats vid gamla skolan i Väse. På den platsen genomförde vi således vår allra första övernattning i husbil och det gick alldeles utmärkt.

Andra dagen begav vi oss först till Borgvik och åt lunch och tittade på en fotoutställning på Sliperiet. Homage to Humanity av fotografen Jimmy Nelson. Fantastiska porträtt av ursprungsbefolkningar från olika delar av världen. Därefter fortsatte vi till utkanten av Arvika där vi hittade en vacker ställplats vid Arvika Motorbåtsklubb med utsikt över Glafsfjorden där vi tillbringade vår andra övernattning.

Testturen var mycket lärorik och förlöpte i stort sett väl. Här en bild från Arvika Mototbåtsklubbs brygga "Blåsut". Här behöver man i alla fall inte oroa sig för stingers eller krokodiler. Vi läste just idag en artikel i Townsville Bulletins som berättade att 3 personer hade blivit allvarligt skadade av stingers vid The Strand i Townsville. Precis där vi promenerat ett flertal gånger de senaste månaderna. Enligt tidningen så är stingerssäsongen slut nu i maj och näten runt de inhängande badplatserna vid stranden har just tagits bort. Ja stingersmaneterna kan väl inte almanackan.

Så här ser det ju ut vid den stranden där nu 3 personer skadats och ligger på sjukhus.

Hippiesmarknad

Till att börja med får jag meddela att vi nu återigen befinner oss på svensk mark. Den 11 maj kl. 06.00 på morgonen lyfte flyget från flygplatsen i Townsville. Efter att först ha flugit till Brisbane mellanlandade vi i Singapore, Dubai och slutligen Stockholm dit vi ankom den 12 maj kl. 14.00. Därefter blev det buss till Karlstad och därifrån bil till hemmet i Sörby. Totalt en resa på drygt 45 timmar från dörr  till dörr. Dessutom en tidsomställning på 8 timmar. Det är jobbiga resor det kan vi inte sticka under stol med.

Innan vi går vidare med eventuellt nya irrfärder så ska Australienäventyret slutredovisas. Den tredje dagen (26/4), på vår andra sväng norrut i Queensland, ägnade vi åt att besöka ett par väletablerade marknader. Den första hölls i Yungaburra där vi bodde. Det är en traditionell lokal marknad som genomförs den tredje lördagen varje månad. Den andra marknaden vi besökte var i Kuranda. Orten Kuranda har förutom en livlig marknadsliknande kommers på sina gator en traditionell marknad som startades redan 1978 det vill säga för 47 år sedan -Kuranda Original Rainforest Market.

The Original Rainforest Market startades av några hippies och hantverkare och innehöll initialt lokalt hantverk, konst bl a av aboriginals, kläder och mat producerad av lokala råvaror bl a honung, nötter, tropisk frukt och lokalt odlat kaffe. Idag (kanske redan från början) finns även new age inspirerade verksamheter som massage, reflexologi, body wisperer, yoga, färganalyser, spådomar mm.

Fortsättning följer!

Den månatligen återkommande marknaden i Yungaburra som hålls i ett parkområde mitt i samhället. En marknad som lockar många både försäljare och besökare.

En marknad som till mångt och mycket påminner om de marknaderna vi har hemma i Sverige också.

Övertygande nasare, skeptiska kunder?

Även det unga gardet försökte dra in lite pengar genom att musicera.  Det verkade som att det gav god utdelning.

Det fanns naturligtvis mängder med varor. Här hantverksmässigt tillverkade stearinljus.

Det mesta går att sälja med mördande reklam...

Exempel på utbudet på Kurandas gator.

Spegel, spegel på väggen där ...

Den hippiesinspirerade Original Rainforest Markets som funnits sedan 47 år tillbaka.

The Original Rainforest Markets.

The Original Rainforest Markets.

Försäljningsställena i The Original Rainforest Markets låg insprängda i regnskogen längst snirkliga gångar.

Kommersen var flitig.

Polisbilarna i Kuranda var dekorerade med aboriginalskonst.

På vägen tillbaks till Townsville rastade vi vid Etty Beach som låg i ett område med många Cassowarys, Kasuarer på svenska. Ett imponerande fågeldjur. På Etty Beach var det vanligt att de kom på besök nere på stranden eftersom människor, trots varningar, ofta matade dem. Men som sagt de är inte helt ofarliga och kan sparka rejält med sina fötter och de lär vara blixtsnabba löpare.

Som tur var hade jag ett teleobjektiv som gjorde att jag inte behövde komma för nära fågeln (som inte kan flyga). Jag hade stor respekt för den.

Vi var 1 162 meter över havet

Efter att vi deltagit vid Anzac Day manifestationerna i Yungaburra gav vi oss resten av dagen (den 25/4) ut på en biltur för att insupa så mycket som möjligt av den vackra naturen på höjdplatån. Bilderna får tala för sig själv.

Underbart gröna kullar med boskap.

