Mera Lillsjön, och vem sitter där, Salaligan och se Sundbyberg och sedan dö?

När jag vände ryggen till koloniområdet i förra inlägget, såg jag någon sitta där ute.

Hon satt där på bänken och njöt av ett äpple som hon pallat i koloniområdet, och hade det skönt. Men det var inte så farligt med pallandet, äpplet var ett sådant som stugägaren  lagt ut till förträring.

Hon njöt inte bara av äpplet utan även  av lugnet och fåglarna, och  bakom ryggen på henne flög eftermiddagsplanen in mot Bromma flygplats.

Vi pratade om ditten och datten och när hon fick höra att jag bott i Sala, gled samtalet in på Salaligan, inget ovanligt när man pratar  med människor i den åldern. Är det något  de vet om Sala, är det just detta. Är de lite bildade också, känner de till även silvergruvan.

Fotografen som fotograferade när polisen tog fast ligan fyller förresten 100 år snart, och det uppmärksammas med lite utställning och aktiviteter.

Efter en stund dök det upp fler damer, utan äpplen, men med bröd till fåglarna.

.

Efter en stund sade jag adjö  till både damer, fåglar och sjö och vandrade  vidare mot Ulvsunda industriområde och en passande buss. Jag hade först tänkt spankulera även lite där, för att se om jag kunde hitta något välkänt och inte rivet, men det får bli en annan gång, för nu hade fotosjälen i mig somnat,  efter Kristineberg, Tranebergsbron och så nu även Lillsjön. Men det går väl bussar även andra dagar.

Ett svartvitt avsked till Lillsjön.

Bussen jag hoppat på gick mot Sumpan, Sundbyberg alltså,  och där klev jag av lite före järnvägsstationen och gick en bit, men det var rena kaoset med allt byggande, och då associerade jag av någon anledning till Ulf Peder Olrogs gamla visa om Sundbyberg.

Lyssna på Youtube  Se Sundbyberg och sedan dö

Lillsjön

Snart är det fika i Skattungbyn, men jag sitter redan här hemma med ett stort glas kaffe och ska försöka att inte spilla ut det på tangentbordet, för då kanske bokstäverna  blir konstiga.  Framför mig har jag en bild på Lillsjön. Vilken Lillsjö då? Sådana lär det finnas många av i det här landet.

Jo, den här Lillsjön, Claes´ Lillsjö, och då har vi fått anknytningen till fikat i Skattungbyn.

Många gånger har jag passerat den här sjön, i bil och på cykel, vetat att den funnits där, så jag tog mig en repa efter att ha klarat av Krillan och Tranebergsbron häromdagen.

Jag hittade broar här också.

Bron under bron som går ovan bron därunder.

Dagen var ju inte så färglös som de första bilderna, så jag ska kanske låta färgerna blomma ut!

Extra stolar när den kommunala bänken inte räcker till (eller inte duger?).

Och när färgerna kommit tillbaka kan även Lillsjön få visa upp  sina färger.

Jag var ju inte ensam när jag gick där, men jag var nästan ensam om att gå. De flesta andra gick det fortare för, springandes eller joggandes, gärna med mobilen i högsta hugg, så att affärssamtalen hördes över nejden.

Det var säkert ingen mer än jag som observerade vilka fina kurvor  elledningarna ritade upp.

Kolloniträdgårdar finns det fortfarande kvar här, även om de på många håll fått ge vika för nybyggen. Just den här har jag passerat många gånger, men på andra sidan, i bil eller på cykel.

Det var inte här vi pallade äpplen under skoltiden, men inte så långt härifrån, i koloniområdet mellan Abrahamsbergsskolan och Bromma läroverk, som vi anföll från ett håll under högstadietiden och sedan från andra hållet. Men det är väl preskiberat nu?

Bakom mig, när jag tog bilden, hade jag något annat, men det får bli en fortsättning senare. Under tiden ska jag fundera på min hårddisk som börjar bli full och på  eventuell uppdatering av Lightroom. Och så har kaffet tagit slut.

Ha det så bra!

.

Det var när jag gick över bron som vädret var som sämst (verkade det i alla fall)

...eller var det kanske så att det var där uppe på bron som man bäst kände vädret.

Tranebergsbron. Bilden fick bli svartvit för det stämde med väder och verklighet, i alla fall den upplevda verkligheten.

Det blev inte så värst mycket mera färg med färg i bilden.

Brons överbyggnad är rejält ombyggd sedan jag brukade färdas här, då fanns en gång/cykelbana på var sida av bron, nu har det blivit en dubbelriktad sådan på sydsidan av bron, så att gå på den sidan jag hade tänkt mig, det gick inte. Det påverkade inte vädret på bron, men vyn.

