Vi har varit i tropikerna

Efter en övernattning i Ingham begav vi oss måndagen den 7 april vidare norrut. Huvudmålet för dagen var Mamu Tropical Skywalk. På vägen dit passerade vi en skylt med texten ”Welcom to Tropical North Queensland” vilken fick oss att fundera på vad det här med tropisk egentligen innebär. Det låter ju exotiskt att vara i tropikerna. Efter lite googlande fick vi veta att det är klimatet i ett bälte som följer ekvatorn runt jorden som kallas för tropikerna. Bredden definieras av södra respektive norra vändkretsen eller stenbockens respektive kräftans vändkrets. Ungefär när vi passerade den lilla kustorten Cardwell, där vi för övrigt intog en brunch, var vi alltså i tropikerna.

Mamu Tropical Skywalk är en 2,5 km lång  promenadslinga i regnskogen där en del av sträckan är på marknivå och en del går på uppbyggda gångar i höjd med trädtopparna. Att gå på marknivå är som att gå i en tunnel där den massiva växtligheten och de maffiga trädkronorna skymmer mycket av ljuset. Träd och andra växter tävlar om att få del av solljuset och blir med andra ord väldigt höga. Ljudet i regnskogen är också fascinerande med sång från diverse fåglar och ett intensivt konstant bakgrundljud från insekter som jag skulle kalla för syrsor men jag vet egentligen inte vad de kallas.

Cardwell som utgör den sydligaste gränsen till "The Tropical North Queensland". En trevlig liten ort där huvudgatan går 10 m från havet och stranden.

På Seaview Deli Cafe satt vi precis på Stenbockens vändkrets och åt brunch.

På Mamu Tropical Skywalk promenerade vi uppe i regnskogens trädtoppar.

I regnskogsområdena i norra Australien finns bland annat de imponerande träden Agathas Australis eller Kauri som de också kallas. De kan bli 40 - 50 m höga och stammen kan få en omkrets på 5 m. De sägs också kunna bli 1 000-tals år gamla.

I regnskogen är konkurrensen hård om de bästa platserna där man får solljus. Många olika arter drar nytta av de stora träden och klänger sig upp längst deras stammar för att nå solen.

Utsikten från tornet på skywalken är milsvid över bergen och regnskogarna.

Ulla i centrum.

När vi promenerade nere på regnskogens mark stötte vi på denna pippi. Australiens största fågel efter Emu:n nämligen Cassowaries:en eller Kasuaren. En fågel som normalt är fredlig men blir den retad kan den gå till attack och är mycket snabb och har en stenhård spark. Den kan döda en människa om den blir riktigt ilsken. Den kan bli mellan 150 - 180 cm hög och väga runt 50 kg. Det är rätt mörkt nere i regnskogen och fågeln dök upp plötsligt samtidigt som den rörde sig så det blev ett skott från höften och därför lite oskarpt.

Efter dagens vedermödor i regnskogen behövde vi proviantera. Vi hittade då denna traditionella Supermarketen i den idylliska byn Millaa Millaa.

I Millaa Millaa övernattade vi på hotellet till vänster i bilden.

Vi tog kostigen till vattenfallet

Äntligen, söndagen den 6 april kändes det som om vädret stabiliserat sig och många av de varningar för översvämmade och raserade vägar hade dragits tillbaka. Mycket av allt vatten som kommit ner hade sjunkit undan så vi bestämde oss för att ge oss iväg på en flerdagstur norrut i Queensland. Vårt första mål var Wallaman Falls som är Australiens högsta vattenfall där vattnet störtar fritt 269 m ner. Området nedanför berget består av enorma jordbruksmarker där man i första hand odlar sockerrör men det finns även en hel del boskapsfarmer. Detta område var vi tvungna att ta oss igenom för att komma till bergets serpentinvägar upp. Vi befann oss ju nästan nere på havsnivå och fallet är beläget 540 m över havet så det blev en hel del snirklande uppför.

Bitvis var det grusvägar genom sockerrörsfälten.

Lite längre fram stötte vi på ett för oss ovant fenomen. Kreaturen hölls betande längst vägen. Det var stängsel 10 m ut från vägen på båda sidor så djuren hölls kvar på vägen. Fint bete på sidorna men vägen blev som en gödselstack.

