Blandade baggar

Lite ur sommarens bildlager igen, har just nu mycket med mor och far, och det är bekvämt att ta ur bildlagret. 

   Jag är en stolt bagge som ser ut över MITT rike.....   ...men vem är du?       Nåväl, bäst att äta pollen, energi behövs.      En miljöbild. Det är ju så med makrofoto, det går ju både att ta miljöbilder och riktiga närbilder. Vad som är bäst, ja där är smaken som baken, både och föredrar jag. Denna orange bagge är den vanligaste synliga  utanför byn, men jag har aldrig lyckats lista ut vad den heter.       Sedan  slank en gul bagge över kanten, helt ny för mig      klättrade nedåt       och försvann över nästa kant.   

Livet i vråkboet

På våren i år gick jag i en skogsdunge just i byns kant, en dunge som ingen verkar besöka av outgrundlig anledning. Det gör den mer lockande att undersöka. Mitt i dungen såg jag upp i ett högt stadigt träd, där fanns ett stort bo. Jag visste att gladorna hade sitt bo i en dunge längre ned, där heller ingen går. Så detta måste vara vråkarnas tänkte jag, för de brukar hålla till i närheten till denna dunge. Så jag memorerade boet, för att återkomma senare, när ungarna var stora nog att kika över kanten. De vuxna skulle jag inte ha en chans att se i boet. 

På sommaren försökte jag först gå in i dungen samma väg som på våren, det hade vuxit upp ett mycket stort bestånd nässlor där, sådär 150-200 cm höga, tätt stod de och marken var väldigt ojämn. Men jag gick in, banade mig framåt med kameran över huvudet, och föll så klart pladask. Så det blev att söka rätt på en annan plats, annan vinkel, och jag fann en, den enda. Det går inte att gömma sig för deras vakande ögon, de märker t.o.m. om min cykel är parkerad i närheten. 

  Här är trädet      Ett stadigt bo där jag anar ungarna      De är så stora nu att jag kunde se dem      De växer vidare och ställer sig upp     Många dagar med regn var det      Här är de så stora, att de börjar klättra       Det vakande ögat       Här börjar de få vuxenutseendet     Oftast låg de och tryckte tillsammans. En del skräp var inbyggt i boet, som papper. Ibland låg det matrester i kanterna, det såg ut som fjädrar och vingar från kråkfåglar normalt.      Nu börjar det närma sig.     Sista bilden, de har redan börjat flyga lite. Såg hur de gled in ner i buskagen, hörde deras stora vingar smattra i löv och grenar när de tränade. Sedan blev det inte mer bilder, de var för skygga. 

Mer trädgårdsfåglar

Det blir bilder av lite ojämn kvalitet ser jag, men jag råkar inte ha fler färdiga just nu. 

  Den vuxna staren är en mycket vacker fågel, exotiskt blänkande metallikfjädrar, och en sång som är underbar.      Blåmesungen, stor nog att försöka klara av världen själv.      Någon som vet sångararten?      Finns godsaker i libbstickans fröställning.       Men här var det en annan sångare, vilken då?         Söker under bladet.....       ...ja! En bladlus rätt ner i näbben.   

Fåglar i trädgården

Ibland har jag inte lust att ge mig ut och leta fåglar, då letar jag i trädgården, där det kan finnas många, eller få. Lättast är att sätta eller ställa sig på en punkt och vänta, att springa ikapp med dem lyckas inte. I år har ganska många arter häckat här, de enda som jag sett misslyckas är ringduvan, som vanligt, de stackarna. De har t.o.m. byggt nytt bo och gjort ett andra försök i år, men icke. Fann ett tomt duvliknande ägg, tror någon plundrar deras bo varje år, men vem? Ändå har de verkligen detta år byggt ett ovanligt fint bo i den allra tätast grönskan högt upp. 

  Denna fågel är jag inte säker på, någon som vet?       Bladlöss gillade den.       Detta skulle kunna vara en unge till ovan visade fågel, men är den söt?      Ungstarar har jag haft gott om, även en del vuxna. De sjunger vackert tillsammans i kör. Nu svischar de bara förbi, bråttom söderut kanske, men är det inte väldigt tidigt?        Apus apus - tornseglarna svischar också förbi, sommarens finaste ljud. Har inte sett dem i dag, har de åkt? De kommer två och två, sen åker de i hela familjer.       Ungarna såg vuxna ut sist jag såg dem.      I min minst sagt uppvuxna trädgård är de en sann utmaning att ta bilder på, ber om ursäkt för halvdan kavalité.     De kommer ganska lågt utan förvarning från valfri riktning -     och där står jag och försöker pricka in linsen, följa, fokusera och trycka av. Problemet är mest, att det känns som att stå nere i en brunn och se upp mot himlen. Där är hus, träd och buskar över allt. Här försvinner de bakom en buske just innan fokus sitter där. Kvickt går det. Sköt lerduvor lite i tonåren, tror det hjälper mig nu med detta. 

Recurvirostra avosetta

Skärfläckan är ju en glädje att se, skönhet och elegans. Här är några bilder till.