När jag gick däruppe var jag hela tiden övertygad om att "nu kommer regnet", men det var bara små sönderblåsta regnstänk som kittlade kinden, och cyklisterna jag mötte såg ut att ha lika brant uppförsbacke som jag hade för 40 år sedan. Cyklandet har helt klart ökat ökat sedan min tid, då kunde man cykla ganska ensam här.

.

Lite färg blev det i alla fall, när jag släppte in lite taxi till höger ...

Som synes (eller inte synes) är det inte de vackra ståtliga delarna av bron man ser uppifrån. För att se det ståtligt får man fundamentalt ändra position och gå ner till brons fundament, och dit var jag inte på väg, och där har andra  redan varit.

Ja vart var jag på väg egentligen?

På väg nerför bron på Alviks-sidan, hälsade de stora träden vördnadsfullt på mig.

Och jag hittade en väg som ledde ner mot Alvik.

Alltså var jag på väg mot Alvik! Det var ju bra att veta.

Vid Alvik är ju ingenting (nästan) sig likt, så jag stod där undrade en stund om jag skulle ta en spårvagn, men de gick inte åt mitt håll ännu, och de som gick skulle nog ge mig en helt egen utflykt, så de får bli en annan gång.  Mitt i velandet stod där en buss färdig att gå och jag hoppade på, så jag fick sitta en stund.

En stund senare närmade jag mig Claes trakter och mindes att han sagt åt mig att jag borde gå runt Lillsjön om jag inte gjort det, så jag hoppade av bussen och väntade på grön gubbe.

.

Om man tittar på stolpen, ser det ut att gå vilt till här så det är nog bäst att vänta tills gubben blir grön.

Bron, en fristående fortsättning på vandringen

En jätte reste sig ovanför mig när förra inlägget slutade .

När jag väl hamnat vid Kristineberg var det lätt att lockas av Tranebergsbron, en bro jag trampat uppför många gånger en gång i tiden (och rullat nerför ungefär lika många gånger), men nu hade jag ingen cykel med mig, bara en kamera, så då fick den duga.

Een annan gammal ärevördig jätte stod på vakt intill brojätten och lät sig fotograferas.

En liten stig ledde upp hit, genom buskagen.

.

Vägen ligger öppen upp mot bron.

Stärkt av glassen från Kristineberg  känner jag mig mogen att låta  vandringen börja.

.

Idag gav jag mig iväg utan att veta var jag skulle hamna och det var riktigt skoj

I morse hade det regnat och jag tänkte det kunde vara bra att ge sig iväg med kameran någonstans, och glad i hågen klev jag ut i världen, med regnjacka och kamera i ryggsäcken och SL-kort i fickan, för att se vart jag skulle hamna. Regnjacka visade sig vara ett bra drag för regnet höll sig borta hela dagen, i alla fall där jag var.

Det kom ett pendeltåg när jag kom till stationen så jag hoppade på det för kortast möjliga resa, en station och gick sedan den korta vägen till Kista.

Här hade marken bytt färg sedan i våras.

I Kista var många ute och vandrade så jag gissade att det var lunchdags, och många av dem bar märkligt nog lila plastpåsar i händerna. Jag tog upp mobiltelefonen ur fickan och såg till min förvåning att det hunnit bli fredag. Kanske kunde det förklara färgen på påsarna. Jag sprang också på en f.d. arbetskamrat, så där gick också lite tid.

Mina steg gick mot centrum och jag undrade om jag skulle ta en buss, eller tunnelbanan. I den begynnande värmen tänkte jag att T-bana nog var skönare, så det blev så och jag klev av vid Stadshagen , där jag nästan aldrig klivit av, och jag definitivt aldrig gått upp den uppgång jag gick nu.

Efter några minuter insåg jag vart jag skulle gå när jag såg Krillan på andra sidan bussparkeringen.

Gult i fjärran,  Kristinebergs IP.

Kanske ser man bättre om man tittar genom glipan i planket

Jag kryssade  vidare mellan uppbrutna gatstenar och ringlande avspärrningar och kom till huvudgången.

Där inne har jag en gång i tiden satt personligt rekord på 5000 m. Inte för att jag sprungit det på bana så många gånger, för jag föredrog att springa i skogen.

Även hit hade det förirrat sig en lila kasse. Är det någon sorts farsot på gång?

.

Intill Krillan hade det vuxit upp en anläggning för yngre generationer som jag tyckte gjorde sig bra  i svarvitt.

Mitt emot stod en bjässe som definitivt inte var ny.

Så här långt kommen behövde jag stärka mig lite och gick in i en ännu ej nerlagd butik och köpte glass. Jag hade nämligen insett att nu väntade en bro på mig.

.

Med på vandringen (som fortsätter i nästa avsnitt) var min Panasonic G2 +30 mm/2.8, objektivet med den udda brännvidden (motsvarar 60 mm på småbild/fullformat).

Trevlig helg!