One day with and onboard boats in the Stockholm Archipelago in the ice-winter of February 2026

Background

I have written the story here as a small tribute to those who work and have worked on the Waxholm's Company's boats in all weathers, in light or in darkness, during both early and long shifts to ensure that we can all live and thrive out here and that visitors both can get out here and back home again safely in all seasons, in one of the world's most difficult to navigate waters.

This little photo-illustrated story with 24 pictures is just trying to give you a little hint of how it is to live out there in the islands of the vast Stockholm Archipelago with its 30 000 islands in the ice-winter when most of the tourists are elsewhere. The Stockholm Archipelago is stretching roughly  100 kilometers north and 100 km south of Stockholm. Behind the City island of Stockholm Old Town lays the Lake Mälaren which is a big fresh water lake that freezes much faster than the Stockholm Stream with its brackish water on the Baltic Sea side. Lake Mälaren is stretching about 100 kilometers west from the Old City. So there is islands everywhere and they are about 240 000 all together along the long Swedish Cost. Malaren has a lot of islands too - usually much bigger than the ones in the Baltic Sea just because they are older and have had a longer time to rise since the last glacial period that ended 10 000 years ago.

In the Stockholm area in these postglacial times all the land is rising about half a meter in 100 years. In the north at the high coast it can be as much as one meter leaving old harbors witout water demanding new onces to be built in just a few houndreds of years. So when the water table is rising slowly in the Worlds Oceans it is partly counteracted by the land rise of the entire Scandian Peninsula. So far it is nearly a zero sum game but not so in medievel times. Since the medieval days Stockholm Old City has risen about three meters. In fact the very edge of the Inland Ice 10 000 years ago was situated where Old City is today and the Old City Island is nothing else than part of an esker or pebble ridge (rållstensås in Swedish) created by an ice river beneath the up to 2 km thick ice cover. So the land is still rising to normalize that enormous pressure the ice cover once put on the Scandian peninsula. 

Another historical remnant from the Ice Age are the many smoth rounded stone slabs you can find all over the islands in the archipelagoes in Sweden, that both locals and tourists loves when they are sunbathing on these warm cliffs in the summer. 

Many people are visiting Stockholm in the summer and around one miljon of them are said to also to be visiting or passing the Vaxholm Stad, about 15 nautical miles north of  Stockholm. That is a lot even for a small town of just 5000 people proudly calling itself a Stad or City since the fifteenhoundreds when the King and his government decided to build a fortress on the little island of Vaxholmen in the middle of the Vaxholm Strait to protect Stockholm from intruders. So going by the Vaxholm Boats in the summers is very different from doing it in the ice-winter and the boats often are very overcrowded during the turist season. So the best season I think is really to go in the winter time, despite the communications are more limited, not the least by the ice!

The Weather 

The archipelago teaches a quiet lesson: seasons are less about temperature and more about light, water, and collective mood. Up there, the sun’s angle is the true ruler. The Baltic breathes, the granite remembers the glaciers, and humans adjust their poetry accordingly.

Civilizations measure time with calendars. Vaxholm´s Islanders measure it with when the ice breaks and when the first crayfish party begins and what about seasons says some when we sometimes are forced to experiece four or five of them in one single day when the arctic air constantly battles the warmer south continantal temperatures! The weather is truely unpredictable.  So bring a travel umbrella and a sweater even if the sun happens to be shining at the moment. Sometimes it is snowing even on the first of May or later even as far south as in Stockholm - yes I have experienced that myself a couple of times but that might just be because Stockholm lies roughly at the same latitude as the south of Greenland (Kap Farvel) or south Alaska (Haines).

Despite that, Stockholm and Vaxholm are places, that normally with Swedish standards,  usually are relatively warm in the summer with lots of sun - especially if you get out from the main-land among the islands in the summer - it usually is less cloudy out there. However this year 2026 we have experienced a very long very snowy and cold ice-winter with very few sun hours. It started in the first half of December when Stockholm just saw the sun for half an hour in more than two weeks  according to the Swedish weather service SMHI - that is probably a record. Even 2024 we had a very bad ice-winter with the most ice I have ever seen out in the Solöfjärden  (Sun Island Bay) for the more than 60 years I have lived out here in the archipelago - so much for that global warming in our winter times.

On top of that we have had some other pretty special conditions where we have experienced very low sea water levels and this was the very reason why I went to Stockholm this specific day. These special conditions has exposed an old shipwreck at Kastellholmen in the very center of Stockholm. It is a captured Danish 17th-century warship, most widely identified as the Grå Ulven (Gray Wolf). It has gained significant attention recently just because of the  exceptionally low water levels in the Baltic Sea, reaching points not seen in approximately 100 years. Personally I have never seen this wreck before in my entire life and that was the reason I went to Stockholm this February day and the old naval base island of Stockholm called Skeppsholmen (The ships island) and the adjacent island of Kastellholmen where this ship lies.  The Baltic Sea has normally almost no tidal movement. Its emergence in early 2026 was caused by an unusually prolonged high-pressure system over the Nordic region, which pushed a lot of water out of the Baltic Sea to the North Sea.

The eight different seasons of the  Stockholm and Vaxholm Archipelago

Before I will take you there, I would like you to know a little about the eight different seasons we live through here over a a year.

Stockholmers do not merely endure weather even if the well known Swedish songduo First Aid Kit use to sing about that ("Stockholms cold but I was told I was made to endure that kind of weather") - they curate it. In the Stockholm Archipelago the year is less a circle and more a wobbly philosophical experiment that unpredictably varies year by year. The “eight seasons” are not official meteorology — they are cultural field observations, refined by generations of boat owners and slightly sunburned philosophers.

Here’s the usual lineup, in brisk form:

1. Ice Winter (Isvinter)
The sea locks up and you can´t use non ice-worthy boats any more. Ferries crunch through brash ice with quite a lot of noise. When they have passed the silence thickens. The landscape becomes monochrome and stoic litterally. So don´t necessarily expect to see anything else some days than monochorome pictures despite you are absolutely sure to having taken them in RGB-colors!

2. Late-Winter Sun (Vårvinter)
Still freezing, but the light returns like a revelation. People squint optimistically at café tables outside, with far to cold clothes on pretending it is spring, while snow still remains everywhere.

3. Real Spring (Vår)
Explosive, brief, almost suspiciously intense. Birch leaves burst out in neon green. Everyone forgets the previous six months instantly when the belowed black birds starts to sing.

4. False Summer (Försommar)
Early June magic. Lilacs bloom. Water still cold enough to re-evaluate life choices. Optimism at peak levels.

5. High Summer (Högsommar)
Midsummer poles, sailing boats, strawberries. Looong nights where the sun barely sets. Mosquitoes run their own empire. Civilization temporarily relocates to wooden cottages. 

6. Crayfish and Fermented Herring Season (Kräft- och Surströmming-säsong)
Late summer evenings in the first weeks of August. Crayfish parties with paper lanterns, dill crowns, and songs of questionable pitch. The water is finally warm. This feels like the emotional center of the year. Not the least because all adult Swedes get a proper excause to drink too much Vodka and/or Akvavit (spiced liquor) regardless if it is crayfish or fermented herring on the menu. 

7. Beautiful Autumn (Sensommar/Höst)
Crisp air, golden reeds, mirror-calm water. Philosophical mood activated. Photographers thrive when maples turn yellow and red.

8. November (Just… November)
Not quite winter, not quite autumn but dark, dark, the heavy winds and everything is wet. Low sky. Horizontal rain. Existential realism. This is the “extra” season many insist deserves its own category. Many leaves the country ands goes south together with the migratory birds.

Our journey begins at Rindö Blacksmith Shop

I started my journey by bus from Rindö Island that is the most fortified island in  the Stockholm Archipelago. This island was until 2005 the base for the Swedish Costal Artillery KA 1. It also had an amphibious boat regiment. Since Rindö is an island the only way to leave it is by boat and in this case by one of the big car ferries.

I started on the bus at Rindö Island around 11 o´clock and the bus rolled one of the car ferries at Rindö Smedja, which today is a commercial varf complex where among others the Stockholm - Vaxholm commuter fleet is maintained.

In the background through the windows you can se Vaxholm Town. From Waxholm the commuter boat traffic is reduced to mornings and afternoons especially in the ice-winter since a lot of the commuter fleet is not ice worthy. So this day I took the bus into Stockholm.

Overview of the "Maritime City Park of Stockholm"

Since Sweden was neutral and managed to stay out of the World War II, we still have quite a few historic boats left in usable condition. If you go to Stockholm and some of the spots marked with an H on the map below, where there are historic boats you also will find that quite a few of them were built in other countries around the Baltic Sea.

There has actually been a plan to officially declare the quays and other areas with historical maritime significance  in Stockholm a Maritime Park. To my knowledge it has not happened yet, so here you at least can see an informal map over these often interesting areas.

C - Areas for the Commuter and Waxholm Company Boats at Strömkajen and Nybrokajen

H - Is the areas where you can find a lot of historical boats after the different quays of the City

X - is the place of the wreck from the Danish warship Grå Ulven

X- to the very rigth of the map is the place where Regal Skeppet Vasa (The Regal Ship Vasa)  went down just some minutes after having left the warf it was built at. On enourmus disaster for Sweden at that time and its navy

Vasa - is the Vasa Museum where you can see the the historical remainings of the ship

F- Is the place where The Stockholmers used to dump all the shit from the City in the old times.

The F stands for the "Flugmötet" which means "The Fly Meet". In these days it was a happening when the ice went and with that all the shit that had been accumulated during the winter and with that the bad smell. Then the spring came with other more pleasant scents.

Click to zoom!

The lines on the map og The Old City is drawn where approximatellly where the medieval city walls were built. The area Skeppsbron to the east of Österlånggatan was partly built on landfill.

Stockholm was founded 1252 and it was built where it was built to stop pirates and enemies from the east to raid the shores of Mälaren where the hart land of Svealand with all its rich soils, big farms, castles and manors.

At Strömkajen the base of the Waxholm Boats

The old steamship "Storskär" (Big Skerrie) here at Strömkajen where all the Vaxholm commuter boats are having their base, is still running regularly in the commuter traffic in the ice free part of the year, between Stockholm and Grenadjärbryggan at Rindö Vaxholm - It is a historic Swedish steamship with over a century of service in the Stockholm archipelago.

Key Historical Milestones:
Construction (1908): Built at the Lindholmen shipyard in Gothenburg, Sweden.

Original Identity: It was delivered to Strängnäs Nya Rederi AB and originally operated under the name Strängnäs Express. It also operated under the name Stockholm early in its history.
Acquisition by Waxholmsbolaget (1940): The ship was renamed Storskär in 1940 after joining the Waxholmsbolaget fleet.
Modern Service: Considered a flagship of the Waxholmsbolaget fleet, it remains one of the few authentic coal-fired steamships still in regular passenger service.

Technical Specifications:
Engine: Powered by a yard-built steam engine producing approximately 659 hp.

Capacity: Designed to carry up to 320 passengers.
Dimensions: It measures roughly 36.98 meters in length and 6.99 meters in width.
The ship is a central part of Stockholm's maritime heritage and is a frequent participant in annual events like "Skärgårdsbåtens dag" (Archipelago Boat Day).

