Bruichladdich.

Vår resa gick från Jura via den lilla färjan till Port Askaig och sedan vidare till nästa whiskyprovning på Bruichladdich som ligger strax norr om Port Charlotte på halvön Rhinns. Bruichladdich betyder "steniga stranden". Men först var vi tvungna att ha lite i magen och det ordnade vi lätt då det fanns en affär/café som snabbt monterade ihop några sandwichar åt oss bredvid destilleriet, de hade koll på när visningarna skulle äga rum.

Det är ingen av oss som försökt klättra in i pannan, ni kan vara lugna.

Glada efter maten så var vi beredda att gå på den guidade visningen. Bilden ovan är den sista bilden som togs med en Leica M8 innan batteriet i den tog slut på denna resan. Batteriladdaren? Den låg hemma i bostaden långt borta från Islay. Då är det bättre att ha med sig en Sony NEX-5, med laddare, ha ha. :-) (Jag var bara tvungen att skriva detta Håkan, fina bilder fick du ju med din mobil trots allt).

Bruichladdich är ett destilleri som inte bara levererar rökig whisky. De experimenterar mycket med olika typer av fatlagring och många äldre whiskyfantaster gillar inte det. Jag tror att man vänder sig till en yngre publik med tanke på färgerna på flaskorna m.m.

Destilleriet är ett av de två enda privatägda på Islay (det andra är det relativt nystartade Kilchoman, som vi inte besökte på vår resa). Precis som på Jura köper Bruichladdich sitt malt från Port Ellen enligt recept på rökighet. Det som sker med malten därefter är att den först mals ner till gröpe och sedan läggs den i en mäsktunna där man tillsätter varmt vatten mellan 65-85 grader i olika omgångar. Oftast häller man på i tre omgångar och filtrerar av den sockerhaltiga lösning som man får efterhand. En mäsktunna är vanligtvis gjord av stål och kan rymma allt mellan 1 och 15 ton gröpe. Olika modeller finns men samtliga har det gemensamt att gröpen hela tiden rörs om för att mer effektivt lösa ut sockret. Hela mäskningen kan ta cirka 1-2 timmar och den sockerhaltiga lösning man får ut kallas vört.

Nu är det dags för den stora omvandlingen av socker till alkohol, det vill säga jäsningen. Innan den påbörjas måste man kyla ner vörten till ca 20 grader annars kommer jästsvamparna att dö. Den kylda vörten pumpas över i jäskar som kan vara i trä eller i rostfritt stål, här var de i trä. När jästen hällts i, börjar jästcellerna föröka sig med hjälp av det syre som finns i vörten. Efterhand minskar syret och koldioxiden tar över. Jästcellerna, som behöver syre, börjar då hämta det från sockermolekylerna istället. Det bildas då ännu mer koldioxid samt alkohol och olika smakämnen. Efter ungefär 48 timmar är allt syre förbrukat och jästcellerna dör och sjunker till botten.

När jäsningen är klar har man fått fram en mäsk med en alkoholhalt mellan 5 och 8%. Detta är ungefär samma procedur som används för att framställa en ale. För att fortsätta framställningen av en öl, tillsätter man bland annat humle medan man för whiskyns del går in i en destilleringsprocess. Nedan provsmakar vi den grumliga mäsken.

Nu är det dags att destillera och det gör man i huvudsak i traditionella pot stills gjorda av koppar. Alla destillerier har olika form och antal på pannorna. Med ytterst få undantag destillerar man två gånger i två separata kopparpannor. Att de är gjorda av koppar är viktigt eftersom kopparn reagerar med alkoholen och tar bort många av de orenheter (t ex svavel) som man inte vill få med i spriten som ska lagras. Behöver man av någon anledning byta en panna så ordnar man en exakt kopia inklusive eventuella bucklor. Från jäs karen pumpas mäsken över i den första pannan - mäskpannan, det är den ni ser längst till vänster.

