Lagavulin

Dags för ett besök hos Lagavulin - en av "Classic Malts" och de var från början sex stycken, Glenkinchie, Dalwhinnie, Cragganmore, Talisker, Oban och till slut Lagavulin. Numera har det tillkommit ytterligare sju stycken sorter bland de klassiska, gissar på att alla 13 sorterna ägs av samma producent, vad tror ni?

När vi checkade in fick man var sitt pass där man kunde få en stämpel på varje distillery man varit. Varje ställe kommer då även att bjuda gästen på en dram och när man fått alla stämplar kunde man dessutom få en gåva. Om man ändå vill se alla destillerierna i Skottland utan att ha ett pass så finns det en karta här, sedan är det bara att botanisera: Klicka på denna länk.

Lagavulin ligger mitt emellan Ardbeg och Laphroaig och tillsammans kallas de The Kildalton Three. De grundades nästan samtidigt allihop, men har haft olika historia där Ardbeg haft det tuffast. Under 90-talet, var det Lagavulin som sålde mest men destilleriet har sedan dess passerats av både Laphroaig och Ardbeg. Vår guide Ruth visade oss ner under huset där man tidigare torkade kornet genom att elda med torv. Idag köper man malten färdig från Port Ellen. Ugnarna finns kvar och huset med golvmältningen är numera reception.

Efter ugnarna så gick vi ut igen och vi följde bäcken en bit, det är vattnet i bäcken som man använder i processen senare.

Från nu och framåt fick man inte ta bilder, Lagavulin var det enda destilleriet som nekat oss ta foto inne. Varför?

Nåväl, ni som har följt min blogg tidigare så var processen likadan här. Det enda jag kommer på som skiljer sig var att mäsktunnorna istället var i stål. Jag har säkert missat alla olikheter, men jag har inget tränat öga för whiskyframställning. Oavsett så var provningen den bästa hittills.

Från vänster till höger. Råsprit, 16 årig, 16 årig men med något extra halvår på sherryfat, en exklusiv sort som jag inte kommer ihåg och till sist en 12-årig. Lite snurrig var man efter Ardbegprovningen och sedan denna provning :-). Jag var inte helt uppmärksam på vad som sades.

Den mest populära versionen av Lagavulin är 16-åringen men varje år släpps en ny version av en 12-årig cask strength och undantagsvis dyker betydligt äldre versioner upp. Efter att ha smakat oss igenom alla så tyckte jag den 12-åriga hade samma karaktär som råspriten. Det händer mycket på fyra år och i min värld har jag svårt att förstå varför de lanserar den 12-åriga så hårt. Man försöker få 12-åringen som standard men man lyckas inte anser jag. Brist på gammal whisky?

Vi frågade Ruth varför det är flest män som dricker whisky, och hon kunde förklara det med att kvinnor inte gillar det starka brännande i halsen. Det har dock kommit fler whiskysorter  som passar kvinnor. Standard 16 åringen ville vi gärna droppa i lite vatten för att ta bort det brännande i halsen, men den som lagrats en vända till på sherryfat ville man helst dricka som den var. Ruth sa att man måste prova sig fram till det man tycker om.

Hur länge kan man förvara en whisky på flaska, var det någon som frågade.

Ruths svar var, så länge korken är hel och det är mer än hälften kvar i flaskan så kan den förvaras länge. Det händer inget mer spännande med den, men är innehållet i flaskan under hälften så bör den drickas ur snarast. Hon log sedan en stund, vilket Stefan gillade.

Hux flux rann tiden iväg och vi hade enbart kort tid på oss att vara kvar för att hinna till Laphroaig för dagens sista provning. Vi berättade om Gillian att hon hade kört oss från Arbeg till Lagavulin. Ruth sa genast att hon också kunde köra bort oss till Laphroaig, vi skulle ta det lugnt och ta en vända i shoppen tyckte hon. Det gjorde vi och jag gick därifrån med en Lagavulinflaska där innehållet lagrats sista tiden på sherryfat så len att man kan dricka den utan vatten. :-)

Laphroaig nästa!

Ellionora 2014-06-11 07:36

Nu blev jag förbannat whisky törstig. Lagavulinflaska där innehållet lagrats sista tiden på sherryfat låter som något jag skulle velat smaka. Härliga bilder och text igen.
Tack för att jag får följa med på din resa. =)

//Johanna

Besvara

Svar från Robert Kobsa 2014-06-11 12:48

Varsågod, lite alkoholpropaganda är aldrig fel. Man får dricka med omdöme, En dram är bara 2,5 cl :-)

Svara

DanneWest 2014-06-11 08:49

Intressant text och bilder från din resa i whiskytemat. Brukar njuta av Laphroaig emellanåt och min fru är faktiskt medlem i den klubben de har där. Ha det gott!

Besvara

Svar från Robert Kobsa 2014-06-11 12:48

Då äger hon som jag och mina reskamrater en plot.

Svara

niiiik 2014-06-11 08:53

Man blir ju onykter bara man ser bilderna!
Kul läsning, Robert!
/Niklas

Besvara

Svar från Robert Kobsa 2014-06-11 12:49

Det var inte meningen ;-)

Svara

Ingemar Svensson 2014-06-11 12:12

När jag nu letar igenom min blygsamma samling så konstaterar jag att en Lagavulin är borta sedan länge. Nåväl, jag får njuta av din text och dina bilder i stället.

Besvara

Svar från Robert Kobsa 2014-06-11 12:53

Lagavulin finns att köpa på Systembolaget, tag en dram och njut av bild och text. Låter inte det bättre,-)

Svara

Sabud 2014-06-11 12:25

Trevligt reportage! Har någon gång köpt special release / limited edition men gillar den vanliga 16-åringen bäst.

/Stephan

Besvara

Svar från Robert Kobsa 2014-06-11 12:57

Tack Stephan, tycke och smak! Vilken whisky jag väljer beror på sinnesstämningen. Jag tar gärna en rökig llite mer smakfull whisky efter en gid middag. Men skall man bara titta på VM-fotboll med bira och en virre så duger Grant's alldeles utmärkt.

Imorgon börjar VM :-)

Svara

Mikael Jakobsson 2014-06-11 19:06

Ännu mera minnen. Lagavulin är en av mina personliga favoriter och du just 16. Denna tillsammans med Ardbeg är klassiker i min smak. Igen, fina bilder och jag tror jag känner igen Ruth från mitt besök faktiskt.
Ha det gott!

Besvara

Svar från Robert Kobsa 2014-06-11 22:36

Ja där ser man, när var du där?

Svara

Mikael Jakobsson 2014-06-12 19:51

Jag var där 2008, så det är ett tag sedan. Jag och tre arbetskollegor hyrde en bil och åkte runt.

Svara

Margareta Cortés 2014-06-11 23:49

Jag har hävdat med bestämdhet att jag inte tycker om whisky och det var nog för just det du nämner, den brännande känslan i halsen. Men så kom jag till Laphroaig och ändrade uppfattning, men det var nog doften som gjorde att jag ändrade mig.

Besvara

Svar från Robert Kobsa 2014-06-12 00:57

Det kan finnas en förklaring, se mitt inlägg om Laphroaig. Deras whisky har lite mer lakritssmak som kanske tilltalar dig och bränner inte lika mycket i halsen. Om man inte tar en Cask Strenght förstås.

Jag har snabbgravat lax i Ardbeg och Laphroaig och sedan rökt fisken på grillen med hjälp av en röklåda, det blir smaskens :-)

Svara