Egentid i parken.

Ibland är det precis det man behöver – lite egentid, en kamera i handen och skogen som sällskap. Inga måsten, inga tider att passa. Bara stillhet, ljudet av vinden i träden och det där lugnet som smyger sig på när man får vara ifred en stund.

Och när man minst anar det, så kom belöningen.

Plötsligt stod den där – ett litet rådjur. Försiktigt, men ändå tryggt nog att stanna kvar. Jag hann knappt tänka innan jag insåg att mina kläder var allt annat än lämpliga för smygande naturfoto. Men det var bara att ignorera. Jag lade mig platt på marken och kände fukten tränga igenom.

Det lilla rådjuret tittade på mig en stund, som om det vägde situationen. Sedan fortsatte det lugnt att tugga vidare, helt obrytt. Jag fick några riktigt fina bilder – sådana som inte bara fångar motivet, utan också känslan i stunden.

Och som om det inte var nog dök även mamman upp en bit bort. Lika vaksam, men ändå tillräckligt trygg för att stanna kvar. 

Det är något speciellt med de där ögonblicken. När naturen tillåter en att komma nära, inte för att man tar sig rätten – utan för att man får förtroendet, om så bara för en liten stund.

Carina H. Jacobsson 2026-04-16 21:28

Vilket fantastiskt möte och tillfälle, det är värt lite våta kläder!
//Carina

Besvara

Svar från Robert Kobsa 2026-04-16 21:45

Ja det var helt klart värt det. Vi tittade på varandra länge.

Svara