Lite om gammal, ny och blandad teknik

Ett ämne som alltid kommer tillbaka, även hos mig, är gamla objektiv och gammeldags objektivkonstruktioner. Jag tycker är ganska roligt själv, och jag använder det gärna som en krydda i arbetet. Men det finns några fallgropar, som att man låter tekniken komma först ur den rena fascinationen över det klassiska. Det är en lite intressant balansgång. Många fotografer är otroligt duktiga på att låta teknik spela en ganska stor roll, och fortfarande få den att tjäna bilden. När tekniken, modern eller klassisk, spelar huvudrollen blir det sällan så bra. 

Finns det någon plats för klassikerna i vanlig uppdragsfotografering? Det kan det göra, men enligt min erfarenhet är det ganska sällan det riktigt håller måttet. När det gör det, kan det vara toppen. Ibland kan jag få särskilda önskemål om en klassisk känsla i ett porträttuppdrag. Andra gånger bara känns det som att det passar.

Författaren Ocean Vuong porträtterad med en Schneider Xenon 40/1,9 för Robot på en Panasonic GH3. Jag gillar just den här bilden och det lite romantiska skimret, men det mesta under den fotograferingen togs med en vanlig, tråkig Nikon 24-120 och en Fuji X70. 

En annan gång använde jag min Olympus Pen 38/1,8 för examensporträtt.

En del av mitt intresse för klassiska objektiv handlar helt enkelt om att jag hade dem på den analoga tiden, och de fortsatte passa digitala Nikonkameror. Så länge manuell skärpa inte är något problem så finns det en hel del objektiv som är tillräckligt bra, och dessutom trevliga. Och små. Det kan vara ett bra sätt att helt enkelt få med sig ett smidigt kit till låg kostnad. Till exempel den helt vanliga Nikkor 50/1,4. I praktiken är det en 2,8, för dimmigheten man får på objektiv som är lite för ljusstarka för sitt eget bästa är ingen höjdare, och där är det tydligt att utvecklingen gått framåt. Men på bländare 4-11 är den lysande.

Fotografen Frankie Quinn nära hemmet i Belfast, Nordirland. Nikkor AIs 50/1,4 på Nikon D810. 

Ibland pratar folk om "klinisk skärpa" som något man inte vill ha. Det har jag lite svårt att förstå. Ibland, eller för det mesta, vill jag ha det så välkorrigerat och skarpt som möjligt. Det är svårt att gå fel med en modern 24-70. I andra lägen vill man ha det lite stökigare och mjukare. En god vän till mig som fotograferar med Leica använder en ljusstark Voigtländer som är lite småstökig, och jag gillar starkt vad han gör med det. Det är ungefär som att välja en gammal rörförstärkare när man spelar gitarr. Det passar ibland, ibland inte. Men man får akta sig för att ta det för långt. Ett tag var det mycket petzval-virvlar. Jag har också använt mig av det, och inte alltid vid rätt tillfälle. Det är en erfarenhet jag delar med till exempel Sally Mann, vilket förstås gör att det känns bättre. Hon skriver i sin nyutgivna memoar om hur hon under en tid använde ett objektiv som smetade ut ytterkanternas återgivning. "Cheap trick" säger hon, visar en bild av sin man, och påpekar att bilden hade varit bra om den bara varit någorlunda skarp. Jag delar hennes uppfattning. Hon är ju känd för att använda objektivvalen som ett högst kreativt verktyg, men hon gör det utan att det spelar huvudrollen eller överskuggar själva bilden. 

En favoritbild just nu

En bild jag tog i somras av ett snabbt skeende, och som jag tycker mycket om. En fågel flög in genom ett fönster och hade svårt att hitta ut. Men till sist löste det sig. Alltmer tycker jag om att fotografera det som händer bland de allra närmaste. Till sist är det kanske de bilder man lämnar efter sig som betyder mest.

Teaterfoto

Ett av mina återkommande uppdrag är att fotografera teater åt Connecticut Repertory Theater vid University of Connecticut fem föreställningar om året. Det är också ett av mina favorituppdrag. På ett sätt får man allt serverat: skådespelare på scen och fantastiskt ljus. Jag är där för att registrera det som pågår framför mig. Men det är mycket som ska registreras: ljusdesign, scenografi, kostym, och förstås skådespelarnas uttryck. 

Dessa teaterjobb påverkar i hög grad vilken utrustning jag använder, och jag har finjusterat det en hel del genom åren. Det började med två Nikon D810 med 24-70/2,8 och 70-200/4. Bra resultat, högljudda kameror, vilket bara var ett problem ibland. Numera använder jag Sony A9 och A9II eftersom de var de mest överkomliga kamerorna med tillräckligt bra elektronisk slutare för ett par år sedan. Samma siffror på objektiven. Jag brukar sätta upp en fjärrkamera på stativ, senast en A6700 med Tamron 17-70, för att fånga hela scenen i en timelapse, eller ibland fjärrstyrt via PocketWizard. 

 Det är också väldigt roligt och trevligt att vara en liten kugge i det stora sammanhang som är en teaterproduktion. De här jobben är precis lagom teknisk utmaning och säkerhet på att det blir ett bra jobb. Det är alltid med glädje jag hoppar in i bilen och kör den där timmen till universitetet.

Nytt tag i musiken och slutna cirklar

När jag var yngre och gick i skolan var musik allt. Morfar var spelman och lärde mig grunderna i folkmusik. Han spelade fiol och hade byggt en nyckelharpa som han spelade på ibland. Sen kommunala musikskolan och klassisk musik. Fiol- och altfiollektioner, stråkkvartett, kammarorkester, symfoniorkester, gosskör, blandad kör, osv. Sen gick luften ur och jag gick över till fotografi. Kom sedan tillbaka lite till folkmusiken på Stockholms universitet där det fanns ett studentspelmanslag, åkte på spelmansstämmor och festivaler, och började fotografera för en musiktidning.

När jag flyttade till USA blev jag ofta inkluderad i olika musikprojekt, och på senare år mer seriöst igen. Nu jobbar jag som fotograf hos en tillverkare av kontrabasar, och för en tid sedan fick vi en ny anställd. Det visade sig att han spelar nyckelharpa, kan stora delar av den svenska repertoaren, och en stor del kunde vi båda. Vi stannade kvar efter jobbet några gånger för att spela, och bokade snabbt en spelning som blev lyckad.

Det visade sig också att vi delar ett stort intresse för tidig musik, och nu arbetar vi mot att satsa ganska seriöst på en blandning av svensk folkmusik och sefardisk-judiska musiktraditioner. Det kommer att bli spännande, några cirklar har slutits och nya spelningar är bokade den 20:e och 21:a februari.