Another of the well known steam ships "Norrskär" (North Skerrie) that is still running regularly in the commuter traffic in the ice free part of the year, between Stockholm, Vaxholm and the outer islands in the middle part of Stockolm Archipelago - here covered and ritired just oppisit the Stockholm Royal Castle for maintenance during the winter. 

Brief History: The S/S Norrskär is a classic example of the passenger steamboats that have been a vital part of Stockholm's maritime heritage.

Archipelago Service: For much of its history, the vessel has been used for passenger excursions and ferry services between Stockholm and various islands in the archipelago, such as Sandhamn.

Steamboat Tradition: It is part of a traditional fleet that continues to operate, often featured in events like "Archipelago Boat Day" (Skärgårdsbåtens dag).
Operational Status: The boat remains an active piece of living history, providing guided tours and scenic cruises for visitors.

At Skeppsholmen (the old naval base of Stockholm) 

Skeppsholmen is the small historical island where Stockholms naval base once was situated for houndreds of years. Nowadays it is one of the places where Stockholms maritime heritage is moored. Other places are Djurgårdsvarvet, Norrmälarstrand and Södermälarstrand in the Lake Mälaren and together they form a sort of informal maritime city park. Especially at Skeppsholmen there is a lot of historical vessels which makes the place worthwhile to visit for tourists. Quite a few of these boats are inhabited year - around

Torsten is a historic Swedish tugboat built in 1895 at the Södra Varvet shipyard in Stockholm. 

Original Use: It was originally built as a steam-powered tugboat for the company Stockholms Transport- och Bogserings AB.
Engine Upgrades: Over the decades, its power system was modernized multiple times. The original steam engine (100 Ihk) was replaced by a Crossley diesel engine in 1960, and later by a Scania DS 11 engine in the 1990s.

Current Life: Today, Torsten is a well-known sight in Stockholm, often docked at Skeppsholmen. It serves as a living piece of maritime history and is frequently used as a private leisure vessel or "houseboat" style residence.

Violette, a historic vessel currently serving as a houseboat in Stockholm

History & Origins:
Built: She was constructed in the early 20th century.
Early Use: Originally, the Violette served as a passenger steamship.
Transformation: Over the decades, she was retired from commercial service and meticulously renovated to become a private residence.

Current Status:
Location: She is permanently moored at Skeppsholmen in central Stockholm.

Community: The boat is a member of the Stockholm Ship Association (Stockholms Skeppsförening), a community dedicated to preserving historic ships and providing a unique living environment on the water.

Features: Her design retains many classic maritime elements, such as the wooden wheelhouse and white-painted hull, which are common sights along the Skeppsholmen quays

The Finn was originally built as a tugboat (Swedish: bogserbåt)

Modernization: It underwent a significant reconstruction in 1947, after which it was classified as a cargo motor vessel (lastmotorfartyg).

Current Use: Like many vintage ships at Skeppsholmen it has been retired from commercial service and now serves as a private residence or recreational vessel.

Historical Context: The ship was earlier part of a cluster of well-preserved historic vessels at Norr Mälarstrand , a scenic quay on the island of Kungsholmen of Stockholm known for its collection of classic wooden and iron boats.

The name "Finn" is a traditional Nordic name, often associated with historical and legendary figures in Swedish and Finnish culture, such as the giant "Jätten Finn".

On the boat the owner that also is named Finn!

At Kastellholmen

Just a short walk east over a small bridge will take you to another smaller island called Kastellholmen (named afters a small "fortress" on top of the island) and on the southern side of the island we this day with its extremely low water level could se this old historic Danish warship that was the reason I made the journey to Stockholm this day.

The shipwreck visible at Kastellholmen is a 17th-century warship, most widely identified as the Grå Ulven (Gray Wolf)

It has gained significant attention recently due to exceptionally low water levels in the Baltic Sea, reaching points not seen in approximately 100 years.

Visibility and the 2026 Phenomenon
The wreck is rarely seen because the Baltic Sea has almost no tidal movement. Its emergence in early 2026 was caused by a prolonged high-pressure system over the Nordic region, which pushed water out of the Baltic toward the North Sea.

The Danish warship Grå Ulven at Kastellholmen

The water you see is called Strömmen or The Stream in English since it is two streams one on each side of the Old City-island and it is often open despite the cold ice-winter. In the backgrumd you see the houses on the eastern side of the Old City called Skeppsbron or the Ship's Bridge - a place which historically served as the commercial harbor of Stockholm. The relatively cold and brackish waters of Strömmen has preserved the oak tree surprisingly well after all years but it is nothing compared to the Regal Ship Vasa at the Vasa Museum at Djurgården, which is in a surprisingly good condition (see the Maritime City Park -map). Vasa is a must for many visitors.

There are a few other old wrecks along the shores of Kastellholmen and like Grå Ulven they where deliberately sunk in this case to be used for foundations for old bridges. Also around Vaxholm they have used the same methods but in that case it was to block enemy ships from passing between certain islands. There are also stone barriers between some of the islands built on the bottom up that are invisible for the eyes but they are there about just 1/2 a meter below the surface. Each year there are houndreds of accidents just around Vaxholm when pleasure boats hits these barriers or other under-water skerries. So it is a good idea to take navigation seriously in these historically heavily fortified and shallow waters.

Strömkajen: The Old Lady Västan

Västan is a historic Swedish ferry often referred to as the "Grand Old Lady" of the Waxholmsbolaget fleet

Here at Strömkajen covered under winter protection, with the island Södermalm in the background,

Short History of MV Västan
Construction: The ship was built in 1900 by Motala Verkstad.

Original Name: It was originally named Nya Svartsjölandet.

Legacy: As of 2023, the vessel celebrated its 123rd anniversary. It is one of the three classic "tradition" ships in the fleet, alongside the steamships S/S Norrskär and S/S Storskär.

Current Service: Today, it continues to operate in the Stockholm archipelago, frequently seen at Strömkajen in central Stockholm or at the Vaxholm harbor.

The Waxholm I commuter vessel is docked at Strömkajen in Stockholm, Sweden. The vessel is designed to break through thick ice, a feature necessary for navigating the waters around Stockholm during winter months when the faster boats like the one you can see to the left can´t make it through the ice. The ship has served the Stockholm archipelago for over four decades now and is very important as a "life line" for many out in the islands in the winter.

This and a few other of the bigger vessels that are equiped with hydrulic cranes are very important as they serve as cargo ships during of season when there are few tourists.

Service History and Key Events
Delivery and Early Years: Built by Lunde Varv och Verkstads AB, the vessel was delivered to Waxholms Ångfartygs AB on June 30, 1983, at a cost of 8.5 million SEK. Along with its sister ship, M/S Waxholm II, it became the backbone of winter traffic in the middle Stockholm archipelago until the early 2000s.

Operational Incidents: On September 21, 1993, while undergoing a refit in Fredrikshavn, Denmark, a fire broke out in the water on its starboard side. The ship sustained damage to its forward deck, necessitating the replacement of interior ceilings, carpets, and furnishings.

Technical Upgrades: During the same 1993 stay in Denmark, new MAN D2842 LE main engines (836 hp each) were installed.
ications and Role

Dimensions: It is a sturdy cruise-style vessel measuring approximately 36 meters in length.

Current Service: Today, it continues to operate as part of the Waxholmsbolaget fleet, frequently seen at terminals like Strömkajen and Vaxholm. It remains an active part of the public transport network, recently being part of a trial where SL (Stockholm Public Transport) tickets are accepted for archipelago travel.

A trip with the icebreaking commuter vessel Waxholm 1 from Stockholm to the end station of the communter line 4 at Grenadjärbryggan on Rindö Island

The communterline 4 (the straight line) was established a few years ago as an experiment but is now permanented. It is about 28 kilometers or 15 nautical miles long. Every year a lot of tourists comes to Vaxholm and the other islands in the middle part of Stockholm Archipelago with this coummuter boat line.

The dotted line shows the main waterway into Stockholm through the previously heavily fortified Oxdjupet strait. For 300 years until the mid-19th century, prisoners at Vaxholm Fortress worked as forced labour to block Oxdjupet (The Ox-depth) in order to force all traffic to pass the Vaxholm Fortress. When they were done, the boats had become so big that they could not pass through the narrow and shallow Vaxholm Strait. So then they had to start the work to clear Oxdjupet again :-)

A trip from Strömlajen in the central Stockholm through the archipelago between Stockholm and Vaxholm in the ice-winter in February on the ice-going commuter ferry Waxholm I

 A view from a boat window on Waxholm I shows a frozen landscape with a distant shoreline and a cloudy sky. The scene captures the stillness and beauty of a winter day in the Stockholm Archipelago. The ferry is navigating through ice-covered waters, showcasing the unique winter conditions of the region.

A stop at Hasseludden - The commuter ferry Waxholm I approaches Hasseludden, a small settlement on the island of Värmdö, during a winter journey through the Stockholm Archipelago. Passengers are waiting to get onboard and continue through the icy waters to Vaxholm and the adjacent islands. 

Around 17 hours it start s to get dark - Here Waxholm I is passing a small sound between the two small islands of Granholmen and Östra Granholmen) - this sound is so narrow that Waxholm I barely makes it at such low water as it was this trip and in these conditions they can´t serve some of the piers with shallow waters - The two white spots are two swans - The Waxholm I ferry navigates through a sound filled with ice floes, a common sight during the winter months in the Stockholm archipelago. The ferry provides a unique transportation experience, allowing passengers to witness the beauty of the frozen landscape. But this part of the year there are very few tourists that travels out in the islands in the evenings. The few that are here  are possibly on their way back to Stockholm instead.

Waxholm I has landed for a short stop at Vaxholm which is a small town of 5000 inhabitants serving as a hub for the Vaxholm´s Companys fleet. Now the town is very quit but in a year there is around one million passing here - many by boat. At this time when the water is so low, old people have hard to get on and of the vessel - In the background the old famous Vaxholm Hotel, where people have a wonderful view over the Southern Vaxholm Bay from the hotel restaurant. The historic Vaxholm Hotel is a real landmark of Vaxholm. The scene captures a quiet moment before the expected influx of visitors.

Waxholm Fortress - A well-lit fortress stands prominently on an island within a dark, calm body of water. The structure, constructed of stone, features a central dome and surrounding walls, illuminated by warm artificial light. The reflection of the fortress is visible on the water's surface, creating a symmetrical effect. The scene conveys a sense of history and tranquility.

Waxholm Fortress: The Lock of Stockholm

History and Early Origins
The first fortification on the island of Vaxholmen was commissioned by King Gustav Vasa between 1549 and 1558. At this time, it was a simple wooden blockhouse and stone tower designed to control the main sea route into Stockholm. Its strategic importance was proven early on when it successfully withstood two major attacks against the capital.

The Evolution of "The Lock"
For centuries, Vaxholm Fortress functioned as the primary defense for Stockholm from the sea, earning it the nickname "Stockholms lås" (The Lock of Stockholm). The current stone structure seen today was built much later, between 1833 and 1863. This massive reconstruction was prompted by the loss of Finland to Russia in the early 1800s, which left Sweden's eastern coast more vulnerable.

Military Significance
The fortress was designed to be impregnable, featuring thick granite walls and heavy artillery. It played a crucial role in coastal defense, and its presence effectively forced all incoming ships to pass within range of its cannons. However, the rapid advancement of artillery technology during the 19th century eventually rendered the stone walls obsolete against modern explosive shells.

