Blandad kompott i morgonsolen
eller när det är roligt att gå till jobbet

Eller kanske var det redan tidig förmiddag när jag travade mot arbetsplats. I viket fall var det den låga morgonsolen som stod för ljussättningen, som varierade snabbt när man gick från ljus till skugga eller vände blicken åt ett annat håll.

Jag försökte hänga med så gott det gick, och jag försökte tänka långsiktigt och avlångt, för det intressanta fanns vare sig uppåt eller neråt, utan snarare däremellan, och bilderna blev så långa de blev. Jag kanske har drabbats av, inte avundsjuka, utan avlångsjukan.

Men det blev också mer normala utsnitt ur verkligheten...

Ljuset fick styra.

Rondell i avlångt format? Måste ju testa!

Väntan på bussen.

Kanske lite fixeringsbild?

SL:s dubbla motljusfilter.

Det var en fin morgon.

Och det är kul att gå till jobbet, när man har en kamera.

Olympus ep-1 med Lumix 14 mm

6 x 6 x 6
från Slussen
en plats med förbleknande minnen

6 x6 x 6 från Slussen, dvs sex kvadratiska bilder från ett sönderfallande barndomsminne där inte mycket stämmer längre.

Som liten pojk sprang jag omkring mycket i slussmaskineriet, det villsäga i trafikmaskineriet, inte maskineriet för slussportarna. De tittade jag bara på och fascinerades av vattnet som strömmade mellan båtarna, och då mest sommartid, när det var fart på nöjesbåtarna. Det såg spännande ut med båtarna och nog drömde jag ibland om att få åka med. Mer än en dröm blev det inte.

Mycket är sig likt, däruppe stretar folk uppåt, då som nu. Det är strävsamt att ta sig upp på Söders höjder. Och Gula gången finns kvar.

Det är enklare att gå nerför, motGamla stan.

Klotter fanns inte då, inte i den här omfattningen. Det klotter som fanns då var nog gjort med blyertspennor, eller vita skolkritor som någon snattat bakom frökens rygg.

Tidens tand har haft sin gång, det inre börjar se ganska tärt ut.

Här nere var det skoj att springa. Det fanns trappor och gångar både här och där och som var spännande för en liten grabb i förskoleåldern.

Någonstans inne i cementen låg Svenska Manometerfabriken, men de enda resterna jag lyckats hitta är fragment av namnet på en vägg. Jag minns att varma sommardagar hade de öppna fönster för att vädra och att jag stack in huvudet och pratade med folk därinne. De fönstren kan jag inte lokalisera i dag. Kanske är  de igenmurade. Och minnena gamla och suddiga.

Gula gången.

Jag kan inte minnas att jag gick här så ofta. Det var nog andra vägar som var roligare. Jag var ju inte på väg någonstans, som de flesta här  är. Det är väl egentligen enda anledningen att befinna sig här, om man inte förirrat sig med en kamera.

Folk rör sig till och från kommunikationer och ibland faller ljuset bra.

Nu är kvoten på sex bilder slut, så då är väl berättelsen också det. Egentligen hade jag tänkt att göra en mer gedigen promenad här, men jag tog ju så lång tid på mig från Centralen och hit, att nu var det dags att gå vidare mot fikat på Hornsgatspuckeln.

Jag får väl återvända någon gång...

Från det ena till det andra...
Grådask, trubadur och avlångt...

... hoppar jag,

vad nu det är. Motivet kanske, eller formatet kanske...

Trubaduren står där, tämligen ensam i  novemberdagens grå ljus.

När jag nått högre höjder ser jag att en annan fotograf också hälsar på hos trubaduren.

Jag vandrar vidare på Riddarholmen och försöker hitta fler avlånga motiv, som kontrast till förra inläggets fyrkantighet. Båda formaten har sin charm och sina möjligheter.

Det har även det här formatet.

Lite färg i grådasket klämmer jag in

Slutligen hittade jag en cyklist vid Södermalmstorg.

Sedan var det inte så långt kvar till Ellens

Men apropå grådaskigt  väder, Grådasken... vem var det?  Det dök upp ur minnets  gömmor när jag skrev om grådaskighet (och det är inte portvin det handlar om), utan något/någon annan.

6x6 direkt i kameran, nu gick det som det var tänkt, på väg till tårtan

På väg till gårdagens fotofikaträff påEllens bageri/tårtan/puck på Hornsgatans outgrävda puckel steg jag av tunnelbanan onödigt tidigt för att få onödigt långt att gå, bara för att det var roligare så och för att kunna känna glädjen och tillfredsställelsen över att göra något som är onödigt.

Det jag gjorde först var att stoppa i en rulle låtsasfilm,  svartvit 6cm x 6 cm, i min lilla Olympus, och si, denna gång gick det som jag hade tänkt, nu stämde min gammelmanshjärnas föråldrade logik med kameraprogrammerarnas ibland ologiska (tycker jag) logik och kameran lämnade färdiga svartvita kvadratiska jpg till mig.

Jag gick medvetet in för att ta ogenomtänkta bilder, lyfte kameran när jag såg något och tryckte av. Jag kände skönheten i att att vara opretensiös och fri. Hade jag något  syfte, var det nog detta, att vara fri.

Jag började vid Stockholms Central, så därför blir det mycket betong till att börja med.

Betong och linjer kanske. Här kan man stanna länge och studera linjer och formernas spel, att vänta på det rätta ljuset, att vänta på att lämpliga staffagefigurer passerar och placerar sig rätt. Jag bara stannade, tryckte av och gick vidare.

.

Det var lite råkallt och kyligt, så vädret lockade inte till att stå och vänta, det var skönare att röra på sig, men det lyckades ändå hinna in en människa i bilden (ja han kan anas redan i förra bilden).

Över Riddarfjärden var vädret grått och disigt, så det var tur att jag hade svartvitt i kameran, i färg hade det inte blivit något vidare, men nu blev det några silhuetter i alla fall.

En vy mot Gråmunkeholmen kan väl passa i Gråvädret.

Riddarholme blev den först på 1600-talet.

Jag vände mig om innan jag fortsatte. En modern riddarborg?

Här blev det en domkyrka och ett riddarhus också.

.

Stadshuset smet in i bildrutan också, innan jag fortsatte söderut.

Dagens Riddarholme.

Riddarnas ädla springare?

.

Där tog filmrullen slut, och gick jag inte vidare lär jag fortfarande stå där och frysa...

.

Åter på Ellens bageri

Äntligen är fotofikat tillbaks på Hornsgatspuckeln i Ellens bageri. För mig som handlat bröd av Ellen själv en gång i tiden är det ju också lite nostalgiskt. Kommunikationsmässigt är det ju också bättre beläget än Twang dit omständigheterna tvang oss.

Ett antal herrar (och medelåldern var hyfsat hög) hade samlats, men damerna höll sig undan.

Fikat var gott och vi skötte oss nog, för vi var välkomna tillbaks igen.

Det pratades förstås, om kameror och bilder förstås, men även annat.

Jag låter bilderna tala för sig själv och låter personerna få vara anonyma.

Höstmörkret föll medan vi satt där.

För att ni inte ska tro att den fotografiska världen enbart är färgglad, ska jag vis att den faktisk kan vara svartvit också.

Hjälp, han siktar på mig...

.

En matematiker från Lund tittade in när han ändå var i Stockholm.

Tack för trevligt fika!

Hoppas vi ses snart igen.

.