Mäsken värms upp till 95 grader och den koldioxid som följt med från jäskaret gör att innehållet i pannan börjar skumma. Det är viktigt att reglera temperaturen så att skummet inte stiger upp i pannan och följer med destillatet till nästa steg. Efter en stund har koldioxiden försvunnit och mäsken sjuder samtidigt som alkohol och vatten börjar avdunsta och stiger upp i pannans hals som ånga. Där halsen slutar gör pannan en kraftig böj och forstätter i det som kallas lynearm. När ångan nått lynearm fortsätter den mot en kondensor och övergår i flytande form. Från kondensorn fortsätter destillatet till ett spritskåp (spirit safe) som är ett mässingskåp försett med glasrutor och ett hänglås.

Spritskåpet är egentligen en plats där operatören vid behov kan göra diverse mätningar på spriten. Via spritskåpet når destillatet, som nu kallas low wines, fram till en stor behållare som kallas low wines & feints receiver. Alkoholhalten har nu stigit till cirka 20% och förutom att koncentrera alkoholen har man i mäskpannan tagit bort en del oönskade smakämnen.

Det är nu dags för den andra destillationen som försiggår i spritpannan (spirit still). Spritpannan fylls med low wines från mäskpannan men även med en del av det alkoholstarkare innehållet från den föregående destillationen i spritpannan. Anledningen till detta är att alkoholhalten på det destillat som går in i spritpannan måste ha en alkoholhalt kring 28%. Om den är lägre (och lågvinet ligger ju bara kring 20%) kommer man inte att kunna nå mer än 60% alkoholstyrka på det färdiga destillatet från spritpannan och spriten kan inte fraktionera. Det betyder att man vid så låg alkoholhalt som 60% inte kommer att lyckas samla upp just de smakämnen som man är intresserad av i den färdiga spriten.

Destillatet i spritpannan värms upp och alkoholen (som har en lägre kokpunkt än vatten) börjar stiga upp i pannans hals och vidare genom lyne arm för att kondenseras tillbaka till flytande form. Återigen flödar spriten vidare till spritskåpet men istället för att ta tillvara allt som rinner igenom som man gjorde vid den första destilleringen, delar man nu upp destillatet i tre delar. Den första, grumliga delen kallas försprit (foreshots) och innehåller en hel del föroreningar som man inte vill ha med i den sprit som tas tillvara. Förspriten rinner i ungefär 15-25 minuter och därefter kommer man till den del som kallas middle cut eller heart. Denna sprit är helt klar och det är också den del som man tar tillvara för att sedan lagra till whisky. För att skilja denna del från förspriten, vrider man en kran på spritskåpet och ”dirigerar om” spriten till en annan behållare. Den tid det tar att destillera the middle cut varierar från destilleri till destilleri och beror på vilken karaktär man vill ha på sin whisky.

I takt med att destilleringen fortgår, sjunker alkoholhalten och olika smakämnen dyker upp vid olika alkoholstyrkor. När alkoholhalten är kring 75% får man med många olika estrar som ger en fruktig whisky. Om det inte är det man önskar, väntar man därför lite längre med att samla upp the middle cut. Rökiga fenoler däremot, dyker upp vid lägre alkoholstyrker så när många destillerier slutar samla upp the middle cut kring 65%, fortsätter till exempel destillerierna på Islay ner till 60% eller lägre för att få fram den typiska rökiga karaktären. Det är viktigt att inte fortsätta för länge. Vid ännu lägre alkoholhalt börjar nya, oönskade smakämnen dyka upp som kan ge spriten en väldigt oangenäm smak. Denna del kallas feints och samlas upp tillsammans med foreshots i en speciell behållare för att ingå i nästa destillation.

Ovanstående processbeskrivningen är delvis tagen från whiskyforum.se och jag kommer inte upprepa den var gång på de övriga destillerierna vi besökt, jag skonar er.

Håkan smakar lite stark råsprit.