But it once prevented the Danish fleet from passing into Stockholm in the sixteen houndreds and in the seventeen houndreds it prevented the Russions to do the same. On the east of the Island of Rindö just behind the fortress there are a lot of heavy fortifications and especially on both sides of present main deap sea-lane to Stockholm

Modern Day
Today, Vaxholm Fortress is no longer an active military site. Instead, it serves as a cultural destination housing the Vaxholm Fortress Museum, which showcases 500 years of coastal defense history. Visitors can explore exhibitions ranging from military history to life on the fortress in the late 1800s.

The commuter ferry Waxholm I is approaching the Southern Waxholm Bay - It navigates through the dark waters of the Stockholm Archipelago, its powerful headlights illuminating the path ahead. The scene captures the essence of a nighttime journey, with the distant lights of the shores of the islands of Rindö and Ramsö outside Vaxholm. The vessel's bow cuts through the water, creating a dynamic sense of movement and direction. When the ship is breaking the ice it generates quite a lot of noise and especially on lower deck of the boat that can be very disturbing if you have to listen to it for the hours a trip like this might take in the winter conditions.  The journey from Stockholm to Rindö in the thick ice often takes twice as long as in the summer since the engines has to be spared from overheating by the ice. They are not run on full speed constantly of that reason.

The commuter ferry Waxhom I is approaching the island of Ramsö in the darkness of the afternoon. The ferry's lights illuminate the ice covered water as it travels towards the island's harbor, which is visible in the background. If there are people waiting for the boat on the pier there are semafores at all the piers that people can use to signal to the captains, if they want to get onboard.

 Ramsö is a pretty small island with very few inhabitants in the winter. Here an old lady trying to debark on the steep gangway. The scene captures a quiet moment on a winter's evening in the Swedish archipelago, highlighting the importance of ferry transport to remote island communities. These ferries are a real life line for the people living out here. Some permanent living people on even more isolated ilands like the adjacent Skogsö where I earlier had a summer house even used to get free helicopter flights once a week to Vaxholm when the boats could not approach their jetties in the winter or the traffic was closed to their island.

To the very left you can see one of these semafores used to signal to the captains on the boats.

Waxholm I is approaching the jetty at Vegabryggan on the southern shore of Rindö Island in the late dark afternoon. - Buildings line the shore, illuminated by streetlights.

Waxholm I arrives at Grandjärbryggan pier in Rindö Harbor on Rindö Island, marking the end of a two-hour journey through the Stockholm Archipelago. Passengers disembark as crew members prepare the ferry for its return trip. The scene is illuminated by the ferry's lights and nearby street lamps, highlighting the quiet beauty of the island at night.

Grandjärbryggan the end stop of the commuter line 4 at Rindö Island - A snow-covered pier at night, with people walking home. The scene captures a quiet moment at Rindö Hamn on Rindö Island.

At last back home at Rindö again after a whole days travel. I started around 11 and are back again at one of the old converted military barracks where I live since three years back. This bulding was part of the old KA I Coastal Artillery regement that was closed 2005 - This large, yellow building stands prominently in a snowy landscape. These former military barracks, was converted for residential use ten years ago (around 2015). Warm light emanates from the windows, creating a welcoming atmosphere against the backdrop of a winter night. People out here at Rindö often keep their string lights they  put up on their balconies for Christmas, as an attempt to mitigate the influence of the otherwise long and massive winter darkness.

If you don´t like the Ice-Winter and the darkness you might prefer Rindö Harbor in the summer instead:

To Rindöhamn - by shuttle boat - Photo page

"Tjuren Ferdinand" i Estepona

Translate into Google English:

"Ferdinand the Bull" in Estepona - Photo page

Translate into Google Spanish:

Bakgrund

Staden Estepona - Solkustens trädgård och Tjuren Ferdinand

Den här historien är en berättelse om en framsynt man och hans vision om hur man skulle kunna bygga en stad, där invånarna faktiskt kunde tycka om att bo och leva och hur den visionen i stor utsträckning kommit att förverkligas på drygt 10 år och fortfarande i allra högsta grad hålls levande. Den handlar om en verklighetens "Tjuren Ferdinand" i dagens Estepona i Spanien - borgmästaren Jose Maria Garcia Urbano och hur han i Ferdinands anda använt sig av mjuka värden som ett överflöd av vackra växter och blommor, kultur i vid mening som tagit sig uttryck i kakelmosaik, muralmålningar och vattenkonst samt inte minst ett varsamt bevarande av gammal befintlig bebyggelse, för att uppnå dessa sina mål. Till synes enkla åtgärder som gjort förvånansvärt stor skillnad.

I Estepona har man sett ett värde i att försöka bevara den medeltida skalan och inte som på många andra ställen idag skyndat att riva allt som stått i vägen för moderniteten, för att i hast kunna bygga allt högre skyskrapor som ett uttryck för dynamik och utveckling. Den satsning som gjorts under dessa drygt 10 år innefattar dock även ett splitter nytt sjukhus och en del nya offentliga byggnader och även det ligger helt i linje med att satsningarna ska komma alla till del och inte som tidigare mest rinna ut i korruptionens oformliga delta.

Estepona Kommun och Regionen Andalusien

Estepona är en kommun och trädgårdsstad långt ner på den spanska solkusten. Kommunen har nära 80 000 invånare och staden med samma namn drygt 30 000. Det finns lämningar i centrala staden ända sedan romartiden, så platsen har varit bebodd i minst 2000 år men det finns inte mycket kvar från den tiden ovan jord idag.

Här en liten utgrävning av en 2000 årig gammal romersk villa i centrala staden som i sig inte är särskilt imponerande, men som ändå skvallrar om ett flertusenårigt kulturellt arv. Bredvid finns en liten men intressant historik utställning.

Stadens anatomi 

Stadsmorfologi är ett ord som nog bara kulturgeografer använder, så även om jag faktiskt läst kulturgeografi för många år sedan använder jag hellre "anatomi" istället för det förstår betydligt fler. Estepona har en medeltida kärna med äldre byggnader, gator och gränder, som en gång anpassats till platsens naturliga topografi och naturliga förutsättningar.  Stadens mer modernistiskt präglade högre byggnader omger den gamla staden i ringar som spridit sig från centrum och längst ut tunnar de ut och ligger efter stranden både åt norr och söder. En del arkitektur har lånat både färg och formspråk från både dagens Marocko och de gamla morerna.

En del av hotell och lägenhetskomplex skulle lika gärna kunnat ligga i Marrakech, för de har samma rosaockra-färgade fasader som är Marrakech verkliga signum. Där tillåts ingen annan färg varken på den enorma och magnifika stadsmuren som omger hela Marrakech eller på husen kring den historisk Medinan. Notera även det grönglaserade tegeltaket nedan. Även det skulle kunna vara hämtat direkt från Marrakech. Inget konstigt med det då ju morerna styrde det som idag är södra Spanien och Andalusien under nära 800 år.

Marocko inspirerade bostadskomplex som lika gärna skulle kunnat ligga i Marrakech som i Estepona

Hamnen och helgmarknaden - En turistmagnet

Historiskt har staden Estepona vuxit ur en gammal fiskeby och den mycket fina, pittoreska och trevliga hamnen är fortfarande ett viktigt nav med sitt båtliv, sina vackra byggnader i vitt och koboltblått och sina restauranger och vattenhål för turisterna. Just den färgen råkar vara min absoluta älsklingsfärg och även exakt denna vit/blå kombination står att finna i den stora marockanska fiskehamnen Essaouria där även alla traditionella fiskebåtar är målade i samma blåa färg.

Varje söndag hålls dessutom en stor marknad i hamnen som då drar till sig mängder av besökare, vilka ökat starkt i antal under de senaste drygt 10 åren som staden genomgått en förändring utan tidigare motstycke historiskt, vilket gjort den alltmer attraktiv.

Helg marknad i Esteponas hamn,

Restauranger och barer i hamnkvarteren är populära bland turister såväl som lokalbefolkning, särskilt på marknadsdagen

Estepona Palace, ett exempel på ett hotell som nästan är byggt som ett Marockanskt palats. Ett exempel på de hotell som byggts för de allt fler turister som nu upptäcker staden.

Det är inte längre till Gibraltar (ca fyra mil) än att man klara dagar mycket väl kan se ända ner till klippan och Europas sydligaste udde.

Genom en 70-200mm telezoom eller kikare så kan man t.o.m. se Gibraltars skyskrapor och lite av stadens gytter vid klippans fot. Man ska inte vara naiv och tro att allt är lika lugnt i omgivningen som i det lite sömniga Estepona. Det är via detta område som mycket av Europas narkotika kommer från Marocko. Bakom Gibraltar-klippan skymtar bergen och Marocko och på andra sidan Gibraltarsundet ligger staden Ceuta, som även har ett stort problem när det gäller afrikanska flyktingar, då Ceuta är den enda plats där Europa har landförbindelse med Afrika. Så det är nog bara bra för Estepona att det hittills saknat sydkustens verkliga "hot spots" typ av nattliv. Med det brukar som bekant även följa drog- och gängrelaterad kriminalitet och mer eller mindre grava säkerhetsproblem, som idag verkar vara hyfsat under kontroll i Estepona.

Ceuta: Fortress Europe in Africa – DW – 08/22/2018

Tillbaka till "Tjuren Ferdinand" och Esteponas borgmästare,

1936 skrev författaren Munro Leaf barnboken "Ferdinand the Bull" som senare kom att ligga till grund för Walt Disneys tecknade film om den ovanliga spanska tjuren som inte ville slåss med de andra tjurarna, utan istället föredrog att lukta på blommorna och titta på himlen under någon av södra Spaniens många korkekar. Samma film som visas varje är på Julafton i Sverige av SVT.

Boken som skrevs alldeles innan Spanska Inbördeskrigets början kom märkligt nog att ses som subversiv av Spaniens blivande diktator Francisco Franco och även av Hitler. Boken kom att förbjudas både i Spanien och Tyskland och i Spanien ända till 1975 då Franco dog. Möjligen ogillades det pacifistiska i berättelsen om "Tjuren Ferdinand" av både fascister i Spanien och nazister i Tyskland, då bokens budskap hotade att undergräva folkets vilja att delta i deras arméer och krig.

Sextio- och Sjuttiotalen var ju annars dystra årtionden på många sätt med imperialist- och kolonialkrig i Afrika, Syd-Amerika och i Viet-Nam. Det var också årtionden av europeiska diktaturer i bl.a. Spanien, Grekland och Portugal. När jag pluggade på Sveaplans Vuxen Gymnasium i Stockholm vid denna tid, så hade någon skrivit på toaletten: "Paco" Franco esta muerte. Viva la Muerte!  (Franco är död. Leve döden!)

(Stalin lär dock ha gillat boken - vad man nu ska dra för slutsats av det?)

Även i Esteponas västra utkanter finns en tjurfäktningsarena, precis som i så många spanska städer men jag tänker inte berätta tjurfäktningens historia eller historien om dess matadorer, utan om Esteponas egen "Tjuren Ferdinand" - dess borgmästare sedan drygt 10 år - Jose Maria Garcia Urbano, som även hyllats och fått utmärkelser av svenskarna på solkusten (Årets Oliv 2022) för sina insatser att utveckla Estepona och göra den till en vacker, säker och trevlig stad att besöka och leva i. Utmärkelsen kan även ses som en uppriktig genuin uppskattning av en bra offentlig ledare. 

