social osocial...

För ett antal år sen betraktade jag mig som en vanlig, som alla andra, social varelse. Jag gillade människor, gillade träffa andra, prata med andra, byta åsikter, lära mig något och även dela med mig det jag kunde…

Med internet kom nya möjligheter och det kändes att vi kunde utveckla vår sociala förmåga till något större… mer spännande och givande!

Jag vet inte hur det blev för er, men jag blev vilse…

Det verkar som att sociala plattformar i alla möjliga skepnader gjorde mig rakt av osocial.

Är det så att det blev för mycket av det goda?

Eller det blev tydligare med åsikter, syften och förväntningar? Vem styr, bestämmer och vem ska bara följa…

Det bildas grupper och klungor, det vill säga olika sällskap och föreningar, som förr, men jag upplever mer mobbning, trakasserier, oenigheter, otrevligheter och rent av något slags våld ibland…

Det känns mer skrämmande nu för tiden att vara på sociala medier än det var på en mörk gata i gamla Warszawa på 80-90-talet… Där kunde jag stöta på någon förvirrad alkoholist eller tjuv på vägen från eller till jobbet på redaktionen.  På sociala medier kan jag inte förutspå vad som kan hända om jag vågar ha en åsikt eller publicerar någon bild…

Människor som brukade vara snälla vid kaffebordet i någon förening/klubb lokal förvandlas till rovdjur på nätet… bygger falanger, mobbar och är mycket mer otrevliga än de kunde vara i verkligheten det vill säga öga mot öga.

Ensam är inte stark men tillsammans får man kraxa bara som de andra…

En droppe inspiration

Vad gör ni när inspirationen tryter och kreativiteten är på botten? Det känns att den kyliga maj sög ur mig all energi…

Regn efter regn och efter regn kom ingen sol och det var kallt. Det kändes så för mig.

Dessutom är jag ingen tävlingsmänniska för att jag inte har nerver för det.  Först tar det på kraften att skicka ett bidrag till en tävling, sen oavsett resultatet är jag totalt slut. När jag förlorar är jag ledsen och det kanske är helt normalt, men jag är också ledsen när jag vinner och det är knasigt. Jag blir ledsen för att någon annan förlorar…

Tävla inte då!

Det brukar jag inte göra, men i den regniga tillvaron skickade jag ett bidrag till Olympus tävling. Tema var bokéh. Det var en impuls och nu är jag inte klok alls. Men jag såg bidragen, så jag är liiite ledsen, men glad ändå för att i mina ögon är vinnande bidrag makalöst. Det är inte mitt, förtydligar för säkerhetens skull. Vi får se. Resultatet publiceras i juni.

Men nog om det.

I regndropparna kan man hitta mycket och egentligen bidrar regnet till mustigare färger och fin stämning, men det blev sisådär i år, med stämningen alltså.

Jag försökte hitta inspiration i dropparna på sipporna som nickade hejdå för i år, bland de som hängde glittrande i syrene kvisten och lite här och där bland blommor och blad…

Bilderna är en majblandning från min trädgård med någon solstråle med.

gamla bilder och superteknik

För tio år sen var jag på ett härligt fotoäventyr i Innerdalen. Det var en väldigt lyckad resa med massor av bilder som föll i glömska efter att reseberusningen lade sig ner.

Glad att jag behöll alla orörda raw-filer och kunde experimentera med ny photoshop och super resolution!

(Tack Peter!)

Utforska motivet

Våren kom långsamt och var ovanligt kylig i år, men ändå känns det som att allt gick så fort… Igår en liten knopp och idag ett minne blott…

Det är som man inte riktigt hinner glädjas av ljus och grönskans ankomst.

Efter kyliga dagar kom sommarvärme och allt exploderade.

Jag går genom bilderna tagna just denna vår och innan jag arkiverar de och formaterar kortet tänker åter njuta med några knoppar och första blombilder…

Min väninna, som tyvärr alldeles för tidigt lämnade livet, sa till mig en gång, när vi var på en fotorunda att man ska inte stressa när man fotograferar, man ska utforska motivet… Jag tyckte då och tycker idag att det var väldigt bra sagt och att det är spännande sätt att skapa bilder… Sen dess försöker jag utforska varenda kotte jag ser, skämtar lite naturligtvis…

Men… men när jag fotograferar tänker jag ofta på hennes ord, alla de bilderna på samma motiv jag sett förut och vill skapa lika bra, bättre, unikt…

Hon sa också att det spelar ingen roll hur många bilder någon tagit förut… Din blir bara din… Det blir din bild och allt annat har mindre betydelse…

det gyllene ljuset

När jag tog mitt första foto, kunde jag knappt svenska och fotografiska termer var rena rama svart magi oavsett språket.

Jag skrev tidigare att RAW-fil var främmande, men det var värre än så.

Det gick inte att koppla något till modersmål, för att de orden som slutartid, bländare, ISO och så vidare lät lika obegripligt på mitt språk.

Så det var bara att köra den hårdaste vägen. Testa, kolla på inställningarna, försöka förstå, fota, jämföra och om och om igen tills det blev någorlunda ordning i hjärncellerna och jag började fatta vad allt går ut på.

Fotosidan var inte dumt att vara med. Här snappade jag det ena och det andra från olika kommentarer och sen Google, böcker, tidningar och ordbok, som var för det mesta värdelös för mig. Vissa ord, de specifika för foto, fanns bara inte med…

En gång läste jag om det gyllene ljuset…

Jag förstod att det inte är någon gul lampa framför kameran, men ändå…

Det tog ett tag, men det har gått bra, tycker jag.

Tycker mycket om morgonljus, men som en kvällsmänniska är jag inte uppe så ofta med kameran vid soluppgången över sjö... Om det inte är vinter naturligtvis, men då är det kallt…

Kvällsljus hjälpte oftare. Men är svårare att hantera, tycker jag.

Som makronörd och blomentusiast behövde jag egentligen inte bry mig så mycket om tiden på dygnet. Starkt ljus dämpades med paraply eller ormbunksblad, brist på ljuset löstes med billampa och några reflexer. Allt går.  Det beror på vad man vill åstadkomma och till vad…

Gyllene ljuset… gyllene stund…

Vackra ord och inte bara ord…

Bilderna är från olika tider och olika kameror, utan någon logisk ordning. Vissa har några år på nacken, andra är tagna nyligen.

Ljuset liksom tiden är alltid på…