När ett gammalt objektiv ger nytt liv åt motiven - med bländare 2.8 till jobbet

Det var fortfarande gråväder och fukt i luften i morse, men ett jämnt och fint fotoljus utan alltför stora kontraster. Ett utmärkt tillfälle att testa Domiplanens korthållsegenskaper i praktiskt bruk. 

Därför blev det närbilder med bländare 2.8 när jag gick till jobbet idag, närbilder med bakgrund, ett nytt sätt att se  på vägen till jobbet.

Första motivet blev ett löv.

Gliporna i trädens lövverk, där man kan se himlen, blir till cirklar i bakgrunden, och nere till höger skymptar blöt asfalt. Antingen tycker man det är snyggt, eller så tycker man det är hemskt. Kan det finnas något mellanläge här?

(Och, som vanligt, förstora för att se hur det verkligen ser ut.)

Lite mer dramatisk tycker jag nästa bild blev.

Den mörka gångtunneln skymtar hotfullt i bakgrunden och till höger syns ett rött ljus. Det är något så prosaiskt som en röd skylt "Cykelväg till Kista". Vi är på rätt väg. Men utan cykel. Hoppas det går ändå.

När vi kommer närmare kan vi ana ljuset i tunneln. Vi ska nog komma igenom.

Den här bilden bygger på samma princip som de andra, något skarpt i förgrunden , 75-100 cm från kameran (objektivets närgräns är ca. 75 cm),  och sedan låta objektivets oskärpecirklar bygga upp bilden. Då kanske frågan blir vad som är motivet i bilden? Stolpen eller tunneln i det här fallet. Eller kanske helheten. Det varierar nog i de här bilderna, hur det är.

Nästa stolpe står närmare tunneln och perspektivet ändras lite. Oskärpans utseende ändras också. Dessutom kom det en gul buss på motorvägen.

Mot himlen ses ett något mörkare oskarpt vertikalt band. Det är en utsmetad kraftledningsstolpe. Allt kan användas till bildskapande.

När vi passerat tunneln närmar vi oss en korsning med björklöv och trafikljus.

Både löv och trafikljus är gröna...

... men plötsligt blir det rött ljus i korsningen.

Ja, här fick jag gå ner på knä för att få rätt perspektiv. Varför tog jag ett par nytvättade byxor i morse? Lappri! Vad är ett par leriga knän för en hängiven fotograf.

Här blev det ännu mer lera.

Måste ju få med bron som jag ska gå över...

... och när jag kommit över bron var jag framme vid skogens bryn.

Tall.

Vid tallens rot slår vi oss ner och väntar på fortsättningen (för det blev fler bra bilder, ja kanske bättre, vad vet jag).

Men mest fascinerande tycker jag det är, att ett gammalt objektiv för ett par hundralappar, har gett nytt liv åt motiven kring min slitna väg till jobbet.

Meyer Görlitz Domiplan 50 mm/2.8

Skärpa och oskärpa med Domiplan 50mm/2.8

Det regnade idag, så jag tog det lugnt med fotograferandet, hade annars tänkt göra lite fält-tester med min Domiplan, med tanke på närbilder och bakgrunder. nu blev testerna mycket begränsade, bara lite slumpmässiga skott när jag råkade se ett möjligt testmotiv.

Den första bilden tog jag i morse, en stund när regnet var lite lugnare.

Inte skarpt någonstans, vare sig växten i förgrunden eller växtligheten i bakgrunden ligger i skärpa. Fokus ligger närmare än så, och man ser hur alla ljusa prickar i bilden växer till cirklar, gula blommor i förgrunden, vita mer i bakgrunden och även gröna blad  som är ljusare än andra.

Det här uppträder när bländaröppningen är stor, 2.8 i det här fallet, och avståndet är inställt någorlunda nära närgränsen (75-100 cm) . Former i bakgrunden tenderar då att bli ringformade eller svälla i formerna, vilket kan ge en önskad eller oönskad karaktär på den oskarpa bakgrunden.

Jag hittade ett sådant motiv i dag. Vattendroppar på ett fönster. Jag stod inne och tog en bild ut genom fönstret.

Skarpa vattendroppar, svällande former i bakgrunden (det är fönsterbågar som blivit tjocka).

Jag ändrade lite på fokuseringen, la skärpan lite utanför fönsterrutan.

Dropparna försvinner och andra mönster börjar framträda.

Sedan bytte jag fönster, för att få lite omväxling.

Skärpa på dropparna.

Skärpa på en obestämd punkt i rummet...

När det nu inte blev blommor  eller andra växter fick jag ju hitta på något annat.

Det regnar inte längre. Får se om det blir växt- eller blomväder i morgon.

Panasonic G2 + Domiplan 50mm/2.8.

Bakgrundsoskärpa, med och utan motiv.
Bildmässiga funderingar eller bara objektivtest?

Det är roligt att leka med mina nya objektiv, för allt är ju bara en lek, eller hur? En lek med form och ljus, med fantasi och känsla, en lek där dröm och verklighet blandas. Jag trodde kanske det handlade om teknik, men upptäckte snabbt att det var roligare än så, att det gav glädje och lekfullhet i fotograferandet. Och man kan väl få leka när man kan få ett dussin (eller mer) objektiv i stället för ett nytt perfekt. Och mycket roligare är det.

Jag satte mig i går på en stol utanför min bakdörr och lekte. Jag har ju ingen trädgård längre, men tillräckligt med ogräs  utanför dörren för att det ska fungera. Kanske ska jag tillägga att bilderna bör förstoras, en stor del av uttrycken i bilderna förstörs av den automatiska komprimeringen.