Esteponas förvandling

Det går alltså inte att komma förbi borgmästare Urbanos inflytande och visioner när man betraktar Esteponas förvandling. Det han och hans medarbetare lyckats göra med Estepona är helt enkelt rätt enastående och det är här Ferdinand kommer in.

Istället för att riva allt gammal och bygga nytt i glas och betong som man gjort på många ställen i världen så har man istället restaurerat och vitmålat den äldre bebyggelsen exemplariskt samt lagt om gatstenen på många ställen. Under denna tid har man skapat ett hundratal gågator och dessa är kantade med tusentals blomkrukor i alla regnbågens färger. Det är just gågatorna och det låga tempot som gör att den gamla staden fullt ut kan komma till sin rätt. Långa stunder kändes det som om jag var helt ensam däruppe i den övre delen av gamla stan, trots att det var mitt på dagen.

Här kvarteren uppe vid den gamla kyrkan

Kyrkan - notera stenläggningen

Kvarteren kring det gamla stadshuset är särskilt fina och härifrån utgår de vackraste gatorna som alla är kantade med mängder av blomkrukor som hänger efter väggarna. Alltid en enda färg på alla krukorna efter en gränd eller gata.

Blommor, blommor, blommor - här den "rosa" gatan.

Mer blommor och bara konsekvent ljusgröna krukor.

Jag undrar verkligen om sånt här skulle få vara i fred i en svensk småstad.

Här den blomstersmyckade entrén till ett regionalt skolkontor. Det är ett sånt överdåd med svenska mått mätt ibland så man häpnar

Vad kan väl vara ett mer passande namn på stadens centrala torg där många restauranger ligger, än Plaza de las Flores eller kanske Blomstertorget på svenska

Här är några av "hjältarna" som sliter med att plantera, plantera och inte minst att vattna allt i värmen.

Mängder med statyer har placerats ut i parker och på torg. Här ett tiotal statyer i en park nära Los Llanos i norr

n 

Till och med lite vinreklam för restaurangen på andra sidan gatan kan göra en mur lite roligare, fast det kanske inte var den direkta avsikten

Kakelmosaik med historiska motiv och poesi pryder gågatornas väggar. Jag måste säga att jag nog aldrig sett något så konsekvent i fråga om utsmyckning av en stad. Kakelmosaik har jag sett även i exv. staden Rhonda uppe i bergen, så det är inte helt unikt på något sätt men väldigt trevligt och ofta intressant. I vackra Ronda finns exv. mängder av poesi i mosaikerna som folk genom historien skrivit efter att ha inspirerats av Rondas skönhet och storslagenhet.

Man ser också till att barnen har det vackert vid sina skolor. Har vid en skolgård inne i historiska delen av staden. Jämför det med någon svensk visberättelse om den svenska förortsskolans ofta torftiga estetiska miljöer, av Lars Winnerbäck 

Vid snart sagt varje rondell finns installationer och konst - även vattenkonst.

Det gamla moriska arvet finns fortfarande kvar i en hel del detaljer. Här en gammal fin brunn nära gamla Stadshuset. Blommorna i överflöd även här i matchande terracotta krukor

Även annan vattenkonst finner man ibland på de mest oväntade ställen - som här i en backe i den övre delen av den medeltida stadskärnan

Stadens nyare delar

Även stadens nya delar som bebyggts med en del höghus har fått fantastiska muralmålnings-utsmyckningar på husfasaderna. Ett sextiotal finns nu spridda över de nyare stadsdelarnas fasader. Stadens ledning utlyste nämligen en tävling för ca 10 år sedan och efter den satte man igång. Invånarna i staden är mycket stolta över målningarna och det ordnas stadsvandringar helt med fokus på muralmålningarna.

Detta lär vara Spaniens största muralmålning och den sträcker sig över hela sex husfasader

Här ser ni den målning som till slut vann priset i den muralmålningstävling staden anordnade.

Några av de finaste målningarna på gatorna runt Esteponas Orchidarium

Min egen favorit kanske

Denna målning utgör en helhet med en rondell utsmyckning

Exempel på liten rondell utsmyckning

En av de större målningarna här föreställande den grekiska gudinnan Athena. Den är gigantisk i verkligheten

Staden som tidigare varit rätt på dekis och mest omtalats för sin tidigare omfattande korruption, var då inget självklart alternativ för Sveriges Spanien-koloni som hellre flockats kring badorterna längre norrut. 2011 påbörjades emellertid de omfattande förändrings- och upprustningsarbeten som gjort Estepona till Spaniens mönster kommun på ett drygt decennium. De flesta av de vanprydande och smått parodiska klassiska skatbon till elledningslösningar man tidigare kunde finna på snart sagt varje gata, har nu till största delen grävts ned och dolts för våra blickar. 

Just nu pågår en enormt arbete med att riva den gamla strandpromenaden som sträcker sig ca 3 km efter den breda stadsstranden och bygga en ny. Det finns kanske tre- fyrahundra meter av den gamla kvar men den står snart på tur den med. Som framgår av bilden är det en populär plats i staden att vara på, både för unga och gamla.

Här kommer sedan många nya restauranger m.m. att etableras efter den på sina ställen 100 meter breda sandstranden, för strandens värden är eviga

På stranden äten man gärna fisk som grillas över träkol

Strandpromenaden i Estepona är dessutom en del av den vandringsled som håller på att färdigställas efter en stor del av kusten

Slutord om "Tjuren Ferdinand" i Estepona

Om vi drar oss lite till minnet kring den här älskade gamla barnboken om den blomster älskande tjuren, som så till den milda grad lyckades reta upp 30-talets diktatorer, att den förbjöd den under många år, så ser jag något väldigt hoppfullt i en tid som vår med ett sådant exempel till ledare som Jose Maria Garcia Urbanos och hans Estepona. Jag kan inte tycka annat än att det är något väldigt sympatiskt och uppfriskande med en politisk ledare, i vår på många sätt hemska och nedslående tid, som i så hög grad kunnat göra en verklighet av sina positiva visioner. Visioner som faktiskt i hög grad hämtar kraft ur precis de skönhetsvärden som även verkade glädja sagans "Tjuren Ferdinand" och faktiskt kommer alla till del i Estepona och inte bara några få. Visioner och en ny verklighet i deras anda, som uppenbarligen älskas av invånarna.

Det visar sig ju också i hög grad att omsorgen om stadens miljö och invånarnas trivsel i form av vackra och rofyllda miljöer med höga estetiska värden, såsom en mångfald av blommor och andra vackra växter samt konst i alla dess former verkligen kan lyfta en stad på dekis och få den att gå in i ett antal starkt positiva spiraler, vilka verkligen gynnat den ekonomiska utvecklingen i både stad, kommun och region. Dessa spiraler har sedan i nästa varv genererat nya friska resurser, vilka kunnat växlas in mot ytterligare satsningar på stadens miljö och infrastruktur.

Vilken kontrast är inte detta Urbanos Estepona till Putins paranoida, aggressiva, förbittrade och destruktiva universum som bara resulterat i isolering, slutenhet, stagnation, förtryck, förljugenhet, ofrihet, exempellös förstörelse och död, samt usel levnadsstandard och ren misär för en stor del av den befolkningen. Jag har sett och upplevt några få såna här positiva platser som Estepona under mer än 50 års resande, som då jag varit där känts som positiva exempel. I de flesta fall har de präglats starkt av ledare med visioner som haft sina befolkningars väl för sina ögon. Kanske en och annan framtida ledare rentav låta sig inspireras av Esteponas positiva kulturella och ekonomiska spiraler och borgmästare Urbanos visioner och praktiska handlag, för här har det inte bara varit snack om visioner utan också massor av verkstad.

Nedan ser ni den byggnad jag tycker förkroppsligar arvet efter "Tjuren Ferdinand" allra bäst. Var om inte just i Estepona skulle man bygga ett Orchidarium. Om sagans "Tjuren Ferdinand" verkligen funnits på riktigt, så tror jag han skulle älskat det som finns i den byggnaden och jag skulle inte bli förvånad om borgmästare Urbano skulle snikat till sig en egen nyckel, så han kunde besöka det efter stängningstid. Om korruption kunde hållas på den nivån så kan i alla fall jag leva med den :-)  Jag skulle heller inte bli särskilt förvånad om man skulle hitta honom under någon av Andalusiens alla korkekar, luktandes på blommorna, på sin ålders höst.

Estepona Nordicos utmärkelse "Årets Oliv" tilldelades stadens borgmästare 2022

Citat från tidningen "Sydkuste.es":

"Motiveringen till valet av borgmästaren i Estepona som mottagare av årets utmärkelse är ”stadens närmast exempellösa utveckling från en liten fiskeby till nuvarande blomstersmyckade välutvecklade stad. Under ledning av José María García Urbano har kommunen behållit sin genuina karaktär samtidigt som den utvecklats och varsamt förskönats samt numera är vida känt som Andalusiens blomstrande smycke. De tidigare usla finanserna har sanerats och Estepona är nu ett lysande exempel på en välskött kommun, känt långt utanför både sina egna, Andalusiens och Spaniens gränser.”

Nedan en Youtube länk från överlämningen av utmärkelsen:

https://youtu.be/KgJu9x7te7o

I denna video finns två textade citerade citat som i någon mån kan förklara varför man lyckats, där så många andra orter  i världen misslyckats:

 "Vi tänker inte på nästa val utan på kommande generationer" (vilket ursprungligen lär ha sagts av Churchill)

"När det råder samförstånd mellan politikerna och folket som fattar alla beslut lyckas projektet"

García Urbano är en av Spaniens mest omtyckta borgmästare och i det senaste lokalvalet 2019 fick han hela 69 procent av rösterna och Partido Popular 21 av sammanlagt 25 platser i fullmäktige. Genom detta har man skaffat en massiv politisk majoritet som ger de politiska möjligheter som behövs för att få någonting gjort - snabbt. Kontrasten till hur det ser ut i exv. Sverige är närmast total.

Hälsingland 1: En släkthistoria kring Ljusnan, skogsarbete, flottning och Färila under 100 år

Translate into Google English:

Review blog posts - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Ljusnan från hembygdsgården i Valla

Bakgrund och syfte: 

Om släktgårdar, skogsbruk, migration och livsvillkor kring Färila och Ljusnan mellan 1850-1968

- och min släkts koppling till Färila-bygden

Om mina Källor

Lokala källor i Färila och Föne

Mycket av historiskt intresse och med initial ovärderlig hjälp av Färilas bibliotek, har jag på senare år kunna återknyta kontakterna med gamla släktingar som fortfarande bor på några Färilas och Fönes gamla gårdar. Min son Isak och jag besökte dem både hösten 2017 0ch 2021. Jag har också verkligen fått lära mig att här har man full koll på sin historia och sina släkters alla människor, i förvånansvärt många led,  på ett sätt som vi för länge sedan glömt i södra Sveriges storstäders anonymitet. Här pratar man inte om kusiner eller kusinbarn bara utan om tre, fyr- och femmänningar och ännu mer. Dessa släkter är ingifta med varann både kors och tvärs i hundratals år så det är nästan som alla verkar vara släkt med alla. För mig är det helt förunderligt och framförallt har folket på Norribacken i Ed - Per Olof Eriksson och inte minst hans syster Maud Magnor i Hovra hjälpt mig mycket med bakgrunden till denna bildberättelse. Även John Nyman på Stam i Föne har givit värdefulla bidrag främst kring Stams historia men även genom att han var personlig vän med min farfars bror Lars Sändh, som jag faktiskt träffat när jag var barn men ändå visste väldigt lite om.

