Jag går och jag går och jag ser folk som går och då går det som det går, jag tar en bild då och då

En man som går, han finns där i bilden för att  ge bilden lite liv, inte för att jag fotograferar honom. Han är lite undangömd, man ser honom kanske inte på en gång.

Men det var inte människorna i sig jag var ute efter där jag gick i staden, det var ljuset, det var solen, det var våren som intresserade mig och fångade blicken. Utan liv blir även bilderna döda.

.

Ibland kan man undra om det är inte är skuggorna som sätter liv i bilden, att det är de som framhäver  det sköna vårljuset.

n.

En som går åt andra hållet (i en stad i omvandling bakom  alla dessa skynken).

Arbetar medan han går och pratar så högt i telefonen att alla hör.

Vårblommorna såg han nog inte.

Sedan lämnade jag verkligheten.

Vad ni ser är bara människor som går  i en spegelbild. Någonstans fanns det nog  verkliga förebilder.

.

Det  är skoj att promenera i vårljuset!

tre år har gått sedan jag mötte domedagsprofeten och så några andra återblickar

tolv år sedan jag blev medlem på fotosidan

sju år sedan jag började blogga

bara tre år sedan jag tog den här bilden

Hon stod där  mitt på övergångsstället och predikade jordens undergång och människornas ondska med hög röst. Tyckte det kändes rätt visa den igen. När jag letade efter den, snubblade  jag på  fler  bilder från samma tidsålder, och några fick följa  med hit  till bloggen

Vi lever inte bara i den tid som nu är utan också i det förflutna, i minnen i tankar och på andra sätt.

Med tiden bleknar minnena och blandas och blir till nya minnen, som kanske bara  är sagor.

Men att hitta glömda bilder kan g glädje.

.

Syrenerna är vackra nu.

När aftonljuset faller skönt på buskarna ger det liv åt de små skönheterna.

.

Än dröjer det tills de står i blom, brukar det inte vara kring skolavslutningsdags?

Utan  det härliga ljuset, hur tråkigt skulle det inte vara då, som fotograf?

.

Edsvikssvit Och en massa tankar, några i alla fall

Del 1.

Vägen dit.

Det finns bilder jag tar många gånger, en sorts upprepande av seendet som gör att samma saker, motiv, händelser dyker upp, gång efter annan, som ett fotograferandets   mantra. Vackra arketyper som måste upprepas i oändlighet, frånvaron av nyskapandet och nytänkandet. Upprepandet  kan ju i mitt fall många gånger förklaras av att jag har favoritstråk att flanera längs, gator, gångvägar och stigar som är trevliga att gå och som jag gärna går även utan kamera.

Det kan ju inte förnekas att det är vackert här längs Edsvikens strand och att vyn mot  den gamla herrgården  (som numer uppgraderats med epitetet slott) är vacker.  Det har också gjort att jag ofta tagit bilder här och att de hamnat i bloggen. Handlar det då om att de är en aktuell illustration till det som texten handlar om eller är det bara ett meningslöst upprepande av stelnade arketyper och vilka mänskliga behov är det då som framkallar denna upprepning?

Ofta är det så att bilden föder texten och inte tvärtom, att bilden är katalysatorn i processen.

Del 2.

Reflektionen.

Ordet reflektion finns ju i  rubriken på min blogg "Reflektioner och upplevelser "  men på senare tid har reflektionerna fått stå tillbaks för upplevelserna, som mest skildrats i bilderna och jag har kört en mer sparsmakad stil i texten, kanske lite lakonisk. Det finns förstås en mening  med det, även om den inte är helt tydlig och formulerbar för för mig själv.

Ibland skyms tydligheten av av en massa småsaker som kommer i vägen. Med tiden har man dessutom skrivit om så mycket att ämnena, idéerna och orden tar slut, och kvar blir bara de upprepade likartade vardagliga observationernas enformiga  uppräknande och de kanske är  enklare  att fånga i bilder än i ord. Då dör också reflektionerna ut.

.

Del 3.

Det enformiga upprepandet.

Ännu en bild av Edsviks slott.

Ett onödigt upprepande?

Det är väl bara att streta vidare.

Promenad så ända in i vassen för att hitta våren

In i vassen tittade jag, när jag kommit dit.

I alla fall stod jag vid randen av vassen och tittade in i den till synes kompakta  väggen, undrande om  man kan bygga ett blogginläg  på något  så banalt som vass. Det kan väl inte bli något vasst inlägg.

Man kan ju alltid spana in himlen.

En toffsvippa kanske (inte -vipa).

Svartvit skönhet?

En  mur av vass.

.

En annan yngling som också var nyfiken på vassen.

S:t Erik tittar också fram, med sin vassa spira.

Men det här kanske är ett vårtecken.