Rejält med grönbete för boskapen. Säkert bra oavsett om det är kor för mjölkning eller boskap för köttproduktion. Båda branscherna är stora i området.

Så här kan en bondgårds mangårdsbyggnad se ut bland kullarna.

Disciplinerade djur står i vattenkö.

Vägarna är ibland lite dramatiska i det kuperade landskapet.

En flock fåglar.

Mönster av barrträd.

På Atherton Tablelands finns Queenslands högst belägna väg. Visst kändes det i lungorna att befinna sig på denna höjd. Även öronen kände av höjdförändringarna. Högsta bergstoppen i Queensland ligger också i närheten och det är Mount Frere som når 1 611 meter över havet.

Grönt gräs och gröna träd i mängder.

Anzac Day - Vi fick se den australiensiska själen blottas

Den 25 april uppmärksammas Anzac Day i Australien, Nya Zeeland och England. Åtminstone i Australien är det en allmän helgdag som manifesteras över hela landet genom ceremonier, minnesstunder och marscher. De flesta större orter har minnesmärken uppförda där dessa ceremonier årligen genomförs. En stor del av de Australienska innevånarna i alla åldrar deltar på något sätt i arrangemangen denna dag

Anledningen till att dagen hålls i minnet ”lest we forget” beror på att det var den 25 april 1915 under första världskriget som Anzactrupperna landsteg i Gallipoli i Turkiet. Anzac står för Australian and New Zeeland Army Corps. Aktionen i Gallipoli var den första större militära insatsen i första världskriget för Australien och Nya Zeeland. Båda nationerna var relativt unga vid denna tid och dessa insatser stärkte den nationalistisk andan i länderna.

Ungefär 20 000 soldater från Anzac-länderna landsattes i Gallipoli. Tanken var att de skulle stoppa Turkiet från att stödja Tyskland så att de allierade med bl a England och Ryssland i spetsen skulle kunna besegra tyskarna. Men insatsen blev ett katastrofalt misslyckande från första dagen då det Osmanska riket (Turkiet) bjöd på oväntat hårt motstånd. Drygt 11 000 man från Australien och Nya Zeeland stupade de närmaste månaderna och i januari 1916 evakuerades de kvarvarande styrkorna.

Sedan 1916 har alltså Anzac Day den 25 april uppmärksammats till åminnelse över de soldater som stupade i Gallipoli. Idag uppmärksammas denna dag även andra militära insatser där Australienska trupper deltagit till exempel har de haft styrkor i andra världskriget, Koreakriget och Afghanistan. Man talar om en Anzactradition som handlar om att uppmuntra mod, uthållighet och kamratskap. De kvarvarande veteraner som deltagit vid strider vid något tillfälle deltar i minnesstunderna.

Vi deltog i två ceremonier denna Anzac Day. Dels en som startade i gryningen kl. 05.45 vid en minnesplats på en halvö i sjön vid Yungaburra. Akten inleddes när det var alldeles kolsvart ute och efterhand blev himlen ljusare och solen gick upp och fåglarna började att sjunga.  Mäktigt bara det. Den andra ceremonin genomfördes i centrala Yungaburra kl. 08.30.

Lite överraskande får vi nog lov att säga så gick det upp för oss att detta är något väldigt angeläget i det australiensiska samhället än idag. Hundratals människor mötte upp vid båda tillfällena och det var alla åldrar från barn, ungdomar, medelålders till pensionärer.

Som svenskar hade Ulla och jag svårt att sätta oss in i de känslor och det engagemang som denna dag gav upphov till. Som svenskar har vi ju inte deltagit i krig i modern tid och förlorat släkt och vänner. Här skolas barn tidigt in i denna nationella sorg men också stolthet över sitt land. En nyttig erfarenhet för oss att få uppleva.

Minnesplaketten nere vid sjön i Yngaburra som fokuserar på de som deltog i Afghanistan.

Ett gäng dekorerade veteraner vid gryningsceremonin vid sjön.

Något senare fortsatte minnesaktiviteterna uppe i centrala Yungaburra med bland annat en minnes marsch.

Representanter för dagens militärstyrkor deltog.

Traditionell säckpipemusik spelades.

Många krigsveteraner deltog i marschen med sina medaljer.

Stundens allvar syns i ansiktena på både de unga och äldre generationerna.

Militären har någon typ av ungdomsverksamhet där de yngre kan delta.

Hornblåsaren markerade de olika momenten.

Kransnedläggning vid minnesmonumentet.

En syn som imponerade på mig var de mycket disciplinerade förskolebarnen som nästan stod i "giv akt" under de rätt långa och kanske inte alltid så intressanta aktiviteterna för barn.

Skolor och myndigheter som brandkår och polis lade ner kransar.

Barnen skolas redan i ung ålder in i Anzactraditionen.

Representanter för urbefolkningen, aboriginals, deltog inte aktivt i evenemangen utan höll sig lite i ytterkanterna.