Min närmaste familj som källa

Både min farfar och farmor dog innan jag föddes. Min pappa Arthur var tyvärr heller ingen vidare källa, då både han och hans syskon lämnade Färila i unga år så fort de överhuvudtaget kunde och vare sig han eller hans äldre bror Olof (Olle) ville se tillbaka. De ville bara lämna och helst glömma 30-talets arbetslöshet och dåliga tiders fattigdom i byn Ed bakom sig och de såg ingen framtid i skogsarbetet. Arthur gjorde det på skidor med en cykel på ryggen och med tidningspappersfodrade kläder och en halsduk han hade klippt hål för ögonen i. Destinationen var Göteborg, 50 mil bort fågelvägen och annars nära 70 mil över vägarna. Det tar idag ca 8 timmar och 30 minuter med bil. Då mitt i vintern tog det säkert över en vecka på skidor och cykel. Han var tvungen att börja med att skida ut till vägen mot Ljusdal där det i bästa fall var plogat. Det jag har ändå med mig från alla år med min pappa, min faster och framförallt min kusin Bengt är mestadels rent anekdotiska brottstycken, men jag har själv alltid saknat en helhetsbild och det är i grunden det jag nu försöker åtgärda både för min egen och andras del i släkten. 

På alla år, var min pappa som ändå blev nära 90 år, uppe i Ed, Färila och Föne endast tre gånger. Det var när hans pappa dog 1947, och när hans farbror Lars dog 1968 och han hjälpte till med dödsboet, samt när han guidade några amerikanska släktingar som var här kring 1985, (bl.a. Erlene (idag Watkins), Stan Anticouni) Tio år senare kom de tillbaka ytterligare en gång och denna gång tillsammans med Eva Hickner). De varpå besök till Sverige främst för att besöka släktens urhem, den lilla gården Skalet i västra Föne. 

Det är framförallt min son har uppmanat mig att skriva detta och då främst för mina barnbarns skull och det är av det skälet jag nu äntligen gått igenom allt det min pappa lämnat efter sig, som jag hittade i mina föräldrars dödsbo. Vi har även kvar en del intressant korrespondens och bilder från den brevväxling han hade med sina släktingar i Amerika och jag hoppas att jag genom denna bildberättelse kan ge den delen av släkten ett försök till en  helhetsbild som de nog saknat.

Den bästa källan kring släkten i USA har annars varit min faster Anna Macaus korrespondens med våra amerikanska släktingar och min egen syster Sig-Britt (Pia) Sändh som var den sista i släkten att emigrera till Amerika. Det skedde vid slutet av 90-talet och hon levde där till sin död 2005 - över 25 år. Anna besökte min pappas gamla älsklingsfaster Margit (Margret som hon kom att kallas i USA) och mängder av andra släktingar uppe i Minnesota 1977. Margret hade som en stor del av den amerikanska släkten kommit att slå sig ner i och kring tvillingstaden Baudette/Spooner i Minnesota, vid gränsen mot Kanada. Genom Anna och ytterst Margret så finns det besöket dokumenterat. Vi har även släktträd över den amerikanska släkten och de är också aktiva på Ancestry och Geni bl.a. och även där har jag funnit kompletterande data.

Historisk metod

Min tanke är också att använda den välkända trattmetoden och utgå från det ekonomisk historiska perspektivet som Industrialismen utgör i vid mening, för att senare gå mer in i detalj på det lokala och mer specifika och hur det kom att påverka förutsättningarna för de val några av tidigare släktleds människor gjorde. I det sammanhanget är lokal migration och den stora emigrationen från Färila-bygden centrala viktiga ämnen.

Huvudsaklig tidsmässig avgränsning 1850 till 1968

Som gammal adjunkt/ämnes lärare med särskild inriktning på historia, så har jag varit särskilt intresserad av åren mellan 1850 till 1950 då Färila-skogarna exploaterades av ett alltmer storskaligt industrialiserat skogsbruk och hur det kom att påverka byggd och människor. Intresset sträcker sig förstås både längre och djupare än så. Året 1968 blev ju en definitiv vändpunkt, då flottningsepoken avslutades helt och transporterna istället kom att ske med lastbilar och med tåg från Ljusdal. Staden blev då en ännu viktigare knutpunkt för utförsel av timmer och sågade trävaror, än den kanske varit när allt flottades på Ljusnan. Idag bor det bara drygt 1300 personer i Färila men under de hundra år vi pratar om här var det många gånger fler än så som arbetade och levde i och runt Färila och ca 1000 personer kom att emigrera till Amerika under perioden mellan 1850 och 1920. vilket är en enorm summa om man ställer det mot Färilabygdens befolkningsunderlag. Praktiskt taget alla lokalt förankrade släkter i Färila har en stor del av sin släkt i dagens USA.

Även om 1968 var det officiella slutet på flottningsepoken, så var det nog bygget av kraftstationen i Laforsen som egentligen blev det verkliga slutet för flottningen i Färila-området. Kraftverket stod färdigt 1954. 

Begynnelsen av släkten Sändhs historia

Min släkt på min farfars sida har levt sedan 1400-talet (enligt en av mina kusiner som har släktforskat i saken och t.o.m. skrivit en bok i ämnet) i några av gårdarna kring Färila och Föne, i det mycket skogrika nordvästra hörnet av Hälsingland, där landets kanske bästa skogar fortfarande finns. Parallellt med skogsarbetet så har man varit bönder och mångsysslare säsongsvis. I en del fall var man som i min farfar Pers och hans bror Lars, även duktiga stenhuggare, vilket gav dem arbetstillfällen både vid byggen av flottningsrännorna efter Ljusnan och vid vägbyggen kring Färila under lågsäsongen i skog och flottning. De hade lite jord också och Per höll sig med ett par kor och några getter så länge min farmor levde och barnen var små, mest för mjölken skull. Min egen pappa Arthur var den sista i släkten vad jag vet som fullt ut behärskade stenhuggarkonsten. Så den konsten och det yrket i släkten dog ut med mig. Jag hjälpte Arthur med den stensatta grunden till vår huvudbyggnad på Skogsö utanför Vaxhom, vilken byggdes på 70-talet. Jag har dock aldrig haft någon ambition att föra den traditionen vidare även om jag vet hur man gör och har haft verktygen i alla år tills vi sålde Skogsö 2022.

Vid några av gårdarna - Östigården i Ed (hästgård idag) och inte minst Stam i Föne (mjölkgård), ägnar man sig fortfarande åt djurskötsel nu 2023, medan Norribacken i Ed slutade med boskapen när vi gick med i EU, då man tyckte att EU-krav och byråkratiseringen blev för tungt. 

Gården Stam i Föne i höstens kvällssol 2017

Gården Stam i Föne, där allting tog sin början för släkten Sändh

Från gården Stam i Föne, som funnits åtminstone sedan 1500-talet kom Anna Andersson, vår släktgrens verkliga stam-moder. Det var här vår släktgrens historia egentligen började. Det är mer rätt att tala om stammoder eller urmoder än stamfader, för det var ju Anna Andersson som var verkligt förankrad i Färila-bygden, medan Lars Larsson Sändh som hon kom att gifta sig med, var en migrerande skogsarbetare och värmlänning som kom arbetsvandrande till bygden lockad av Klondike-stämningarna kring de mycket stora avverkningarna som skedde nordväst om Färila uppe i Skrälldalen. Idag ägs gården av Wille Nyman, då det nyligen skedde ett generationsskifte på deras fina gamla gård. John Nyman och Rut bor kvar i ett eget nyare hus vid gården. Stam idag är inte bara känd som mjölkgård utan man tillverkar även Hälsinglands bästa ostkakor!

Sändh är med säkerhet ett gammalt soldatnamn som kom att så småningom ersätta Larsson. Under 1800-talet började ju en del byta ut sina -son och sson-namn, en del med just soldatnamn som t.ex. Svärd, Rask och Stål och andra med alla de sammansatta "naturnamns"-namn som exv. Lindgren, Sjöberg, Björkgren m.m. som sedan blev så vanliga. Det finns idag oändliga varianter på det. Idag har det dessutom skett en snobbifiering och ett fjärmande från det lite bonniga Lindgren-typiska namnen till Lind-e-gren (Lindegren) eller Björk-e-gren (Björkegren) istället och Sänd och även Stål fick ett snobb-H och blev Sändh och Ståhl någonstans på vägen. Dock vägrade Bengts halvbror Rustan att använda detta "h" då han tyckte det var snobbigt, pretentiöst och för att inte säga klassfientligt. På 70-talet satte han en ära i att vara radikalast av oss alla tillsammans då med sin mamma Anna som t.o.m. var medlem i Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna med ett litet "r" som då stod för revolutionärerna (och inte revisionisterna som de ju hatade). En del yngre i vår släkt nere i Borås heter numera  t.o.m. Send, så det är ingen riktig ordning där heller. Det är min farbror Olles del av släkten Sändh.

Huvudbyggnaden på Skalet 

Skalet - vårt släkts verkliga urhem

Lars Larsson Sändh och Anna Andersson slog sig ned på "Skalet" som ligger vid kanten av ett stort öppet fält ner mot Ljusnan i väster en bit väster om gården Stam. Där kom de att bo resten av sina liv. Det är på sätt ett rätt typiskt småbonde-/skogsarbetar-/flottarhem. Det är en liten gård/torp byggd i ett plan och L-form. Det har en gång varit ett förhållandevis bra byggt och välutrustat hus, som tyvärr är svårt förfallet idag och bortom all räddning. Jag tror det tunga tegeltaket rasar in helt senast om fem år - vilket bör bli kring 2028. Till huvudbyggnaden finns en lada som är i lite bättre skick och en gammal stor jordkällare som även den har sett sina bästa dagar. Så är det tyvärr med många mindre hus idag ute i glesbygden som inte längre har någon större funktion att fylla och även i den glesbygd jag bor i ute i Stockholms skärgård. Idag är Skalet stilla och övergivet, men en gång växte Lars Larsson Sändhs och Anna Anderssons åtta barn upp här och då var det nog en annan fart. När föräldrarna dog tog sedan en av sönerna, Lars Sändh över. Han bodde på Skalet till sin död 1968 då grannbonden köpte marken. lars kom aldrig att gifta sig och fick aldrig några barn men höll sig åtminstone tidvis med en hushållerska. Om Skalet och den tiden berättar jag mer i en kommande andra del.

