Det blev ju i alla fall skarpa konturer
Glida med i strömmen eller ska man kämpa emot?

Kämpa emot? Kämpa emot vadå?

Kämpa inte emot,  var den tanke som passerade hjärnan och som ledde till en reflektion där jag gick i det hårda ljuset. Det hårda ljuset som slår söder motiven och gör fotografens liv till ett lidande. Det hårda ljuset som måste bekämpas och bemästras.

Hård sten, hård betong och hårt ljus. En hård bild?

I stället för att kämpa mot hårdheten, varför inte ta den till sin vän och göra det hårda ljuset till själva motivet i stället. Varför kämpa emot när man kan flyta med  och fånga det som är, precis som det är, i stället för att låta det förstöra eller förstöras.

Sneda linjer? Här är så mycket sneda linjer ändå, så om den hårda skuggan lägger till en sned linje till kan det väl inte göra något.

Är fotograferingen en konst där man till varje pris skall  skapa efter de idéer man har i huvudet, eller är det en konst där man fångar det som är och sker och händer, det man hittar och finner?  Jag bekänner mig till den senare varianten, jag vill fånga det jag ser, men ibland glömmer jag det och kämpar emot, i motvind för motivet.

Mest linjer och bara lite skugga, men det begynnande gröna gör plötsligt linjerna mer levande och intressanta. Eller?

Nio timmar senare finns det också skuggor, men åt andra håll och med andra riktningar. Ljuset är fortfarande hårt nog för att ses och fångas in.

Det är lite spännande att tunnlarna får så olika karraktär, beroende på åt vilket håll man går, oberoende av tid och ljus.

Vinklar och vyer är helt olika. Scenförändringarna och växlingarna sker olika, och det är alltid lika spännande. Lite som att åka blå tåget på Gröna lund, bak varje krök händer något.

Här ändras  plötsligt ljussättningen och skuggornas hårdhet blir upplöst, när de förbereder sig för nattsömnen.

Högt ovanför linjespel, former och kontraster  tittar en liten måne ner på fotografen.

Som sagt, kämpa inte emot, låt det vara som är och fånga det.

Får man en stund över kan man alltid gå ner till ån

Solen skiner och sprider skön vårvärme över nejden och nere vid ån råder lugnet.  Man kan sätta sig ner och bara njuta eller sakta vandra i skönheten.

Det är så lugnt och tyst, bara en stilla bakgrund av diskret fågelsång

Stilla flyter ån.

Vårgrönskan är intensiv.

En stund av njutning när världen i övrigt upphörde att existera. Här fanns bara jag och Guds sköna natur...

...och lille PEN med 17 mm som registrerade skönheten

Men, det är klart, kontrasterna var för stora för att riktigt kunna fånga skönheten, men den lever kvar inom mig.

När man väntar på tåg kan man ta några bilder

Var på Centralen i fredags och väntade på tåget. Det var fler som väntade och också skulle åka med något tåg.

När man väntar kan man prata med sin reskamrat, eller bara hålla koll på läget.

Eller så sysslar man med något.

En del bara står, medan andra går

Som sagt, en del bara står.

När man setat och stått och väntat färdigt är det dags att gå.

Få se nu, spår 11 var det...

När man kommit ombord kan man ta det lugnt.

Trevlig resa!

När man ändå var på Ellens och fikade en stund, kan man ju lika gärna leka med kameran också

Jag kom senare igår till fikat på Ellens och alla var redan djupt försjunkna i kaffe, kameror och diskussioner, men jag lyckades tränga mig ner i ett hörn.

Staffan hade med sig en gammal storformatare som var tilt-, skift- , vik-  och fällbar på alla tänkbara ledder.

Mats hade hämtat nyframkallad film på labbet.

Negativ färgfilm, men det syns inte på bilden.

Sedan övergick snacket vid min bordshörna till skärpedjup...

...så då blev det en skärpedjupsbild.  Kaffet är slut.  Olympus PEN, 17 mm, bl 2.8

Åsså en till...

... skeden skulle ju vara med.

Mats testar också, med sin nya NX10.

Samtalen fortsätter.

"...och då förstår ni att..."

Och Bengt pratar om måndagens hängning.

Måndagen som kommer alltså, då det ska hängas bilder på Ellens.

Tack för idag, slut för idag

Folk som går

Häromdagen bloggade jag om bilder som blev till när jag och kameran inte var överens. Vi var inte osams hela tiden, så jag tänkte jag skulle visa bilder där samarbetet fungerade och kameran var lydig.

Är man ute och går möter man andra människor som är ute och går, så därför blev det "Folk som går"-bilder, eller ska man kanske hellre kalla det "människor som går"?

En del går i trappor...

...och fortsätter uppför, förbi fotografen

Andra går där det blåser kall vind från sjön...

Ryska turister bland Stadshusets pelare

...och en del bara går.

...kors och tvärs mellan pelarna

Ibland behöver man en paus i gåendet.

Pausen fick bli i färg.

Nu har vi hamnat i gamla stan, där en del kommer in från en sidogata

Här gick det så fort att mitt finger kom med till vänster i bilden, men eftersom jag gillade bilden, amputerade jag det mesta av fingret.

Alla går inte utan stannar upp

Och på en del ställen gås det mycket

Sett från ett fönster när jag fikade. Behövde det efter promenaden.

SLUT.

PEN + 17 mm, genomgående