Nästa steg för en bra whisky är lagringen på fat. Innan råspriten fylls på ekfat för att mogna, spär många ut spriten med vatten så att den får en alkoholhalt på 63,5% eftersom detta av många anses vara den optimala alkoholstyrkan för spriten att mogna. Spriten måste enligt lag fyllas på fat gjorda av ek och för att kallas whisky måste den i Skottland lagras minst tre år på fat. När whiskyn slutligen är färdig att tappas på flaska, filtreras den och späds ut till rätt alkoholhalt. Allt oftare nuförtiden väljer man att tappa whiskyn på flaska direkt från fatet (efter filtrering) utan utspädning. En sådan whisky kallas för cask strength. Angel´s Share kallas den andel av whiskyn som avdunstar under lagringstiden. I Skottland avdunstar i snitt 1,5-2% per år.

Det finns en film som heter på svenska Änglarnas andel, se den är mitt tips. Vår guide frågade om vi sett filmen, men det var bara jag som hade det. Jag skojade med henne att jag kommer att gömma mig på lagret, men hon sa att hon hade stenkoll på hur många som var med på visningen.

Så var det dags för provsmakning. Sex sorter plus gin som de också tillverkar här ställdes fram. Guiden pratade varmt för en Port Charlotte 03 som man kunde tappa upp direkt från en tunna och få flaskan märkt med datum och namn. Det slutade med att vi provade 8 sorter.

• Classic Laddie
• Rockside Farm 2007
• Kynagarry Farm 2006
• Port Charlotte 03
• Port Charlotte 10
• Organic
• Octomore, vilken?
• The Botanist (Gin)

Den rökigaste var  Octomore och den jag köpte hette Organic.

Vår guide avslutade vår provning med att ge vår chaufför Robert en miniflaska och ett whiskyglas så att han skulle kunna njuta av den senare. Pluspoäng till henne!

Medans vi varit och provat hade dessutom målaren kommit en bit på vägen med textningen.

Vårt nästa stopp blir ett alebryggeri, Islay Ale. Det får bli mitt nästa inlägg på denna blogg.

Jura

Det var väldigt strömt i sundet mellan Port Askaig och Jura och båten fick jobba mycket för att komma över, troligtvis berodde detta på tidvattnet. Sedan åkte vi av båten och ut på den enda väg som fanns. En smal sådan där man inte kunde mötas med andra bilar. Det fanns mötesplatser längs med vägen så det gällde att ha lite koll när man passerade en sådan senast ifall man fick möte. Jura betyder Hjort på Gaeliska och sådana fanns det gott om längs med vägen, tror att det finns ca 6000 hjortar på ön. Nedan ser ni Paps of Jura taget från färjan.

George Orwell bodde på ön ett tag och skrev då boken "1984". Undrar om han bodde på hotellet och tog sig en eller flera dram? Hotel Jura låg väldigt fint framför destilleriet.

Vi var på ön för att prova på Jura whisky. Redan 1810 grundades destilleriet, men det finns spår av illegal tillverkning som härrör från flera hundra år tidigare! Whiskyn som tillverkades då var klart rökig och påminner om de rökigare sorterna som vi finner på Islay. Efter en dispyt med markägaren i början på 1900 talet beslöt ägarna till destilleriet att flytta all destilleriutrustning från ön. Efter att ha stått öde i över 50 år började man åter intressera sig för destillering på ön. 1963 återinvigdes det nya Jura Distilleriet och den whisky som man startade att tillverka var av en mildare karaktär, främst för att kunna använda whiskyn i olika blendedsorter.

Underhållsarbete.

Daniella, vår guide visade oss runt, därefter skulle vi få provsmaka.

