Typiskt Jan-Olof?

Det här är nog en typisk "Jan-Olof-bild".

Det är också en bild som jag inte hyser minsta tvivel om att den ska bli lyckad när jag tar den (vilket inte alltid gäller ).  Dels är jag välbekant med platsen, från alla gånger jag gått här på vägen till jobbet, dels insåg jag att damen i rött var rätt klädd för bilen och att hon skulle hamna bra i bilden. Dessutom gillar jag bakgrunden med sina linjer

Träden sätter liv i bilden,  det grova gruset fyller ut förgrunden och snön ger en extra krydda. Den typiska JanOlof-bilden är där. Begreppet härstammar från en bildkommentar ett av mina första år på fotosidan, på den tiden det  som hände, hände i bildkritiken, före pooler och blog:

En typisk Jan-Olof-bild, den innehåller så mycket.

Kanske också en typisk Jan-Olof-bild

Om inte annat är den typisk genom att det är min mest fotograferade gångtunnel, som jag passerade nästan dagligen till och från jobbet och fotograferade i all väder i alla ljus och även i mörker, med eller utan människor, hundar, cyklar, barnvagnar, vattenpölar, sopor, klotter, blommor och snusk.

Det är också min mest bloggade tunnel. På gott och ont, motiv kan ju bli utslitna, men det här är slitstarkt.

När jag passerat tunneln sneddade jag in i lekparken där det såg ut att finnas både vår och vinter på en gång

Finns det något här som är typiskt  Jan-olof då? Det ska kanske vara  det gula uppe till vänster då. Ibland gillar jag att klämma in  sådant i bilden i stället för att undvika det eller skära bort det. Det beror på hur renodlad bilden ska vara, men här handlar det inte om minimalism. Tvärtom kanske, stoppa in det som är motiverat.

Blött och slaskigt

Det var ganska blaskigt på gräsytorna och stövlar hade inte varit fel, men jag har ju  långa och kan ta långa kliv. De här båda unga herrarna på väg hem från skolan i den tidiga eftermiddagen snarast jumpade över gräsmattan, snö, vatten och sprickande is.

Tyvärr var de för långt bort så de blev bara som små staffage-figurer som förgyller bakgrunden I förgrunden ett risk-område, halt och blött som bara den. Jag gick runt om.

Vattenpölar med is kan bli fina speglar.

Här är det mer diffust var is och vattenyta övergår i fast mark.

Jag har behållit omgivningen.

För ett antal år sedan hade jag nog gjort såhär...

...försökt göra en tavla av den mer abstrakta delen av  motivet. Då var jag fortfarande nybörjare på det digitala fotandet och gjorde även andra tavlor...

Det är märkligt hur det kan bli ibland, med sammanträffanden och så´nt. Nyttan av att promenera med kameran.

Som så ofta, eller kanske ska jag säga som oftast, tog jag igår en promenad med kameran och det blev också några bilder, men även tankar. Många gånger dominerar tankarna när jag går där, andra gångar dominerar nuet. I går fick mycket uppmärksamhet ägnas åt att inte halka omkull.

När jag gick där i går kretsade tankarna  kring fotograferandet och det tillhörande bloggandet (för de tu hör intimt ihop för mig) och den mentala hälsan. Döm då om min förvåning när jag läser Affes blogg nu på morgonen och hittar ett liknande tema där. Ett sammanträffande bland alla andra sammanträffanden, men kanske lite märkligt.

Jag hade redan igår kväll valt ut några bilder från gårdagspromenaden, bilder som kanske inte har så mycket med saken att göra, men som jag ville ha med. Orden hade jag inte tänkt ut ännu, de tar ibland en stund att hitta och forma, speciellt när de känns viktiga och man inte riktigt vet vad man ska säga. Lyckligtvis är mitt korttidsminne så uselt numera, så jag har glömt vad som stod i Affes blogg och vad jag kände igen, kommer mest ihåg igenkännandet, så då känner jag mig friare att skriva.

Kanske är jag ute på hal is, precis som vid gårdagens promenad, när jag ska formulera mig.

Jag har experimenterat en del i mina blogginlägg den senaste tiden, om det har märkts vet jag inte, men för mig har det varit ett sätt att skapa en struktur för en sönderfallande hjärna, att motverka en mental kollaps, helt enkelt att inte ge upp. Jag genomgår ju för närvarande  en omfattade minnesutredning på Danderyds sjukhus  Med facit i hand inser jag att det var helt rätt att sluta jobba i förtid, för knappt två år  sedan. Att fortsätta hade blivit en katastrof! Jag har ju alltid levt på mitt komihåg i mitt arbete, inte på struktur och när minnet fallerar  blir det kaos.

