Jävla jag
som bara tänker på mig själv och har låtit en dag som var till för mig och alla andra kvinnor, passera obemärkt förbi. Fast helt obemärkt var det egentligen inte, jag visste vad det var för en dag, internationella kvinnodagen.
Jag tänker på kvinnor som har det mycket svårare än jag, på kvinnor som inte får göra sin röst hörd, på kvinnor som tvingas gifta sig med den de inte älskar, på kvinnor som levt och som utsatts för våld, på kvinnor som ej fått rösta, på kvinnor som våldtagits, på kvinnor som stenats, på kvinnor som inte få var sig själva, på kvinnor som är starka, på kvinnor som ställer upp, på kvinnor som gör allt för sina barn, på kvinnor som inte får säga vad de vill, på kvinnor som måste dölja sig, på kvinnor som än idag lever under förtryck och inte har samma rättigheter som män, den här listan kan göras hur lång som helst, men jag tänker på det inte bara idag.
Man ser på nyheter o.s.v. och det är män vi ser och hör...mest MÄN.
Har funderat över vart alla "dessa mäns" kvinnor och mödrar är och hur dom har det just nu? Dom syns ju inte reportagen på TV eller i media över huvudtaget.
Fruktansvärt är nog bara "förnamnet" man kan ju tänka....
Då kommer "tacksamhetstanken" fram att man lever i Sverige, MEN man har ett behov att fundera över dessa kvinnor i Libyen o.s.v. och önskar att man kan göra något för dem.
Så kan det vaá en sådan här daá....tunga tankar....
En vacker bild du fått till på "gravidmagen"...livet.....som är på gång:-)
Ha det bra:-)
/// Monika