London, pop och rock.

Som jag skrev i mitt förra inlägg var vi i London några dagar där vi gått över 16 000 steg per dag. Vi köpte Oyster-kort till tunnelbanan men använde dem bara en enda gång. ”No refund”, sa de på tunnelbanestationen med klassisk brittisk charm, alltså ungefär som en parkeringsbot med accent. Skit i det – vi lär väl åka dit igen någon gång.

Utöver Banksy fick vi uppleva London på ett helt annat sätt. Vi var i Camden Town och drev runt bland marknader, musik och människor som såg ut att leva permanent på 1970-talet. Till slut hamnade vi på puben The Dublin Castle där Madness gjorde sin första spelning innan de blev kända – då tydligen bokade som ett jazzband. Det måste ha varit en överraskning för publiken.

På puben fick vi dessutom en privat guidning av en mycket berusad skotsk man. Han var lika delar historieberättare och vinglande dokumentärfilm. Fantastiskt trevlig och med ett självförtroende som bara whisky och livserfarenhet kan skapa. Han berättade massor om Amy Winehouse som också brukade hänga där. Vi var också på en pub där de spelande in filmen om Amy Whinehouse, Back in Black.

Dagen efter fortsatte musikvandringen i Soho. Vi fick se Paul McCartneys kontor, platsen där The Rolling Stones spelade in sin första skiva och deras gamla kontor. Nästan på samma gata hade John Lennon gjort en sketch för BBC. Det känns lite speciellt när en helt vanlig trottoar visar sig vara ren världshistoria.

Vi stod också utanför där David Bowie spelade in flera album. Man väntade nästan på att han skulle komma ut genom dörren trots att det kanske varit lite svårt rent praktiskt.

Vi besökte även platsen där Marquee Club en gång låg. Där uppträdde bland andra The Rolling Stones, The Who, Cream, Jimi Hendrix och Led Zeppelin. Idag ser platsen ganska anonym ut, men det är rätt häftigt att tänka på att musik som förändrade världen en gång började just där – antagligen inför folk som mest ville ha en öl och något att göra en kväll.

På kvällen avslutade vi med Abba Voyage.