Men fotograferandet ger mig en struktur, fotograferandet plus bloggandet, för vad vore fotograferandet utan bloggen? Ointressant!  Min serie inlägg från en snöig dag i Stockholm tidigare i veckan, skall ses mot den bakgrunden. Strukturskapande och fokusering. Medan jag jobbade spelade den dagliga (nästan) fotobloggen från vägen till och från jobbet samma funktion, även om jag då inte insåg hur viktigt det var.

Struktur?

Också en sorts struktur?

I dag började jag dagen med ett foto.

Ibland kanske man ska låta det mörka vara mörkt och det ljusa ljust.

.

En gammal fundering som blivit liggande opublicerad sedan ett fotofika i fjol.

Kontraster fångade med kompakten.

Man får ana vad som döljs i dunklet.

En halvtimme i ett bullrigt rör. orkade inte till Tårtan! Måndagsbilder därifrån i stället. Svartvitt eller färg?

Där som barn jag bott.  Och lekt.

Då ett gammalt hus med moderniteter som rinnande kallt vatten i lägenheten så man slapp gå ner på gården att hämta, och lördagsbad i zinkbaljan på köksgolvet med vattnet värmt på vedspisen. Numera K-märkt och renoverat och dyra bostadsrätter.

Samma port och samma exponering, men framkallad  lite annorlunda i Lightroom.

Men vad har nu det med Tårtan att göra

Ellens Bageri, numera Tårtan ligger i samma kvarter som vi bodde i, några portar bort, och dit fick jag ibland gå för smärre inköp och jag har svaga minnen av Ellen själv.

Mellan oss och Ellens låg Kockens

Där kunde man köpa Falukorv, ärtsoppa och raketost.

Sortimentet verkar ha ändrat sig med åren. Jag valde att göra bilden svartvit för att färgerna i motivet fullständigt förstörde bilden och  dess läsbarhet.

Hornsgatan

Hornsgatan är ju kluven här, puckeln ligger högre  än den  utgrävda delen, men det finns en trappa.

På väg uppför trappan i färg...

... och mer färglösa figurer på väg upp.

När jag ändå var där gick jag in till Maria Magdalena, kyrkan alltså.

Nysnön i skymningen gjorde sig bäst i svartvitt.

Men utsikten över  Hornsgatan, mot Tårtan ,  var bäst i färg

Det lyser i Ellens/Tårtan-fönstren till höger. Just nu när jag skriver  sitter de nog och fikar där.

Det där med färg och svartvitt och färg

Jag har aldrig varit någon utpräglad färg-  eller svartvitfotograf. En lång period var det bara färg som gällde, då slapp jag mörkrumsblaskandet som jag aldrig älskade. En period gick jag och bar två kameror på fjällvandringar, en med färg-, en med svartvit film. Den digitala tekniken är der som fått mig tillbaks till svartvitt (men även tillbaks till fotograferingen i allmänhet.

Ibland, ja kanske ganska ofta är jag klar över viket det ska bli när jag är ute och går med kameran och tar mina bilder efter det, men ibland lämnar  jag det öppet och gör kanske fler exponerings- och kompositionsalternativ. Inte minst var det så i måndags när jag tog de här bilderna. Vilket ju kan anas i mina föregående tre blogginlägg som  var lite av "testbänk", både fotande, framkallning  och presentation.

Ett sökande kanske. När det tar slut blir snabbt fotandet tråkigt.

Det bullrande röret då?

Ja, det var en magnetröntgen av skallen. Var trött efteråt.

Det behövdes rött också i den kalla blåsiga vandrringen

Det hade varit så mycket blåst och snö  och grått, så när jag passerade här blev jag glad av färgerna och insåg  att det behövdes rött också för att värma upp mig lite.

 Sedan utnyttjade jag någon sorts tunneleffekt och plötsligt passerade jag här och där var det också rött.

Men när jag kom upp upp i friska luften var de  röda fläckarna ganska små.

Lite mer rött  i den här riktningen

Och det blev blått också...

Det är ganska stökigt vid Slussen

...och inte blir det mindre stökigt av snön. Men kanske lite renare bilder. Och röda inslag förstås.

Pratade helt kort med ett turistande par från Florida. De var sååå! fascinerade. Av snön. Och av alla Cyklar! Stockholmarna måste vara ett cyklande folk!

Pulsar i snön.

Ytterst sparsamt med det röda här med.

Det här med  rött var nog ingen bra idé. Eller också var det så. Hjälpte ju till att skapa en berättelse.