När jag hamnade i en svartvit värld fast jag var ute i det gröna

Ja, jag hamnade i en svartvit värld under min aftonpromenad i går eftermiddag.

Just den här bilden  är skön även i färg, precis som verkligheten var, bara man tänker bort motorvägsbullret till höger om bilden. Det vackert guldgula gräset i vägkanten, det fylligt gröna trädet, skuggan och så landskapets linjer, allt gjorde det till en skönhet. Undrar om de förbisusande motionscyklisterna  hade ögonen för det.

Men de efterkommande bilderna var så svartvita så det bara skrek om det, redan när jag gick där, så då  fick även den här bli sådan, i homogenitetens namn.

Och försök gärna förstora bilderna, de är de värda tycker jag.

.

Visst blev det en hyfsad bild även i färg, men lite fadd i tonerna, på grund av det lätta motljuset som föll in snett från vänster, så jag var ganska säker på att bilden skulle bli svartvit. Färg skulle inte ge rätta stämningen, och det visade sig stämma när jag kom hem.

En gång i tiden bar jag ibland med mig två kameror, en med svartvit film och en med färg, men inte så ofta. Det var lite obekvämt. Digitalt är bekvämare, inte bara på det sättet och jag har blivit gammal och  lat. Eller bara bekväm och trött?

Jag fortsatte att följa den gamla vägen, som svängde mer och mer mot motljuset, så jag fick använda vänsterhanden som motljusskydd. Tur att kameran då gick att hålla med högerhanden. Det känns lie roligt att gamla glömdahandgrepp dyker upp utan att man tänker på det.

Vägen skriver jag, men jag undrar om det egentligen  inte är staketet som är motivet, fast det är ett modernt, kantigt, rationellt stängsel, och inte ett fint gammalt åldrat. Eller var det till och med så att det var reflektionerna i träet som väckte min blick.

Kanske var det därför som jag lite närmare staketet, så vi inte riktigt vet om  bildens huvudroll spelas av vägen eller inhägnaden. Vad jag kommer ihåg är däremot att jag tänkte på hur blicken skulle kunna följa vägen  in i bilden, så att intresset inte dog ut i fjärran.

Om nu intresset splittras av att vägen delar sig i två, eller det gör bilden mer levande  vet jag inte, jag bara funderar och spekulerar. Vågar inte skriva analyserar, det låter så ambitiöst.

Jag gick närmare skkogsbrynet, men kameran besvärades fortfarande lite av sidoljuset. Jo jag vet, motljusskydd, men jag hade fel objektiv med mig, så handen fick fortfarande duga, men det begränsade fotovinklarna något när man fick anpassa  positionen till vegetationen. Men det är ju också sådant som gör fotograferingen spännande.

Jag kunde förstås ha stannat kvar en stund och väntat in ljuset, men nu var det ju en promenad jag var ute på.

Men mest spännande blir det om det händer något.

... och det kan väl vara ett bra slut....

.

Ibland är det jobbigaste med blogginlägget att hitta på en rubrik, så den här gången skiter jag i det

Rubriksättning är en svår konst och idag saknades inspirationen helt, så det  fick bli en skitrubrik. Ni får hålla till till godo med det. Rubriksättaren är lite seg i pallet efter aftonens långpromenad, och kanske inte bara i pallet. Det har blivit lite för mycket stillasittande den sista tiden och nu längtade kroppen verkligen efter en tur, så jag kastade paltslungan på ryggen och begav mig åstad.

Kameran hängde och dinglade på magen och med en vattenflaska och en utifallatt-tröja därbak kände jag mig trygg. Just det, jag hade ett SL-kort med också, så jag inte skulle behöva oroa mig för att jag måste orka gå tillbaks igen. Först hade jag tänkt ta bilden för att åka till-och-från, men det här var roligare... jag behövde aldrig fundera på om  det var dags  att vända. Vilken frihet.