Det fanns också gott om vattenhål efter allt regnande där djuren samsades. 

Även några hästar bland all nötkreatur.

Wallaman Falls med en fallhöjd på 269 m var en imponerande syn.

Wallaman Falls.

En av Queenslands imponerande fjärilsarter är Papilio Ulyssesfjärilen som är rätt ovanlig. Den finns främst i bergstrakter i norra Australien och Indonesien. Får man syn på dem så rör de sig hela tiden och blir därför svårfotograferade. Här fick jag syn på dem högt i ett träd. Deras vingar är ca. 10 x 10 cm.

På sepentinvägarna ner från vattenfallet stötte vi på ett par kreatur som troligen gett sig ut på upptäcksfärd från fälten/vägen där de annars hör hemma.

Efter turen till vattenfallet avslutade vi med en middag på en lokal pub - Cloakey´s Pub. Puben har funnits länge på platsen men varit nedlagd några år. Nu med nya ägare har den renoverats och återuppstått. Deras specialité var lokalt kött som de själva rökt. Vi fick en bricka med 5 sorters kött och tillbehör. Vi har aldrig ätit så mört och välsmakande kött.

Imponerande träd bland sockerrören.

Vädret stabiliserar sig sakteligen

Våra irrfärder har under senaste tiden gått lite i stå på grund av väderläget. Det har varit exceptionellt mycket regnande här de senaste månaderna vilket har lett till att många vägar varit avstängda och det har gjort att vi inte kunnat ta oss till de ställen vi velat. Mycket av det vi tänkt oss göra handlar om naturupplevelser genom att besöka naturreservat, vattenfall och utsiktspunkter. Det blir inte lika givande med tunga moln, ösregn och dis som begränsar utsikten.

Nu börjar dock vädret stabilisera sig något och därigenom öppnas också fler vägar upp. Vi hoppas därför att kunna komma iväg norrut de närmaste dagarna. Planerna innefattar bland annat besök i Atherton, Kuranda, Cairns och Port Douglas.

Nedan följer ett antal bilder på vad vi fördrivit tiden med i väntan på bättre väder.

Vårt favorit glasscafé Juliettes längst The Strand  i Townsville.

Sitter man utomhus på en restaurang eller café är man blåögd om man tror att det inte finns fler som är intresserade av det man äter.

Ulla försöker att kamouflera sig i stadsmiljön.

On The Edge. Dyra tomtpriser vid Capital Hill i centrala Townsville tvingar  fram exceptionella sätt att utnyttja små tomter på.

Familjefiske.

Pallarenda Beach eller The Dog Beach som den också kallas eftersom det är tillåtet att släppa hundar lösa här.

Den här typen av ödlor eller varaner är vanliga i grönområdena. Just denna är ca 70 cm lång från svansen till nosen.

En typ av fjärilar som är vanlig här. De har ca. 10 cm mellan vingspetsarna. Svåra att fotografera eftersom de nästan aldrig sitter stilla.

Ett trolskt träd där barken spolats bort av översvämningarna.

Big Crystal Creek består av forsar och vattenfall och är ett populärt ställe att bada på för lokalbefolkning och andra.

Vi slapp undan militärpolisen

Den 22 mars var en solig och fin dag här i Townsville så vi bestämde oss för att ta en tur i närheten av stan. När vi tidigare varit uppe på utsiktsplatsen på Castle Hill hade vi sett ett berg utefter kusten som såg ut att kunna ha fin utsikt. Vi slog upp det på Googlemaps som visade vägen dit och som markerade toppen med en kamerasymbol som brukar symbolisera att det är något värt att fotografera på platsen.