Gården Norribacken

Norribacken ligger mitt i Ed och mitt emot Östigården, på andra sidan den lilla Edsbäcken. Den har gått i arv i sju-åtta generationer i samma familj (Magnor). Här bor Per-Olof Eriksson med Kerstin. Som redan nämnts har både Per-Olofs och hans syster Maud varit väldigt viktiga källa för mig. Inte mist för att Per-Olof tillsammans med Maud och Owe Flodin skrivit "en by och gårdshistoria" kring byn Ed eller "E" som de säger själva, som även den har varit väldigt värdefull som källa. Maud har även donerat en samling bilder till "sockenbilder.se" och där finns mängder av intressanta gamla bilder bl.a. den enda bild (en bröllopsbild) jag har från när min farfar Per gifte sig med Kristina, min farmor.

Norribacken har byggts om i omgångar och den gamla huvudbyggnaden flyttades till Snäre i Ljusdal på 70-talet, vilket är lite udda,  då det historiskt istället varit vanligare att det varit gamla Ljusdals-bönder och deras barn som en gång flyttade ut de gamla gårdsbyggnaderna till byarna runt Färila och till Föne, när de byggde nya närmare Ljusdal eller barnen behövde någonstans att bo. Föne tillhörde dessutom länge Ljusdal och blev en del av Färilas pastorat främst för att det behövdes ett större befolkningsunderlag för att bättre kunna bära kostnaderna för den stora fina kyrka som byggdes på 1700-talet. Alla de större gårdarna i Ed hade dessutom fäbodvallar dit man drev boskapen på somrarna för att spara betet närmare byn till vintern. En ny fristående ladugård byggdes också på Norribacken på 40-talet (i bakgrunden) och den byggdes ut ytterligare på 70-talet. Även jordbruksmarken är idag utarrenderad .

Skogsarbetare, flottare och stenhuggare i generationer

Alla männen i min släktgren, som börjar med min farfars far Lars Larsson Sändh, kom att jobba i skogen och i flottningen på Ljusnan i tre generationer säsongsvis mellan ca 1870 och åtminstone till slutet av 1930-talet. Han kom som så många andra av de skogsarbetarproffs som Färila-bygden på denna tid skrek efter från Värmland. Lars kom från Fryksände i Värmland och den orten hade sitt namn från att den låg vid änden av sjön Fryken. Numera har orten bytt namn till Torsby. Det var alltså dessa värmlänningar som en gång lärde ut det storskaliga skogsbrukets know-how till människorna i Färila-bygden, då Värmland och Bergslagen gått igenom en liknande process tidigare, som Färila-bygden då kring 1850 stod inför. Inte sällan kom dessa män att gifta in sig i de bondefamiljer som bott i området i århundraden. 

Den torrlagda och mycket kuperade södra älvfåran i Ljusnan vid Laforsen. 

Laforsen och skogarna ovanför fallet

Den idag torrlagda södra älvfåran uppe vid Laforsen var en gång en del av södra Norrlands mest magnifika vattenfall med en fallhöjd på 22 meter. Som ses på bilden var det en väldigt komplex och besvärlig botten uppe i älven vid Laforsen. Eftersom det kom att avverkas och flottas miljontals timmerklampar bara under ett enda år när uttagen var som störst uppe kring sjön Ängatörn och i skogsarbetarnas Eldorado Skrälldalen ovanför Laforsen, så insåg man redan på 1850-talet att man var tvungna att spränga bort de värsta hindren i den södra älvfåran för att undvika att timret bröts sönder eller fastnade i brötar. Även en del flottningsrännor byggdes förbi de sträckor i älven som var mest problematiska för flottningen. Det var först efter det som förutsättningarna fanns för de storskaliga avverkningarna uppe vid Skrälldalen och sjön Ängatörn och för en flottning i större skala, av allt virke söderut genom älven. Det fanns på den tiden inget annat alternativ för att hantera denna enorma logistiska uppgift.

Albert Viksten statyn i "Kojbyn". 

Albert Viksten och hans kulturgärningar i Färila-bygden

Hälsninglands kanske största kulturpersonlighet var i många år författaren Albert Viksten och det är svårt att överskatta hans betydelse för kunskapen idag kring skogsarbetar- och flottningskulturen kring Ljusnan. Utan honom hade aldrig "Kojbyn" vid Lassekrog, alldeles vid sidan av den gamla pilgrimsvägen till Nidaros eller Trondheim i Norge blivit byggd. Kojbyn är ett äreminne över skogsarbetar- och flottningskulturen, som Viksten också var en del av som ung, då han arbetade i skogen. Folket som slet med avverkning och timmertransporterna vintertid levde under förfärliga villkor med djup snö och mycket stark kyla långt inne i skogarna. Både arbetet i skogen och i flottningen var fysiskt mycket hårda och farliga arbeten, som inte sällan orsakade de arbetande både bestående skador och död. Många av flottarna kunde heller inte simma, men hade de bara en bra stock eller två och en slana för att hålla balansen så gick det bra ändå. Per Sändh min farfar brukade enligt min pappa bara knyta ihop skosnörena på skorna innan han slängde dem över axeln och paddlade över älven på sina stockar när han exv. skulle besöka sin bror på Skalet i Föne. 

De bilder jag tagit från "Kojbyn" är avsedda att illustrera arbetarnas arbets- och livsvillkor i Färilabygdens skogar. De kommer jag försöka ställa mot de villkor en av Färilas "träpatroner" levde under i Borrgården, som ligger vid älven mellan Ljusdal och Färila och är ett bra exempel på hur en del av rikedomarna kom att användas som skapades lokalt. Borrgården var ursprungligen ett välbeställt större jordbruk men gården kom senare att även bli en samlingspunkt för Ljusdals välbeställda och fungera som en form av societetshus. Gemensamt för dessa välbeställda och träpatronerna var att de ofta blivit välbeställda just genom trähandeln.

Albert Viksten hade nog inte lyckats som han gjorde med sina många och stora  kulturgärningar, om det inte varit för den plattform han byggt tidigare med sitt omfattande lokalt präglade författarskap. Albert Viksten kan också ses som en tidig miljökämpe som med egna ögon såg hur den storskaliga skogsindustrin påverkade både miljö- och människor.

Albert Vikstens gärning har även direkt räddat en del av min egen släkts kulturarv - bl.a. Östigårdens huvudbyggnad från byn Ed

Min farmor Kristina Margareta Edberg (1895-1930) växte upp på Östigården med sin pampiga Hälsingegård i två våningar. Gården kom senare på obestånd då Olof Larsson (1858-1940) enligt min pappa blev tokig och satt under förmyndare - det påståendet är inte helt belagt men troligt är att Östigården kommit på obestånd genom en viss vanskötsel. Betalade man inte sina utgifter då som nu så hamnade man till slut hos fogden. Detta skedes detaljer är dock höljda i dunkel för mig, men gården kom att säljas på exekutiv auktion till Disponent Ewald Larsson på Kilafors Trävaru AB, som i huvudsak var intresserad av gårdens skogsskiften. Åkermarken sålde man av senare på 60-talet då krav kom från myndigheterna på att åkermarken måste brukas och vara bebodd. Företaget finns fortfarande kvar i Kilafors och heter numer ELE Group efter Ewald Larsson Efterträdare ELE AB | Om oss | Vår verksamhet (elegroup.se) . 

Både Pingst-festerna vid Laforsen och Östigårdens huvudbygnad flyttas till Hembygdsgården i Valla

Färila hade stora problem med de spontana spritdränkta och ofta våldsamma fester hölls uppe vid den då mäktigt dånande odämda fria Laforsen kring pingstarna. Hembränning har alltid pågått i bygden ute på gårdarna och brännvin vet jag att även min pappa ägnat sig åt att koka på Prinsens där han växte upp, så man ska ju inte vara förvånad över att min kusin Bengt förde det kulturarvet vidare i sin välkända hembrännarvisa "Ett recept", som i detalj lärde hela svenska folket hur man tillverkar sin egen sprit. Folk kom från både Sverige och Norge för att delta i detta tämligen otyglade årsvisa supande och det var bäddat för konflikter och bråk. Till slut tröttnade landshövdingen på allt supande, rövarliv och våld där uppe vid Laforsen och bad Färilas Hembygdsförening att ta över festligheterna, som då flyttades till Hembygdsgården i Valla, rakt över älven från Färila. Även den paviljong som byggts uppe vid Laforsen kom att flyttas till Valla där den står än.

Utsikt mot Färila och Ljusnan från Paviljongen på hembygdsgården i Valla

Albert Viksten som noterat, både att Hembygdsföreningen i Färila behövde en riktig Hälsingegård som representativ huvudbyggnad till Hembyggdgården och att huvudbyggnaden på Östigården lämpligt nog länge stått tom, oanvänd och försummad av skogsbolaget, tog tag i saken. Så han kontaktade då ägaren Disponent Ewald Larsson i Kilafors (ett litet samhälle längre ner efter Ljusnan) och lyckades få honom att inte bara skänka gårdens huvudbyggnad och en gammal bagarstuga till Hembygdsföreningen, utan Viksten fick honom dessutom att skänka 1000 kronor på stående fot för omläggningen av taket, som då var i dåligt skick. Husen monterades sedan ner och flyttades till Valla mellan 1947-51.

Östigårdens huvudbyggnad som den står idag på Hembygdsmuseet i Valla

Min kusin Bengt donerar Östigårdens dokumentskrin till Hembygdsföreningen i Färila

Nåväl, till den sista kanske lite otippade och märkliga pusselbiten i flytten av Östigården till Hembygdsgården i Valla. Av någon anledning kom gårdens dokumentskrin med alla gamla papper som lagfarter, ekonomiska kartor, räkenskaper av olika slag såsom bouppteckningar etc. att hamna i min farfar Per Arthur Sändhs ägo och det kan ju bero på att Prinsens, torpet som han och hans hustru Kristina Margareta Edberg flyttade till när de gift sig låg precis ovanför Östigården och var dess närmaste granne. När Per dog 1947 tog hans äldsta barn, min faster Anna Macau Sändh hand om dokumenten.

När hon i sin tur dog fick min kusin Bengt Sändh på sitt ansvar att förvalta dokumentskrinet och det gjorde han på bästa tänkbara sätt, genom att helt enkelt donera allt till en mäkta förvånad ordförande i Färilas Hembygdsförening, Påhl Persson som blev överlycklig, då mycket lite tidigare varit känt om Östigårdens historia hos föreningen. Som det PR-geni han alltid varit Bengt, så fick han Hälsinge Tidning att föreviga det hela i en stor artikel 24 november 1981. "I den här gården bodde mina förfäder, konstaterar Bengt Sändh, framför hembygdsgården i Färila med dokumentlådan under armen", skrev HT. I artikeln framgår även att det inte alls höll på att bli någon Östigård att flytta, eftersom Bengt som då bodde hos farfar på Prinsens i Ed tillsammans med Anna, älskade att leka bland timmerhögarna nedanför Prinsens. En dag var det på håret att han och hans kompisar lyckats med att sätta eld på allt timmer.

Östigårdens pampiga entré

Var försäljningen av Östigården en del av det omtalade Baggböleriet i Norrland?

