En halvtimme i ett bullrigt rör. orkade inte till Tårtan! Måndagsbilder därifrån i stället. Svartvitt eller färg?

Där som barn jag bott.  Och lekt.

Då ett gammalt hus med moderniteter som rinnande kallt vatten i lägenheten så man slapp gå ner på gården att hämta, och lördagsbad i zinkbaljan på köksgolvet med vattnet värmt på vedspisen. Numera K-märkt och renoverat och dyra bostadsrätter.

Samma port och samma exponering, men framkallad  lite annorlunda i Lightroom.

Men vad har nu det med Tårtan att göra

Ellens Bageri, numera Tårtan ligger i samma kvarter som vi bodde i, några portar bort, och dit fick jag ibland gå för smärre inköp och jag har svaga minnen av Ellen själv.

Mellan oss och Ellens låg Kockens

Där kunde man köpa Falukorv, ärtsoppa och raketost.

Sortimentet verkar ha ändrat sig med åren. Jag valde att göra bilden svartvit för att färgerna i motivet fullständigt förstörde bilden och  dess läsbarhet.

Hornsgatan

Hornsgatan är ju kluven här, puckeln ligger högre  än den  utgrävda delen, men det finns en trappa.

På väg uppför trappan i färg...

... och mer färglösa figurer på väg upp.

När jag ändå var där gick jag in till Maria Magdalena, kyrkan alltså.

Nysnön i skymningen gjorde sig bäst i svartvitt.

Men utsikten över  Hornsgatan, mot Tårtan ,  var bäst i färg

Det lyser i Ellens/Tårtan-fönstren till höger. Just nu när jag skriver  sitter de nog och fikar där.

Det där med färg och svartvitt och färg

Jag har aldrig varit någon utpräglad färg-  eller svartvitfotograf. En lång period var det bara färg som gällde, då slapp jag mörkrumsblaskandet som jag aldrig älskade. En period gick jag och bar två kameror på fjällvandringar, en med färg-, en med svartvit film. Den digitala tekniken är der som fått mig tillbaks till svartvitt (men även tillbaks till fotograferingen i allmänhet.

Ibland, ja kanske ganska ofta är jag klar över viket det ska bli när jag är ute och går med kameran och tar mina bilder efter det, men ibland lämnar  jag det öppet och gör kanske fler exponerings- och kompositionsalternativ. Inte minst var det så i måndags när jag tog de här bilderna. Vilket ju kan anas i mina föregående tre blogginlägg som  var lite av "testbänk", både fotande, framkallning  och presentation.

Ett sökande kanske. När det tar slut blir snabbt fotandet tråkigt.

Det bullrande röret då?

Ja, det var en magnetröntgen av skallen. Var trött efteråt.

Det behövdes rött också i den kalla blåsiga vandrringen

Det hade varit så mycket blåst och snö  och grått, så när jag passerade här blev jag glad av färgerna och insåg  att det behövdes rött också för att värma upp mig lite.

 Sedan utnyttjade jag någon sorts tunneleffekt och plötsligt passerade jag här och där var det också rött.

Men när jag kom upp upp i friska luften var de  röda fläckarna ganska små.

Lite mer rött  i den här riktningen

Och det blev blått också...

Det är ganska stökigt vid Slussen

...och inte blir det mindre stökigt av snön. Men kanske lite renare bilder. Och röda inslag förstås.

Pratade helt kort med ett turistande par från Florida. De var sååå! fascinerade. Av snön. Och av alla Cyklar! Stockholmarna måste vara ett cyklande folk!

Pulsar i snön.

Ytterst sparsamt med det röda här med.

Det här med  rött var nog ingen bra idé. Eller också var det så. Hjälpte ju till att skapa en berättelse.

Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön...

Då blir bilderna också kalla, även mitt i huvudstaden.

.

En del föredrar ett bad även  denna kalla dag (när man helst vill ha ett varmt bad).

Även kring maktens boning sveper de kalla vindarna.

Vi kan väl bara hoppas på att de lyckas med sitt brobyggande.

En del föredrar att bara dra sin kos.

Bilderna från i går när det var så fint fotoväder i stan.

.

När det snöar i stan är det vitt hela dan. Folk, snö och båtar efter sjukhuset. Inte alla dagar det händer så mycket.

Först var det en försenad buss, som gjorde att jag hann i tid, det var nämligen  turen före den jag tänkt ta. Den var inte bara sen utan minst sagt fullproppad.  men inte som i Shanghai i rusningstid förstås  Och den buss jag tänkt ta var ännu senare. Snö, halka, uppförsbackar gjorde färden lite spännande, skulle han kunna komma  upp är  hållplatserna  låg i  uppförsbacke?

Det gick och jag hann. Ryggvätskeprov med  lokalbedövning var en ny erfarenhet. Likaså ordinationen att dricka kaffe. ( Och den var inte svår att efterfölja).

Men när jag nu hade laddat SL-kortet kunde jag ju förlänga äventyret.

Bredvid sjukhuset ligger en  T-banestation så jag gick ner i underjorden och poppade upp på ett annat ställe, där det också var blåsigt, snö och allmänt otrevligt.  Lokal ishalka på övergångsställen. Motvind. Blöta glasögon...

Som gjort för att fotografera (?), det ska inte vara för enkelt, då kan man bli blasé.

Blasé kan ju den här gubben vara, han har stått där ganska länge. (men han till höger rörde på sig,  ytterst försiktigt på isen).

Själv vände jag på mig och sökte andra motiv.

I gråvädret gäller det  att utnyttja de få färger som finns.

Det blir ju inte särskilt  färggrant,  men ändå lite spännande tycker jag.

Går man närmare  blir det  förstås lite mer mättat. Inte så mycket snö mellan motiv och objektiv.

Af  Chapman, bara en skugga av sitt forna jag.

.

Vart ska vi gå nu då?

Samma fråga ställde jag med, till mig själv...

.

En stund i en trappa.

En vardaglig trappa.

Den gröna påsen syntes inte i svartvitt.

.

Damen.

Ett par. Med raska steg.

.

Han var hungrig. Åt och drack medan han gick.

.

Polarna.

.

Tunneln.

I färg också.

Har de inte kommit ut t andra änden lär de gå där än.