Jag håller  fortfarande på att "kör in mig" på min nya kamera. Att den fungerar bra har jag redan konstaterat, om den är "bäst i klassen" som CyberPhoto fortfarande säger i reklamen, kan jag inte gå i god för, men att den är bra för mig är  helt klart. Fotoglädjen har fått sig en dos extra glädje.

.

Eftermiddagsljuset hade redan börjat göra skuggorna lite längre och ljuset lite  mer spännande, så att det stora trädet hade en rejäl skuggsida.

Jag hade ju inte än riktigt testat sökaren förmåga vid lite knepigare fokusering, som i den här bilden med litet skärpedjup och oskarp bakgrund.

Och den här på samma tema.

Det är ju inte lika bra som i en  (bra) spegelrefexsökare, men åtminstone här kunde jag lägga skärpan och samtidigt tillräckligt bra visualisera bakgrunden.

Jag börjar också bli van vid de två rattarna med vilka jag väldigt enkelt kan ställa  bländare med den ena och med den andra justera  exponeringen  och +- , ett arbetssätt som sitter kvar sedan den analoga tiden och som passar mig bra.

Jag kan nog, utan att ljuga, säga att kameran är väldigt behaglig att arbeta med, speciellt med de motiv jag ägnade mig åt i dag. Nu återstår bara att upptäcka vilka  tillfällen den inte passar så bra, eller mindre  bra, så att man lär sig hantera även dem. Men för den typen av motiv som dök upp under den här  promenaden är den här kameran klart bättre än mina två andra m4/3-kameror.

Framförallt är det roligt, och det tycker jag är viktigt, speciellt när man  bara fotar för sitt eget höga nöjes skull och inte för att det är någon nytta med det. Jag har varit nyttig så mycket i mitt liv, så jag vill ha omväxling mot det.

Och: Vandringen fortsätter, eller rättare sagt,  den kan  börja. Vi är bara vid startpunkten.

Olympus OM-D +Sigma 3o mm

När ljuset tittar in...

Ja, när ljuset tittar in...

... och solen anas när man rör på huvudet

... då kan man ana att en ny dag står för  dörren...

Den finns nog däruppe någonstans, solen.

Ett ögonblick fångat  i flera bilder.

Fåglarna igen.

Det var den där dagen det var så hårt ljus så jag försökte med en silhuettbild. Att få silhuetterna svarta var inget vsårt i det här ljuset, var inget svårt om man riktade kameran åt rätt håll, ej heller att få molnen ljusa, men så var det himlen, knallblå i verkligheten, vilken nyans skulle jag ha på den, och hur skulle jag fixa det när jag tog bort färgen?

Så här blev det, och det blev  i alla fall bara halvdassigt.

Ett högt torn  i Kista.

Jag drog mig ner under betongen, för att slippa sol och himmel.

Det var ett tag sedan jag fotograferade fåglarna härnere. Jag passerar ju inte så ofta, när jag inte jobbar här längre (Kista alltså, inte under betongen). Och det är inte alltid fåglarna är här. men denna dag var de på plats.

Här kan man ju fundera på färg eller svartvitt och ljust eller mörkt (exponeringen alltså) för det ger helt olika karaktär på bilderna, och jag kan aldrig kunnat bestämma mig för vad jag gillat bäst, så ibland har jag gjort si och ibland så.

Den här gången provade jag  lite av varje.

Kanske vackrare med  färg och ljus, men nog tappar man en del av stämningen...

Eller så blandar man in omgivningen i bilden.

Bussen får stå för färgen.

När bussen försvann blev det färglöst igen.

Sedan kom min buss.

Det var hårt i Kista igår?

Ljuset alltså, det var hårt ihop med de magnifika  molnen.

Det var nästan som gjort för svartvitt,  för att de häftiga kontrasterna inte skulle drunkna i färgerna.

Men ibland kan ju ändå färgen behövas för att visa  vad man ser.

Just här var det ju skugga just då och inte så mycket skuggor eller hur jag nu ska få till det.

Men här slog kontrasterna till igen.

.

En spegling kan ju inte heller vara fel...

... eller två.