Möjligen fanns det någon form av dåligt samvete i botten här som fick Ewald att donera Hembygdsföreningen och Albert Viksten både Östigårdens huvudbyggnad, den gamla bagarstugan och tusenlappen till ett nytt tak trots allt. Man kan ju kanske faktiskt se försäljningen av Östigården som ett exempel på det Baggböleri som skedde när skogsbolagen försökte komma över skogen i Norrland på alla sätt som stod till buds. Min pappa och min faster som båda var radikala kommunister, såg uppköpet av Östigården ur ett klassperspektiv och att det var förmyndarna som "snillat bort släktens alla pengar" och sålt ut fastigheten till ett skogsbolag till för lågt pris på exekutiv auktion. Det låter som ett skolexempel på bedrägligt beteende. Men det kan lika gärna vara så att Ewald Larsson helt enkelt ville bli av med ett problem. Han var ju faktiskt endast intresserad av skogsmarken och var nog bara glad åt att han slapp bry sig om byggnadernas underhåll. Han sålde ju f.ö. senare även åkermarken.

"Detta ansluter till de särskilt anklagelser om skogsskövling, och påståenden bland annat i skönlitterära verk om att skogsbolagen med ohederliga affärsmetoder och till underpriser köpte privata skogsfastigheter eller timmer. Debatten om bolagens omfattande köp av privat skogsmark kallades Norrlandsfrågan och resulterade i Norrländska förbudslagen 1906." (Wikipedia) 

Det ska dock sägas att så sent som 1988 kan man läsa i min huvudkälla: "Färila: ett bildarkiv berättar" att Färila-Kårböle församling omfattade 1225 km2 totalt och "av den samlade produktiva skogsmarken på drygt 900 km2 äger bönderna 54%, bolagen 40% och övriga (kyrka och stat) 6%."

Så Färilas bönder ägde ju fortfarande då 1988 54% av skogen och det är ju skogen i mycket som gjort även Hälsinglands bönder hyfsat välbeställda när deras skogsprodukter kunde börja forslas t.o.m. ut på en världsmarknad till väldigt bra priser. Det är nog ingen tillfällighet att många hade råd att bygga dessa fantastiska vackra stora Hälsingegårdar som nu t.o.m. fått status av Världsarv.

När jag läste Nationalekonomi så insåg jag att ekonomhistoriker länge haft en annan syn på frågan om "Baggböleriet" som istället mer ansluter till vad ekonomhistorikern Ove Lundberg framför nedan:

Skogen - en del av Sveriges ursprungliga industriella kapitalackumulation

Ur skogen kom att skapas och ackumuleras stora värden både i Hälsingland, Gästrikland (nuvarande Gävleborgs Län) och efter övriga Norrlands-kusten. Stenbäcks och Klingspors Kinneviks-imperium (Investment AB Kinnevik)  är ett bra exempel på det med sin grund i Korsnäs Sågverks AB (Marma) och Billerud (papper), Sandvik AB och Fagersta. Senare under Jan Stenbäck, när Radio/TV-monopolet avvecklades, gick man in stort i Telekom och Media bl.a. och skapade eller köpte upp bolag som TV 4, TV3, Tele 2, Comvic och tidningen Metro. Så rikedomarna ur skogen har i detta exempel i stor utsträckning genererat en stor del av det kapital som man senare kom att investera i TV-bolag och annan media. 

Den stora bilden: Industrialiseringen - det storskaliga skogsbruket

Flottningen - startskottet

Enskild flottning förekom redan på 1700-talet och ett antal mindre sågverk fanns redan då men det virket var då mest för lokalt bruk och bygget av större byggnader som exv. Färilas kyrka och andra större byggen. Skogen saknade annars egentligt värde. Startskottet som helt kom att ändra på allt var när England i stor brist på trävaror sänkte sina tullar på dessa. Man behövde mycket virke till både husbyggen i städerna och inte minst till s.k. "pitprops" för att stötta upp taken i kolgruvorna. Efterfrågan kom att öka mycket snabbt. Då bildades bl.a. Marma Sågverks AB. Ovan har jag redan beskrivit de sprängningsarbeten man gjorde på 1850-talet för att få timret förbi Laforsen och 1858 fastställdes ett reglemente för flottningen i Ljusnan. Redan det året flottades 540 000 timmerklampar och drygt hundra år senare, toppåret 1949 så flottades över 26,5 miljoner klampar, vilket är nästan ofattbart. Nu byggdes även många av de flottningsrännor som behövdes. 

Skrälldalen - Ett Klondike i Hälsingeskogarna

Det finns bilder från de här åren där hela sjön Ängatörn uppe vid Skrälldalen är helt täckt av timmer som ligger och väntar på islossningen. Märkning eller stämpling av skogen som man säger skedde annars på somrarna. På hösten rekryterades arbetslagen av skogshuggare och hästförare. Sedan drog man till skogs efter Trettonhelgen och kom inte hem förrän till Påsk eller när avverkningarna var slut. Uppe i Skrälldalen arbetade över dessa år över 1000 skogshuggare och 2-300 hästförare arbetade med att köra ut timret ur skogen ut på isarna. I Skrälldalen pågick detta som mest hektiskt mellan 1850-talet och 1920-talet.

Skogsarbetarnas arbetsvillkor

Innan man ens kunde börja jobba så måste skogshuggarna själva bygga de skogskojar man sedan bodde i under de månader man låg ute. Det fanns allt från enmanskojor till betydligt större kojor med plats för åtminstone 20 man. Även hästarna måste man bygga stall åt. Kojorna var dragiga och ömsom för kalla eller för varma av det konstanta eldandet. Maten var usel och enkel och bestod typiskt av s.k. amerikanskt fläsk och kolbullar och möjligen lite lingonsylt. Hygienen var genomusel och många tog knappt av sig underkläder på hela vintern och tuberkulosen härjade inte minst på 20-talet, då min egen farmor Kristina insjuknade i sjukdomen och sedan dog 1930. Det kan ju kanske vara förståeligt att man drog sig för att tvätta sig då temperaturen dessa år innan globala uppvärmningen kunde nå ner till -20 och -30-grader långa stunder och mer därtill. Man hade fullt sjå att hålla sig varma. Skogsarbetarna rekryterades bland småbrukare, nybyggare arbetslösa - inte minst värmlänningar och lokala sågverksarbetare som inte fick några jobb under lågsäsongen i sågarna på vintrarna. 

Förbättrade verktyg och skogsarbetets rationalisering

Från början hade skogsarbetarna främst sina yxor till hjälp men med industrialisering så kom det fram timmersågar och timmersvansar som var lite smidigare och med de nya sågarna ökade produktiviteten men till priset av ett oerhört slit. Min pappa hade en timmersvans när vi byggde våra hus på Skogsö i Vaxholms Skärgård, så jag vet vad som krävs för att såga med en sådan. 

https://digitaltmuseum.se/011023025368/timmersag/media?slide=0

En van skogsarbetare kunde vid nittonhundratalets början hinna med ett 10-tal stockar per dag. För det fick han 25 öre per stock. Men då förtjänar det att påpekas att en del av denna skog var jungfrulig och träden mycket grova och betydligt grövre än de är idag. Därav också behovet av bättre sågar. Den brittiska tillverkningsindustrin svarade också på behoven som uppkom runt om i världen och bl.a. de som uppkom även i det storskaliga svenska skogsbruket efter 1850. Så det var ett växelspel. Dessa grova träd skulle enligt uppgift dagens sågverk inte kunna hantera och de skulle heller inte gå att fälla med dagens skogsprocessorer. De stora handdrivna timmersågar som kom i mitten av 1800-talet var ofta avsedda att användas av två man medan timmersvansen som togs fram lite senare är ett enmansverktyg.

Små kojor i storskogen och större hus på gårdarna - Kojbyn och Borrgården

Färila har alltid legat efter den gamla pilgrimsvägen som förbinder nordvästra Hälsingland med Norge och Trondheim där den stora Nidarosdomen låg, och det är där Albert Viksten kom att bygga "Kojbyn", som ju är ett "frilansmuseum" med alla sina skogsarbetarkojor av olika slag. Här finns även andra typiska miljöer som milor, tjärdalar och verktyg som timmerslädar med typiska skogsarbetarverktyg såsom timmersaxar och "björnar" (som man använde för att spänna och säkra kättingar runt timmerlassen). Här ligger även "Lassekrog" som är en gammal krog med anor från 1600-talet.

Det jag tänkte på när jag var inne i alla dessa kojor var framförallt hur det måste ha varit där ute i de mörka, kalla skogarna på vintrarna. I området finns gott om björn och annat vilt och det är inte länge sedan Nymans på Stam hade problem med en närgångna björnar som fick korna på Stam att i panik spränga stängslen på gården och dra upp över åsarna. Längre tillbaka fanns även varg och på Stam berättade man historier om det som fortfarande lever friskt i minnena. Säkert spelade vidskepelsens skogsandar, skogsalver och skogsrån kojfolket sina spratt också där i mörker och skuggor och ibland behövde man nog samlas runt en lägereld tillsammans. Det var ett av de få glädjeämnen man hade ute i skogen. Det här är författaren och visdiktaren Dan Andersson-land och även om han främst besjöng Dalarna så skrev han "Kolarhistorier", "Kolvaktarens visor" och de än idag sjungna "Helgdagskväll i timmerkojan", "Omkring tiggarn från Luossa" och "Jag väntar ..(vid min mila). Min pappa spelade dragspel och dessa visor växte jag upp med, som alla ingick  i hans repertoar som han spelade hellre än bra. 

Enslingen - enmanskoja - exteriör. Vanlig vid 40-talets kolningsarbeten

Enslingen - enmanskoja - exteriör. Vanlig vid 40-talets kolningsarbeten

Borrgården - Blå rummet - interiör - ett exempel på en träbarons gård i Färila/ Ljusdal från ca 1850-talet

Tvåmannakoja - exteriör - mest vanlig i Hälsingland. Kojan var tätad med mossa och kolstybb

Tvåmannakoja - interiör - mest vanlig i Hälsingland. Kojan var tätad med mossa och kolstybb

Borrgården - sällskapsrum - interiör - ett exempel på en träbarons gård i Färila/ Ljusdal från ca 1850-talet

Skrälldalen - exteriör - ett exempel på en 20-mannkoja som använts uppe i Skrälldalen där de riktigt stora avverkningarna skedde kring Färila

Skrälldalen - interiör - ett exempel på en 20-mannkoja som använts uppe i Skrälldalen där de riktigt stora avverkningarna skedde kring Färila

Exempel på ett stall. 

Vikstenkojan. En kopia av den koja Viksten bodde i när han jobbade som kolare

Borrgården - entrén med sällskapsrum i bakgrunden- interiör - ett exempel på en träbarons gård i Färila/ Ljusdal från ca 1850-talet

Utvinningen av tjära

En viktig produkt som utvanns ur skogen var tjära. I likhet med sin vana så tjärade min pappa vår första roddbåt på Skogsö. Det var bara vi som gjorde det och jag skämdes djupt över det. Ingen annan gjorde ju det. Man blev dessutom kladdig av det och på skuggsidan i båten där den låg torkade det aldrig men för svenska flottan har tjäran varit livsviktig historisk för att impregnera tågvirke och träskepp.

Så kallad tjärdal där tjärved och stubbar "kokades" för att utvinna tjära

Så kallad tjärdal där tjärved och stubbar "kokades" för att utvinna tjära. Rännan under Tjärdalen där tjäran samlades upp

Skogsarbetarredskap och hjälpmedel - Stubbrytare, Timmersax och "Björn"

Så kallad "stubbrytare". När dynamiten kom så sprängde man nog hellre bort dem. På Skogsö sprängde min pappa och hans kompis som hade dynamitlicens väldigt gärna bort de jättegrova furustubbar vi hade. Det var fullständigt livsfarligt och de var glada som småkillar när de höll på som värst.

