lekte med ryssen

De senaste dagarna bjöd på mycket värme och sol och jag tyckte att det var dags att vädra ”artilleriet” det vill säga min canon. Vi trivdes aldrig så bra ihop, jag och canon. Jag kände mig klumpig med den och fick ofta fruktansvärda besvär i armen efter en fototur.  Oavsett om det var landskapsfotografering eller makrotur.

Ofta var det för tungt att bära utrustningen, så jag brukade välja ett objektiv och inte mycket tillbehör så fotografering var mest frustrerande för att just när jag hade med mig vidvinkel, stötte jag på roliga makromotiv eller tvärtom. Ja, det går att experimentera och leka med perspektivet och former, men ibland vill man ha det enkelt.

Canonen gav mig förvisso många fina fotostunder och några mästarliga bilder, men ändå… det skavdes jämt och ständigt… Dessutom även om jag inte betraktar mig som efterbliven, kände jag mig som en sådan när det snabbt behövdes byta någonting i inställningarna…

Försökte sälja den, men fick inte så lockande erbjudande och använder den nu ibland med gamla gluggar att leka med i trädgården.  Tamrons makro funkar med och så leker vi då och då med helios eller meyer görlitz. Då är canonen mysig och jag är ganska glad. Lärde mig med tiden att behärska menyer med ;-)

svalkande vatten

 Idag ville jag kyssa havet... ;-)

hemmablind

Äntligen lite värme och sol och jag hoppas på några fina fototillfällen vid havet. Vi får se…

Jag konstaterar att ibland är jag hemmablind. Tycker ofta att landskapet där jag bor är enformigt, bara stenar och kohagar. Men häromdagen såg jag flera bilder publicerade här på Fotosidan just från mina trakter!

Aj, aj tänkte jag, så håll utsikt det kanske kommer någon mästerlig bild från ”mina” stränder… Jag skojar naturligtvis, men det är dags att vädra kameran och jag ska försöka se de närmaste trakterna som det var på en dyrbar resa i ett sagoland…

social osocial...

För ett antal år sen betraktade jag mig som en vanlig, som alla andra, social varelse. Jag gillade människor, gillade träffa andra, prata med andra, byta åsikter, lära mig något och även dela med mig det jag kunde…

Med internet kom nya möjligheter och det kändes att vi kunde utveckla vår sociala förmåga till något större… mer spännande och givande!

Jag vet inte hur det blev för er, men jag blev vilse…

Det verkar som att sociala plattformar i alla möjliga skepnader gjorde mig rakt av osocial.

Är det så att det blev för mycket av det goda?

Eller det blev tydligare med åsikter, syften och förväntningar? Vem styr, bestämmer och vem ska bara följa…

Det bildas grupper och klungor, det vill säga olika sällskap och föreningar, som förr, men jag upplever mer mobbning, trakasserier, oenigheter, otrevligheter och rent av något slags våld ibland…

Det känns mer skrämmande nu för tiden att vara på sociala medier än det var på en mörk gata i gamla Warszawa på 80-90-talet… Där kunde jag stöta på någon förvirrad alkoholist eller tjuv på vägen från eller till jobbet på redaktionen.  På sociala medier kan jag inte förutspå vad som kan hända om jag vågar ha en åsikt eller publicerar någon bild…

Människor som brukade vara snälla vid kaffebordet i någon förening/klubb lokal förvandlas till rovdjur på nätet… bygger falanger, mobbar och är mycket mer otrevliga än de kunde vara i verkligheten det vill säga öga mot öga.

Ensam är inte stark men tillsammans får man kraxa bara som de andra…

En droppe inspiration

Vad gör ni när inspirationen tryter och kreativiteten är på botten? Det känns att den kyliga maj sög ur mig all energi…

Regn efter regn och efter regn kom ingen sol och det var kallt. Det kändes så för mig.

Dessutom är jag ingen tävlingsmänniska för att jag inte har nerver för det.  Först tar det på kraften att skicka ett bidrag till en tävling, sen oavsett resultatet är jag totalt slut. När jag förlorar är jag ledsen och det kanske är helt normalt, men jag är också ledsen när jag vinner och det är knasigt. Jag blir ledsen för att någon annan förlorar…

Tävla inte då!

Det brukar jag inte göra, men i den regniga tillvaron skickade jag ett bidrag till Olympus tävling. Tema var bokéh. Det var en impuls och nu är jag inte klok alls. Men jag såg bidragen, så jag är liiite ledsen, men glad ändå för att i mina ögon är vinnande bidrag makalöst. Det är inte mitt, förtydligar för säkerhetens skull. Vi får se. Resultatet publiceras i juni.

Men nog om det.

I regndropparna kan man hitta mycket och egentligen bidrar regnet till mustigare färger och fin stämning, men det blev sisådär i år, med stämningen alltså.

Jag försökte hitta inspiration i dropparna på sipporna som nickade hejdå för i år, bland de som hängde glittrande i syrene kvisten och lite här och där bland blommor och blad…

Bilderna är en majblandning från min trädgård med någon solstråle med.