Sagt och gjort så följde vi Googlemaps köranvisningar och var snart framme där vi skulle svänga upp på berget. Visserligen var området inhägnat och det var en stor grind vid uppfarten, men grinden stod öppen och vi såg inga skyltar som sa att vi inte fick köra upp på vägen. Vägen steg snabbt uppåt i otroligt branta backar men vi tog fart och var snart längst upp. Och mycket riktigt utsikten var fantastisk på vägen upp och var ännu häftigare på toppen. Längst upp fanns någon typ av anläggning så vi parkerade och klev ur bilen. Då kom det nästan genast en bil ut från anläggningen. I den satt en man som frågade oss om vi hade någon typ av behörighetslegitimation som gav oss rätt att vara på platsen. Det var vi ju tvungna att neka till. Mannen informerade oss om att vi var på militärt område och att det var förbjudet att befinna sig där. Han sa till oss att vi var tvungna att åka ner igen och att han skulle åka bakom vår bil ner. Han sa också att det bästa för oss var att snabbt köra före honom ner så att inte säkerhetsdetaljen och militärpolisen fick vetskap om vår närvara. Han menade att de var betydligt besvärligare att ha och göra med än vad han var. Han menade att vi borde ha sett skyltarna vid uppfarten som skulle ha sagt att det var förbjudet att åka upp för berget. När vi talade om att vi var ett par pensionerade turister från Sverige blev han vänligare inställd. Han sa att visst kunde vi snabbt få ta ett par bilder på utsikten innan vi åkte ner. De flesta australiensare är trevliga och han vinkade glatt åt oss när vi kommit ner till havsnivån igen. Det visade sig att det var ett av Australiensiska flygvapnets radarstationer som låg på toppen. Skyltarna som skulle finnas vid uppfarten var av väldigt otydlig karaktär. Ja, ja vi slapp i alla fall undan militärpolisen och vyerna är det ingen som kan ta ifrån oss.

Det var den här vyn på berget längst bort efter stranden som lockade oss att åka dit. Man kan till och med se vägen som går upp för berget.

Så här såg uppfarten med skyltar och grind ut. Skyltarna som till stor del var övervuxna syntes ännu sämre från den vinkel man hade från bilen.

När vi blev eskorterade ner så tog Ulla några bilder från bilen med mobilkameran. Häftig utsikt och branta backar.

Från bilen på väg ner.

När vi väl kommit ner och parkerade vid den offentliga stranden pågick vardagslivet som vanligt.

Bild in mot Townsville och Castle Hill varifrån den översta bilden här är tagen.

Vatten, vatten bara vanligt vatten

Precis veckorna innan vi skulle lämna Sverige för att åka till Australien möttes vi av rapporterna om de enorma skyfallen som drabbat norra Queensland och inte minst Townsville. Det hade totalt vräkt ner 900 – 1000 mm under de första dagarna i februari.. Vägar var bortspolade, vägar var avstängda, broar hade förstörts och flygplatsen i Townsville var stängd. Vi lämnade Sverige en vecka senare den 9 februari och visste inte om vi skulle kunna landa i Townsville alls. Som tur var hade vi planerat ett par dagar i Singapore på vägen dit vilket innebar att vi skulle landa i Australien den 13 februari. Det visade sig räcka för att vattnet skulle ha sjunkit undan hyfsat och Townsvilles flygplats var åter öppen men totalt  kom det ner 1198 mm regn i februari.

Sedan hade vi strålande, men varmt väder (33 -38 grader), i ett antal veckor och hann göra en del irrfärder men nu har regnet kommit tillbaks. Det är en ovanligt lång och nederbördsrik regnperiod för trakten sägs det. Mellan den 19 och 24 mars har det nu kommit ner 596 mm. Det betyder mycket, mycket vatten. Nu är Ross River fylld till bredden, mängder med stadsgator är översvämmade och avstängda, mindre grusvägar bortspolade och många parker är förvandlade till sjölandskap.

Vi klarar oss bra från översvämningarna där vi bor men problemet är att vi har svårt att komma iväg på de utflykter och irrfärder vi planerat. Vi har ju tänkt att åka norrut till bland annat Cairns men många vägar har fortfarande varningar och det är tveksamt i vilken omfattning vi kan nå de vattenfall, utsiktspunkter och andra attraktioner vi har tänkt. Så vi är tvungna att avvakta och hoppas på bättre tider. Under tiden har vi bland annat avverkat Townsvilles alla muséer (4 st). Som tur är ska vi ju vara kvar till mitten av maj så förhoppningsvis kan läget hinna stabilisera sig.

Avstängda vägar.

Avstängda vägar stora som små.

Avstängda vägar stora som små.

Parker som blivit till sjöar.

Gång- och cykelvägen genom parken.

Gång- och cykelväg utmed Ross River.

En välfylld Ross River.

Till och med köpcentren har svårt att få taken att hålla tätt för allt vatten.