Timmersläde (Enkellass) - Notera timmersaxen på de främre stockarna. Mycket viktigt för skogshuggarna när de ville släpa stockar eller vrida dem när de kvistade eller barkade dem. Den främre kättingen är sträckt och säkrad med ett specialverktyg som skogsarbetarna kallar för "Björn". Det syftar väl på att det fungerar som en hävstång och gör att man blir stark som en björn när man använder det för att dra ihop timmerstockarna till ett säkrat lass. Barkades stockarna också så använde man ett verktyg som kallades barkjärn.

Skogen och den tekniska utvecklingen

Vid tiden före Första Världskriget fanns det 300 000 skogsarbetare i landet. Fyrtio år senare var de bara 30 000, så det var en enorm strukturomvandling som skedde dessa år. Bara en industriprodukt som de handhållna motorsågarna innebar en stor förändring i produktiviteten men de innebar även nya skador. Man sågade sig, fick cancer av att stå i ständiga avgaser och fick kärlproblem i händer och armar av skakningar och vibrationer. Idag finns skogsmaskiner som kan fälla 1000 träd på en dag (låt vara klenare massaved) och i dessa sitter man i torra uppvärmda hytter. Efter arbetsdagen tar man bilen hem och slipper övernatta i någon kall och dragig skogskoja ute på hyggena. Skillnaden är enorm, men en baksida är att behovet av arbetskraft minskade dramatiskt och där om inte förr blev avfolkningen av Norrland permanent. Så Hälsingland och Färila- bygden har länge dragits med vikande befolkningsunderlag även om de senare åren faktiskt sett en liten ökning i Färila.

Skogsprocessor-maskin i arbete i Enskogen aldeles norr om Laforsen i Färila. Här kapas trädet och "fälls"

Det var bl.a. här den stora branden var i Färilaskogarna

I denna del av processen kvistas och kapas trädet upp i bestämda längder. Det går med en rasande fart.

Slutord

Migrationen, Avfolkningen av Färila och Ljusdalsbygden, Emigrationen och Livet i Amerika

Lars Larsson Sändh och hans Anna Andersson dog på 1920-talet. Av deras åtta barn de fick dog ett i unga år. Den äldsta sonen Johan och dottern Margareta eller Margit som hon också kallades emigrerade båda med sina familjer och blev en del av stora släkter där i Minnesota uppe vid Canadas gräns. Johan åkte först och familjen kom efter. Min farfar som var yngre åkte ner till Göteborg och skulle åka han med, men han stoppades när han skulle gå på båten för att män i hans ålder då hade utreseförbud, då han var i värnpliktsför ålder. Så nära var det att han hade hamnat i Amerika han också. Även min pappa migrerade till Göteborg i avsikt att försöka komma över till USA men om Första Världskriget kom iväg för min farfar, så kom det Andra Världskriget i vägen för min pappa. Istället fick han ligga två år uppe vid gränsen mot Härjedalen under beredskapsåren. Det var först i slutet på 1990-talet som min syster kom att få dessa drömmar att besannas men både hon och de tidigare generationerna som emigrerade fann precis som en gång författaren Dan Andersson att livet de kom till där inte var särskilt mycket bättre än det de lämnade. Johan kan man säga lyckades och bygga sig ett bra liv med den kunskap och styrka han fått genom arbetet i skogarna men de första åren var hemska. De slog sig ner i Lake of Woods-distriktet nära Baudette precis på gränsen till Kanada och område är än idag en verklig avkrok. Så hade de inte fått hjälp av de lokala indianerna medan Johan var borta på jobb som förman vid en del brobyggen han deltog i, så hade nog både hans fru och barnen svultit ihjäl om vintrarna. Det finns bl.a. ett "Chippewah"-reservat i närheten. Däremot har det gått bra för många av barnen till Johan och Margit som gift in sig i andra framgångsrika släkter och emigrationen var säkert bra även för de som blev i Sverige i många fall även om det var tufft även för den första generationen som stannade i Sverige och "bara" migrerade från skogslänen i norr till södra Sveriges tätorter.

Det är min allvarliga förhoppning att ovanstående historia och inte minst bilderna ovan kanske kan ge yngre generationer i allmänhet och även de yngre i vår släkt ett lite annat perspektiv på sin tillvaro, än de kanske har idag. Idag i vår marknadscentrerade ekonomi, som präglas av en mycket komplicerad och långt driven global arbetsdelning, saknas i stor utsträckning den möjlighet som förr fanns, att se de processerna som skapar dagens värden och rikedomar och det slit som en del tvingades underkasta sig för att skapa dessa. Idag är det många hundra mil ofta mellan dagens "Skrälldalar" och dagens "Borrgårdar". Efter som de processerna nu till stor del i arbetsdelningens namn flyttat till låglöneländerna i Asien främst.

Under de hundra år som dessa rikedomar skapades var det bara några få mil mellan Skrälldalens "kojliv" kring Ängatörn till salongerna på Borrgården. Vid tiden som skildrats här så var kopplingen oerhört mycket tydligare än nu och de skillnader i livsbetingelser som vi ser mellan skogshuggarnas stenhårda slitsamma liv och de välbeställdas liv var då övertydlig. Det var bl.a. skogsarbetarnas och flottarnas slit och mycket dåligt lönade arbete som skapade det ekonomiska utrymme som möjliggjorde den "ursprungliga ackumulationen" som ytterst lade grunden för det svenska välfärdssamhället.

Idag finns ingen sådan transparens utan bara en massa offentliga medel som ingen "äger" och som alla tycker sig ha rätten att göra anspråk på fast de enligt regelverken inte har det och ofta inte betalat in ett öre annat än momsen (mervärdessskatten), (i bästa fall) för att vidmakthålla välfärdssystemen. Det är en fundamental skillnad när den historielösheten gjort de allra flesta till historielösa kravmaskiner. I respekt för de som en gång genom stora uppoffringar i jordbruket, skogsarbetet, flottningen eller genom slitet i landets alla industriverkstäder skapade den "ursprungliga" industriella kapital ackumulationen och själva välfärdssystemen, så borde dagens medborgare i mycket högre utsträckning än som görs försöka erinra sig vilka dessa system en gång byggdes för och inte missbruka dem om man faktiskt inte har rätt till de pengar som finns i dem.

Idag 11januari 2023 hörde jag på Sveriges Television att gängkriminaliteten i Sverige tjänar mer pengar på att mjölka välfärdssystemen än på att sälja narkotika. Inte konstigt att ingen behöver råna banker längre.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Sweet Sixteen - en sextiotalsdröm

Translate into Google English:

Sweet Sixteen - a sixties dream - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

På sextiotalet så dreglade vi som smågrabbar över denna båtmodell.

En av mina grannar köpte en många år senare men skötte den inget vidare.

Den tillverkades av Marieholms Bruk från 1956.

För någon vecka sedan i augusti 2020 tog jag dessa bilder på en fin Sweet Sixteen från bryggan i Norrbergshamnen i Vaxholm, där jag har min egen båt:

Detta däck är möjligen bytt.

En del lägger ner både själ och pengar idag för att rädda detta kulturarv och en hel del av de som finns kvar är i stort behov av lite kärlek..

sweet-sixteen.se

Lägga mahognydäck på Sweet Sixteen - SeglarSnack - Maringuiden

Med moderna mått mätt hade Söta Sexton inga vidare sjöegenskaper men det var en fin "glidarbåt" och det är den fortfarande.

Gotland Runt vid Oxdjupet

Translate into Google English:

Gotland Runt vid Oxdjupet - Fotosidan (www-fotosidan-se.translate.goog)

På siten Gotland Runt - KSSS kunde man läsa:

"Världens största årliga havskappsegling Gotland Runt startar från Stockholm den 3 juli 2022. Över 250 båtar kommer då att starta inne i Stockholm på Stockholms ström för att segla ut genom skärgården för att runda Gotland och gå i mål i Sandhamn. Banan är cirka 350 sjömil, rekordet är på sträckan är 27 timmar 4 minuter och 9 sekunder men för de flesta ta seglingen närmare 3 dygn."

Idag söndag den 3:e gick starten på Gotland Runt och många Vaxholms- och Värmdöbor hade tagit sig ned till Oxdjupet mellan Rindö/Oscar Fredriksborg och Värmdö. Vindarna var svåra för båtarna och växlade starkt i sundet, vilket tillsammans med det stora antalet båtar som passerade, ibland skapade tillbud som var ytterst nära att leda till sammanstötningar. Det var båtar från många nationer. Många båtar från Tyskland och Polen men t.o.m. någon från Spanien och Holland hade också tydligen letat sig dit. 

Bilderna nedan är tagna med mobil (Samsung A42 5G) och en hel del optisk zoom och vill man zooma funkar inte det högupplösta läget på 48 MP och det märks. Kvaliteten är inte helt på topp :-). Bilderna är helt oredigerade som de kom ur mobilen.

Jag hamnade i detta seglingsevenemang helt ovetandes. Jag är faktiskt rätt ointresserad av segling egentligen och var på Rindö i helt andra ärenden. Annars hade jag tagit med bättre grejor ... men det var ju helt uppenbart att många andra verkligen uppskattade vad de såg och följde båtarna med stort intresse.

Här är båtarna på väg in i Oxdjupet. Färjan vid Stenslätten på Värmdö i bakgrunden

Tidvis var det väldigt trångt och besvärligt för besättningarna som måste kryssa genom sundet då de seglade i motvind. Mot Rindösidan fick ekipagen ofta bättre vind medan det ofta var nästan stiltje mot Värmdösidan. Notera drönaren  i övre högra hörnet. Det surrade påtagligt av drönarna, för det var ett antal uppe i luften samtidigt

En hel del följde tävlingen även från Värmdö-sidan. Notera den gamla optiska telegrafen på det gamla kanontornet. Det fanns ett antal sådana stationer mot Stockholm tidigare som såg till att meddelanden från det då strategiskt viktiga Oscar Fredriksborg snabbt nådde Stockholm. Oxdjupet har ju en intressant historia. Här fick fångarna under flera hundra års svåra umbäranden jobba med att lägga igen sundet med sten men när man gjort jobbet, så fick man snart öppna sundet igen. Idén hade ju varit att tvinga all sjöfart förbi den starkt befästa inloppet till Vaxholm och Vaxholms Kastell men det fungerade inte när båtarna i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet blev allt större och mer djupgående.

Då var det bara att rensa bort avspärrningarna i Oxdjupet som man jobbat så hårt för att få på plats under flera hundra år. Runt Vaxön finns än idag mängder av undervattensbarriärer av sten och inte minst då just på norra sidan av Rindö mellan Rindö, Pukholmen och Skarpö. Varenda år går mängder av småbåtar,  vars skeppare inte riktigt tagit navigeringsuppdragen på allvar, på dessa avspärrningar som oftast förrädiskt nog är helt oflaggade över ytan. För något år sedan skrevs det i lokaltidningen om en närboende som fört bok över påstötningarna och var upp i över 40 stycken om jag minns rätt och det redan innan högsäsongen tagit slut

Åskådarna njuter av solen medan hela eskadern är på väg ut mot vindarna på Trälhavet.