Digitalisen fick bli skarp,  så skarp det gick, vidöppen  bländare  för att få oskarp bakgrund. Oskärpan växer till ringar i bakgrunden, ingen jämn, fin, skön bakgrund här inte. Men spännande tycker jag, om man träffar rätt. Det kan bli gräsligt fult också.

Men vad som är fult handlar ju om tycke och smak.  Jag föredrar att se det som ett möjligt uttrycksmedel, som kan utnyttjas kreativt. Jag hade ju en liten aning om att de här gamla objektiven kunde "bära sig åt", men att det var så här spännande visste jag inte.

Då blev nästa tankesteg: måste jag ha ett skarpt motiv, när bakgrunden nu blir så spännande och lekfull och rik på former? Sagt och gjort, eller kanske snarare tänkt och gjort, jag prövade. Jag tog bort förgrundsblomman ur synfältet och spanade in bakgrunden, och la dit lite oskarpt motiv.

Inte för att det här gav en superoptimosisktoppipangfenomenalisk bild, men visst antyder den vissa bildmässiga möjligheter (om man nu inte absolut måste ha kanonskärpa). Objektivet börjar ge blommorna nya former.

De första två bilderna kommer mer eller mindre direkt från minneskortet, minimalt påverkade. I de följande två bilderna har jag dragit lite mer i spakarna för att förstärka de kontraster som finns i bilden. Det vita ska lysa ordentligt vitt i det mörka och solfläcken ska vara så ljus som man upplever den i verkligheten.

Här är det bara bakgrund. Oskarp bakgrund, men definitivt inte slät, fin och utjämnad.

Prästkragarna har fått en rundare, lite mer boll-liknande, form av oskärpan. Spännande tycker jag.

Här har jag istället placerat skärpan "mitt emellan". Det finns motiv både hitom och ditom, men inte så mycket just i  skärpeplanet.

 En skön blandning av ljus och oskärpa. Och lite "nästan skarpt".

Dubbla motiv

Genom att kombinera ett  skarpt motiv i förgrunden och oskarpa former i bakgrunden, bör man kunna få dubbla motiv i bilden. Det var nästa tanke som  dök upp.

Digitalis och prästkragar.

Men om nu bakgrunden och ljuset är vackert, kan man inte ta en bild av bara det?

Avslutningsvis...

... kan vi konstatera att det ser ut att bli björnbär i år också.

Och ännu mer avslutningsvis måste jag säga att det är spännande med gamla objektiv. De ger tillvaron en ny dimension, och bilderna en del skön oskärpa.

Med 50 mm som blir 100 är perspektivet begränsat, men jag hittade ändå till Kontrast och tittade på bilder och folk

Jag tog tåget in till stan och promenerade sedan sakta mot mitt mål

Det var fler som promenerade, men de gick åt ett annat håll.

På kameran satt mitt Domiplan 50/2.8 och eftersom kameran är en m4/3 blir det som ett 100mm:s tele, alltså ett snävt utsnitt av världen, när man använder det på nära håll, ungefär en fjärdedel av det jag får med när jag har 17 mm på min Oplympus PEN.Gäller alltså att ställa om ögonen, när man ett bra tag bara varit vidvinkelfotograf.

Samtidigt ger det omväxling och förnyelse, som håller fotolusten vid liv. Man kan ju inte gå omkring och ta likadana bilder hela tiden. I alla fall inte jag, jag behöver förnyelse ibland. Varför fortsätta när man tycker att man kan, då måste man ju pröva något nytt.

Galleri Kontrast och utställningen som är gemensam med FS var målet. Inte för att jag hade någon bild med. Jag hade inte ens skickat in något. Men titta på bilder kan ju vara roligt, likaså att träffa folk. Fotofolk. Fotosidefolk.

Prata om bilder.

Titta på bilder.

Plötsligt gör Micke entré.

Micke Borg.

Eftersom han tar så fina svartvita kvadrater med sin fotoapparat, ska jag presentera honom i det formatet.

Oäkta kvadrat!

Titta på bilder. Här har jag för ett ögonblick bytt till 17 mm. Det var trångt därinne.

Staffan, Tobbe och Micke.

Diskussionen i full gång.

Men jag tror inte det var bild-diskussioner det handlade om, samtalet halkade via kemikalier över till gamla kemilektioner, vad man kunde köpa på apotek en gång i tiden och vad man kunde göra med det, hur högt raketerna gick och vad morsan sa när byxorna frättes sönder av syra. Och andra viktiga ting.

Sedan...

...gick jag och tittade på andra bilder.

.

Det blev ingen variation i går, det blev duvor igen, däremot ett litet drama i 7 akter. En av vardagens små berättelser.

Jag passerade mitt nyfunna motivområde bussterminalen efter jobbet igår. Uppifrån övre planet kunde jag se en figur närma sig duvorna. Vad var på gång?

Plötsligt spänner figuren ut sina vingar och lutar sig över duvornas matplats.

Det var ju något jag såg först när jag kom hem. När jag stod där och fotograferade märkte jag bara att en fågel opassande flög förbi framför kameran. En missad och förstörd bild. Egentligen var jag inte riktigt nöjd med bilderna, men efteråt vid datorn,  upptäckte jag att det kunde bli en liten berättelse.

Figuren lämnar scenen.

Fåglarna är samlade.

En liten yngling närmar sig.

Det är roligt att skrämma fåglar. Han är inte den förste jag ser göra det.

Men vad nu då, vad gör han?

År han också hungrig?  Klättrar upp.

Jasså, "Dansar med duvor", blev det.

När fotografen hunnit ner för trapporna  var allt lugnt.

Matro!

En något äldre yngling kommer dit.

Han vill inte skrämmas, han delar med sig av dagens rester.

Sedan tar han bussen hem.

Ännu ett försök att utforska vardagen med m4/3 och gamla objektiv, G2+Hexagon 40 mm/1.8