Dagens färska sextett med risk för halka och en förvrängd världsbild.

Snorungen, ja det droppar från näsan när jag går ut, drog iväg med kameran på promenad idag efter ett uppehåll. Gårdagens  promenad var kameralös. Det  kan vara trevligt det med. Dagens blev bitvis förvrängd för kameran hade fått vid  vinkel framme i nosen.

Ser trappan verkligen ut såhär?

Gångtunneln klarade sig bättre.

Här upptäckte jag att det som gjorde det så svårt att gå också kan fungera som motiv.

Motivet kan också vara svårt att gå på.

När jag kom till parken som förut var översvämmad, blöt och besvärlig, kunde jag idag  gå fram och hälsa på träden.

Jag spanade efter skidspåret också, och faktiskt, det hade lämnat spår efter sig.

Mer orkar jag inte pladdra idag, mina fingrar är lite trötta och i bloggen är det ju de som får sköta pladdret.

Skidspår, färg och tåggissning. Den pretensiösa presentationen av vardagliga banaliteter fortsätter.

Ja , det pretensiösa epitetet är inte mitt påfund, det dröp in via en kommentar i förra inlägget. Banaliteter är dock mitt eget ordval.

Skidspår även i Sollentuna!

Jag såg att någon fotograferat skidspår på Gärdet i Stockholm. Jag hittade ett även i Sollentuna.

Men nu har  de hunnit bli ännu sämre. Var det bättre förr?

Rektangulära utsnitt  ur verkligheten

Ja, jag har roat mig med sådana ett tag. Jag plockar ut en lämplig del av verkligheten och  paketerar  den i en rektangel. Och jag tänker lite så också, även om de flesta bilderna tillkommer genom att jag "tar en bild" på vanligt sätt. I praktiken gör jag ju samma sak i båda fallen, men mitt tanke/förhållningssätt skiljer sig åt. Förmodligen kan  man inte se skillnaden i resultatet. Men jag  känner att jag tänker annorlunda. Kanske en perceptionsträning?

Ett rektangulärt utsnitt. En före detta mässa.

Ett rektangulärt utsnitt till. det röda och det blå var viktigt.

.

Vart är vi på väg?

Men sedan, ett höftskott (men snarast från axeln). Ingen komponerad rektangel!

Det är förstås den här bilden som rubrikens tåggissning alluderar på. Jag hörde ljudet, vände mig snabbt om och tog en bild lite på måfå. Och nu är frågan naturligtvis "vart är tåget på väg?". Lite fixeringsbild är det och lite tåg- och järnvägskunskap skadar inte.

.

Det här tåget  är svårare att veta vart det ska, så det är  en vanlig miljöbild.

Häktet

Bredvid Tingsrätten i Sollentuna ligger ett häkte och jag gillade reflexerna i fönstren som annars ofta bara ser grå och tråkiga ut.

Och nu är det nog slut.

Typiskt Jan-Olof?

Det här är nog en typisk "Jan-Olof-bild".

Det är också en bild som jag inte hyser minsta tvivel om att den ska bli lyckad när jag tar den (vilket inte alltid gäller ).  Dels är jag välbekant med platsen, från alla gånger jag gått här på vägen till jobbet, dels insåg jag att damen i rött var rätt klädd för bilen och att hon skulle hamna bra i bilden. Dessutom gillar jag bakgrunden med sina linjer

Träden sätter liv i bilden,  det grova gruset fyller ut förgrunden och snön ger en extra krydda. Den typiska JanOlof-bilden är där. Begreppet härstammar från en bildkommentar ett av mina första år på fotosidan, på den tiden det  som hände, hände i bildkritiken, före pooler och blog:

En typisk Jan-Olof-bild, den innehåller så mycket.

Kanske också en typisk Jan-Olof-bild

Om inte annat är den typisk genom att det är min mest fotograferade gångtunnel, som jag passerade nästan dagligen till och från jobbet och fotograferade i all väder i alla ljus och även i mörker, med eller utan människor, hundar, cyklar, barnvagnar, vattenpölar, sopor, klotter, blommor och snusk.

Det är också min mest bloggade tunnel. På gott och ont, motiv kan ju bli utslitna, men det här är slitstarkt.