Hon gick igenom proceduren att tillverka whiskyn i en bullrig miljö. Jag uppfattade att de inte mältade sitt korn själva utan det köpte man från Port Ellen. Vi fick lukta ner i karen och då kom det ett knytnävsslag upp i huvudet, tydligen bildas det ammoniak i jäs processen. Nedan ser ni de kopparpannor som de använder för att få fram råspriten. Utseendet på dem beror på vilken karaktär man vill ha på whiskyn senare efter lagring. De hade två kopparpannor från början men 1978 installerade de ytterligare två kopparpannor.

All whisky måste lagras fat minst 3 år. Man lagrar råspriten oftast den första tiden på Bourbonfat från USA olika tider. Och sedan kanske man lagrar ytterligare en tid i Sherry-, eller Konjaksfat för att få fram andra smaker. Här fick vi också sticka ner näsan och det luktade ljuvligt, speciellt i konjaksfatet tyckte jag.

Dax för provning, det blev fem sorter.

• Origin,
• Elixir,
• Diurachs Own,
• Superstition
• Prophecy.

Superstition var lätt rökig och Prophecy var rökigast, jag smakade fram två egna favoriter, Origin och Diurachs Own. Jag köpte den 16-åriga Diurachs Own som är lagrad de sista två åren på Amoroso Oloroso sherryfat. (Smaker man skall kunna hitta: Kola, choklad, apelsin, honung, äpple). Origin kan man få tag på hemma eller på Taxfree resonerade jag så den var mindre intressant att köpa nu.

Den unika designen på flaskan kommer av att när de började buteljera Isle of Jura var det en åttaåring och just åttan var det man ville efterlikna i flaskdesignen. Efter provningen så skulle vi tillbaka samma väg till färjan men då vi hade god tid till nästa provning så stannade vi på lite utvalda ställen. Vädret var ju fantastiskt. Nedan ser ni fat som skall kasseras eller bli till rökspån till någon rök.

Stefan och Håkan provade passagen till vilthängnen, ingen av dem fastnade med foten.

Otrolig utsikt från Jura mot Islay.

Denna fasan gick precis utanför vår bil och naturligtvis måste man ju ta en bild, en Famous Grouse när man är i Skottland är ju en klassiker, eller? (Not. rättelse, på Famous Grouse whisketiketten är det en ripa).

Här stannade vi för en vacker bäck och stenbro.

Bron måste man ju provgå, tyckte Håkan.Denna gång låg det inget elakt troll under bron och väntade.

Så här kan man också bo.

Nästa inlägg kommer att handla om vårt nästa stopp, på Islay denna gång, destilleriet Bruichladdich.

Paps of Jura.

Första morgen på Islay startade med en riktig Skotsk frukost vilket innebär korv, bacon, vita bönor, ägg, champinjoner, potatisbröd, tomat, black pudding, rostad bröd, marmelad och kaffe.Detta stod man sig på väldigt länge och det blev vår standard frukost hela vår vistelse. Innan avfärd till första destilleriet på Jura så gick jag ut på Main Street och tog kort på den runda kyrkan i Bowmore. En av två i Skottland. Att den är rund beror på att ingen djävul kan gömma sig i ett hörn, så finurligt tänkt. Taket hålls uppe av en enda massiv pelare som är centralt placerad.Skottland och Islay - det skall ju vara dåligt väder och regn men icke denna dag, så underbart.Här är en bild precis innan vi åker nerför backen till Port Askaig där vi skall ta färjan över till Jura. Så glad man blir när vädret är bra. Nere vid färjelägret pratar vi lite med andra personer som väntade på färjan. Han skulle över och bo i husbil på Jura för att springa ett löplopp från Craighouse och upp på Paps of Jura och tillbaka. Paps of Juras högsta punkt är 785 meter (2575 fot) att jämföra Danmarks högsta punkt som ligger på cirka 170 meter över havet. De är branta kullarna med distinkta koniska former liknar kvinnobröst. Ordet pap är ett gammalt ord för fornnordiska ursprung för den kvinnliga bröst därav namnet Paps of Jura.

