Årets första cykeltur

Cykling är mitt bästa sätt att hålla mig i form. Har alltid cykelpendlat långa sträckor. Även när jag hade fyra mil till jobbet tog jag cykeln så ofta jag kunde. Numera är det lite sämre med det, trots att jag numera bara har 15 km till jobbet. Livet är flängigt, jag behöver vara på flera ställen varje dag, och jag har till sist köpt bil. Det är toppen på många sätt, men det har gjort mig fysiskt ganska lat. Som tur är har jag en god vän som ofta tar initiativ till cykelturer och längre resor. I helgen tog vi en rejält backig och rätt kall tur på 4-5 mil, Old Lyme till Hadlyme i Connecticut. Vi är också båda fotografer, så det blir många stopp. Skönt att vara tillbaka på cykelsadeln.

Syrien 2010

Ett av de jobb som satt djupast spår hos mig var dels egentligen inte särskilt komplicerat, dels publicerades det aldrig. Men sammanhanget blev speciellt. Det var nämligen ett resejobb och platsen var Aleppo i Syrien. Jag var inte så väldigt påläst om Syrien, men Aleppo visade sig vara en av de platser jag trivts bäst med att besöka och att fotografera på gatorna. Några veckor efter att vi åkt därifrån kom avrådan från UD om att åka dit och därför ställdes publiceringen in. Sen gick det som det gick. Det är med många minnen och mycket sorg jag ser på vad som hänt där och tänker på allt som inte finns kvar. Och förstås vad som nu händer i närområdet. 

Gråskala och tillbakalutad blick

Jag märker i nyhetscykelns kommentarsfält att folk är extremt snarstuckna. Många nästan kräver att nyhetsrapportering sker enligt just deras förförståelse av en situation.

Det händer förstås ibland att jag i jobbet som fotograf får arbeta med ämnen som delar folk skarpt efter åsikt. Man fotograferar en person i samband med en intervju. Det händer också att vissa då tycker att man "inte borde ge personen en plattform". Men hur ska man lära sig något och komma någonvart, om man inte förstår vem man diskuterar med och emot? Det är kanske en effekt av filterbubblor i sociala medier. Det är kanske också en effekt av amerikansk TV, som delas upp mycket efter partifärg. Jag kan ha fel, men misstänker dessvärre att några som stått mig allra närmast i livet har slutat prata med mig över ett reportage i ett polariserande ämne för ett par år sedan.

Jag är knappast konfliktsökande, snarare tvärtom, men har alltid känt visst obehag när för många drar åt samma håll. Då grips jag nästan av ett tvång att nyansera och flika in ett "men tänk om det är såhär?". När jag la märke till att nästan alla i mitt gamla kollektiv fick medlemstidningen för samma politiska parti tyckte jag att det blev dags att flytta.

Det här är till nytta, och rentav en förutsättning i jobbet som fotograf inom journalistiken. Jag älskar att behöva ta ett steg tillbaka, och tycker det är ett ynnest att få tillbringa en god stund med någon, som inte sällan för fram åsikter som är en bit ifrån, eller helt främmande för mig personligen. Det är inte läge att diskutera, utan jobbet är att porträttera en människa och skildra en situation som har någon sorts relevans för samtiden, och förstå hur man kommit dit man är. Men visst, ibland blir det tjatigt också. Folk är inte alltid originella i sina sätt att tänka.

Att flytta till USA med all sin brokighet och att vara en nykomling med utifrånperspektiv har förstås bidragit till detta. Det blir naturligt att ta ett steg tillbaka, tänka att "just det, så kan man också tänka." Det är inte så sällan det blir ett fint, givande och om inte annat intressant möte med någon vars åsikter står långt ifrån en själv. Man har nästan alltid åtminstone något gemensamt. Jag tänker på Jim, ranchägaren i Arizona, som är oerhört engagerad i att stängslet mot Mexiko ska bli färdigt och en stor anhängare av den nuvarande presidenten. Samtidigt sätter han upp fontäner så att de som korsar gränsen in på hans mark ska ha färskt dricksvatten, och ger han mat till folk som vandrat in i landet. "Det är cowboyetik – om någon är på min mark har jag ansvar för dem", menade han. 

Jag tänker också på en tungt beväpnad grupp, som inom lagens ramar visar sin närvaro där utsatta människor riskerar att bli ytterligare utsatta av lagapparaten, och samtidigt delar ut mat till behövande. Stark tobak när man är van vid ett svenskt sätt att tänka kring vapen, men går att förstå om man tar sig lite tid.

Men visst, det finns gränser, och jag mötte några mycket obehagliga typer när olika vitmakt-grupper fick vind i seglen för något decennium sedan, och det var inte kul. Då är kameran ett skydd. Men även där lär man sig något om hur världen blivit som den är. Jag hör förstås hur det här resonemanget låter. Jag har en extremt privilegierad position. Det är lätt att säga att alla kan komma överens när alla ens identitetsmarkörer gör att jag aldrig har känt mig särskilt hotad eller utsatt. Alla har inte den lyxen, och så menar jag inte heller. Min slutsats är ändå att arbetet som fotograf tvingar en att både bokstavligen och i överförd betydelse ta olika perspektiv. Det är värdefullt.

Jag läser just nu David Brooks bok How to know a person, som berör sådana ämnen och inspirerade till att skriva om detta. Rekommenderas!