När jag passerat tunneln sneddade jag in i lekparken där det såg ut att finnas både vår och vinter på en gång

Finns det något här som är typiskt  Jan-olof då? Det ska kanske vara  det gula uppe till vänster då. Ibland gillar jag att klämma in  sådant i bilden i stället för att undvika det eller skära bort det. Det beror på hur renodlad bilden ska vara, men här handlar det inte om minimalism. Tvärtom kanske, stoppa in det som är motiverat.

Blött och slaskigt

Det var ganska blaskigt på gräsytorna och stövlar hade inte varit fel, men jag har ju  långa och kan ta långa kliv. De här båda unga herrarna på väg hem från skolan i den tidiga eftermiddagen snarast jumpade över gräsmattan, snö, vatten och sprickande is.

Tyvärr var de för långt bort så de blev bara som små staffage-figurer som förgyller bakgrunden I förgrunden ett risk-område, halt och blött som bara den. Jag gick runt om.

Vattenpölar med is kan bli fina speglar.

Här är det mer diffust var is och vattenyta övergår i fast mark.

Jag har behållit omgivningen.

För ett antal år sedan hade jag nog gjort såhär...

...försökt göra en tavla av den mer abstrakta delen av  motivet. Då var jag fortfarande nybörjare på det digitala fotandet och gjorde även andra tavlor...

Det är märkligt hur det kan bli ibland, med sammanträffanden och så´nt. Nyttan av att promenera med kameran.

Som så ofta, eller kanske ska jag säga som oftast, tog jag igår en promenad med kameran och det blev också några bilder, men även tankar. Många gånger dominerar tankarna när jag går där, andra gångar dominerar nuet. I går fick mycket uppmärksamhet ägnas åt att inte halka omkull.

När jag gick där i går kretsade tankarna  kring fotograferandet och det tillhörande bloggandet (för de tu hör intimt ihop för mig) och den mentala hälsan. Döm då om min förvåning när jag läser Affes blogg nu på morgonen och hittar ett liknande tema där. Ett sammanträffande bland alla andra sammanträffanden, men kanske lite märkligt.

Jag hade redan igår kväll valt ut några bilder från gårdagspromenaden, bilder som kanske inte har så mycket med saken att göra, men som jag ville ha med. Orden hade jag inte tänkt ut ännu, de tar ibland en stund att hitta och forma, speciellt när de känns viktiga och man inte riktigt vet vad man ska säga. Lyckligtvis är mitt korttidsminne så uselt numera, så jag har glömt vad som stod i Affes blogg och vad jag kände igen, kommer mest ihåg igenkännandet, så då känner jag mig friare att skriva.

Kanske är jag ute på hal is, precis som vid gårdagens promenad, när jag ska formulera mig.

Jag har experimenterat en del i mina blogginlägg den senaste tiden, om det har märkts vet jag inte, men för mig har det varit ett sätt att skapa en struktur för en sönderfallande hjärna, att motverka en mental kollaps, helt enkelt att inte ge upp. Jag genomgår ju för närvarande  en omfattade minnesutredning på Danderyds sjukhus  Med facit i hand inser jag att det var helt rätt att sluta jobba i förtid, för knappt två år  sedan. Att fortsätta hade blivit en katastrof! Jag har ju alltid levt på mitt komihåg i mitt arbete, inte på struktur och när minnet fallerar  blir det kaos.

Men fotograferandet ger mig en struktur, fotograferandet plus bloggandet, för vad vore fotograferandet utan bloggen? Ointressant!  Min serie inlägg från en snöig dag i Stockholm tidigare i veckan, skall ses mot den bakgrunden. Strukturskapande och fokusering. Medan jag jobbade spelade den dagliga (nästan) fotobloggen från vägen till och från jobbet samma funktion, även om jag då inte insåg hur viktigt det var.

Struktur?

Också en sorts struktur?

I dag började jag dagen med ett foto.

Ibland kanske man ska låta det mörka vara mörkt och det ljusa ljust.

.

En gammal fundering som blivit liggande opublicerad sedan ett fotofika i fjol.

Kontraster fångade med kompakten.

Man får ana vad som döljs i dunklet.