På färjan över från Islay till Jura fick vi språklektion. Hur uttalar man Bunnahabhain och Caol Ila? Nu vet vi och snart är vi över på Jura.

Destination Bowmore.

Efter att ha anlänt i Port Ellen så hade vi ca 20 minuters raksträcka på väg A846 till Bowmore där vi skulle ta in på vårt förbeställda Bed & Breakfast. I Skottland får man vara beredd på överraskningar längs med eller på vägen, dessutom är vägarna väldigt smala och man kör på vänster sida.

Vi hade bokat rum på The Island Bear, det hade ett bra pris och det var fräscht trots heltäckningsmattor. Man kommer inte undan heltäckningsmattor i Storbritannien? Vår hyrda Landrover kunde vi ställa utanför, bilden nedan är tagen av Håkan från hans och Stefans fönster.

Efter att ha packat ur bilen, pratat med föreståndaren, Bobby, gällande vad vi ville ha till frukost och när, samt packat upp våra väskor på rummet så var det dags för den whiskyn som vi hade köpt i Iveraray, en ung Glen Moray.

Till whiskyn informerade Robert A oss andra helgens program. Han hade bokat in oss på fem destillerier med guidning, sedan fanns det några luckor för transport och mat som vi fyllde gemensamt. Men första kvällen på Islay skulle bli enbart en promenad innan läggdags. Vi hade ju varit på resande fot sedan 04.00. Efter 2-3 glas gick vi ut på byn för att kolla var man kan äta imorgon kväll och få lite frisk luft. Helt tomt och tyst på gatan denna torsdagkväll. Jo det fanns några ställen att äta på men vi tog inga beslut, nu visste vi i vartfall.

Nästa inlägg kommer att handla om när vi besökte Jura, mitt allra första whiskydestilleribesök någonsin.

Kennacraig till Port Ellen.

Efter Inveraray blev det några mil till i bilen på slingriga vägar tills vi kom fram till hamnstaden Kennacraig, där vår förbeställda färja väntade på oss, den som skulle ta oss från fastlandet ut till Islay och Port Ellen.

Vi hade en otrolig skön båtfärd med nästan stiltje och horisonten var så vacker.

Vi passade på att äta lite kvällsmat på båten då färden skulle ta cirka två timmar. Vad annars än en mörk Islay Ale och Haggisburgare.

Efter maten började vi närma oss Islay och vi kunde skymta några whiskey destillerier. (Naturligtvis så lämnade jag kvar mitt teleobjektivet i bilen så det fick bli bilder med 70 mm objektiv istället, det var inte tillåtet att gå ner till bildäck under färd). På bilden nedan står jag och fryser, då även jackan låg i bilen, bilden är tagen av © Håkan Alexandersson.

Första destilleriet vi passerade var Ardbeg. (Det står Arbeg tydligt på fasaden när man förstorar upp bilden, dock inte möjligt i detta forum).

Sedan såg vi Lagavulin och sist Laphroaig.

Destillerierna ligger otillgängligt med en massa kobbar och skär framför, etableringen av destillerierna så här otillgängligt är helt avsiktlig för när man tidigare producerade whiskyn olagligt på ön så kunde man se skattmasen komma från fastlandet denna väg. Då hann man i lugn ro demontera tillverkningen och gömma all sprit någonstans ute på ön innan han hann fram.

Så var man äntligen framme till Islay andra största stad Port Ellen.

Sakta gled vi in i hamn. Man hade även här ett destilleri för länge sedan men det är numera nedlagt. Dock finns det fortfarande flaskor att köpa för den som har mycket pengar i sin plånbok. Den billigaste på Systembolaget kostar ca 7000 kr.

På Islay har man de rökigaste whiskysorterna i världen och numera mältar man kornet i Port Ellen efter speciella recept för de övriga destillerierna på ön. Mer om detta kommer jag skriva om senare, nu skall vi i land och åka vidare till vår slutdestination Bowmore.