Det var länge sen…

Ja, det var ett tag sen jag var här… Hade inte mycket att skriva om och jag tillhör de som är oförmögna att skryta om sig själv. Häromdagen snubblade jag över Ingers blogg och blev glad och ledsen samtidigt. Glad för att jag inte är ensam med sådana tankar och ledsen för att just ämnet hon tog upp är deprimerande…

Ofta känns det som att vi människor tappade förståndet, men samtidigt skapade vi sådana miljöer och behov att det är nästan omöjligt att fungera utan att förstöra… naturen… djurens miljö… barnens framtid… inte bara på grund av alla de förfärliga krig och utsläppta gifter, men även på grund av våra dagliga vanor…

Vi vill leva La dolce vita! Och det få ”kosta vad det kosta vill”…

Jag vill inte skapa någon tråd för att diskutera detta, jag vill inte heller läxa upp någon eller bikta själv, nej, det är som det är och jag är för liten och har ingen möjlighet att påverka. Jag kan bara sköta mitt med så lite negativ påverkan som möjligt, men det är svårt. Jag måste äta, köpa kläder och vissa prylar för att fungera. Det är ingen ursäkt utan konstaterande. Vi hamnade i ond cirkel…

Samtidigt vill jag inte tänka att det är orättvist att jag lever. I den onda cirkeln hittade någon på kemoterapi, vacciner och hjärtmedicin så jag likt många andra kan leva… Tungt ibland…

Från den mörka sidan min majmånad var väldigt syndig och från den ljusa sidan var jag på en fantastisk akvarellkurs i Norrtelje samt på en mycket spännande resa genom Tyskland… Hur ska vi tänka nu? Avgaser från bilen, även om den är modern och klassad som miljövänlig, inte särskilt grönt akvarellpapper och färger och så vidare… tungt… och hotellnätter, kamera, mat och andra små inköp… Hur ska jag skriva att jag fick mycket glädje som gjorde ont?

Om lösningen var att stanna hemma och äta gröt resten av livet, jag kanske skulle gjort det, men jag vet inte vad som krävs…

I all fall var jag i Norrtälje. Vilket härligt ställe att bo i. Underbar stämning och vackra gamla byggnader runt forsande vatten. Trevliga människor och mycket god mat på de ställena vi fick äta på. Allt gav glädje och belåtenhet för oss båda, mig och min man, som egentligen bara körde mig till akvarellkurs med Stefan Gadnell… (för nyfikna klicka på namnet så hamnar ni på konstnärens hemsida).

Två intensiva dagar med helt annat motiv än jag brukar måla. Spännande och nytt för mig, men så lärorikt! Vi målade hus och stadsmiljöer med cyklar och bilar. Även om jag själv ser mina alster som rena rama katastrofen, så lärde jag mig oerhört mycket. Stefan var väldigt generös med tips och goda råd…

Kort efter besökte vi Bremen. Lite som tre gånger gillt. Innan pandemi besökte vi staden, men det var en hemsk upplevelse. Just den gången verkade det som att deras avloppsystem kollapsade och i hela staden luktade det illa… Omöjligt att göra något eller äta. Andra gången passerade vi staden på väg mot Holland. Tanken var att ta en paus just i Bremen, äta lunch och besöka den historiska delen… Vi hamnade mitt i något evenemang så det var trångt och ovänligt överallt.  Denna gång planerade vi resan till Bremen och med Bremen som huvudanledning… Det gick lite fifty-fifty, vi hade otur med vädret, men allt annat var mycket spännande. Fantastisk stad, hotell, härligt bemötande och underbar mat. Vi navigerade mellan åska och skurarna, men jag är nöjd med resan. Det blev några bilder med :-)

På bilderna en blandning med bilder från Norrtelje och Bremen (mest genom mobilen) och några kursskapelser.

Från Bremen:

Och skapelser från kursen ;-)

Vårens strapatser

Ingen av oss blir yngre, någonsin… men ändå har vi svårt att acceptera åldrandet och tidens gång. Jag har det i alla fall… Trots våren, fina långa dagar och ganska många ljusglimtar hamnade jag i en svacka. En djup sådan. Min vårstädning gick förvånansvärt bra och trädgården grönskar, men något smög sig på mig från mörkret och jag blev som förlamad… Började gråta över ”spillda mjölken” och det tog långa dagar innan jag blev någorlunda mig själv igen.

Känner att det blir jobbigare varje ny vår. Konstigt. Jag väntar och längtar så oändligt efter våren så fort sista löven faller, men konstaterar att med våren väcks något mörkt och betungande… Ålder? Svunna tider? Det man inte hunnit och som man aldrig kommer att hinna med? Ont i kroppen, sjukdomar och allmänna nyheter? Kriget i Ukraina? Den oroliga omvärlden? Biverkningar av medicinen (hjärsvikt)? Rädsla inför döden?

Jag tänker ofta på Ukraina… det gör ont. I mina barndomsminnen finns mormors berättelser om vackert landskap strax utanför Lviv, där hon föddes och där min mamma föddes.  Sen kom andra världskriget och allt förändrades och det är därför jag föddes i en annan del av Polen och i världen som delades i väst och öst. Min morfar klarade aldrig de sovjetiska och gick bort ung… Kvinnorna kämpade genom livet. Min fars historia är ännu mer komplicerad och mer blandad.

Jag sökte bara till friheten…

Min dröm om litet hus vid havet blev verklighet och jag har egentligen ingenting att klaga på.

Det blev lite nedstämd blogg, men solen skiner och jag hoppas att det blir lättare för varje dag som kommer. 

Ska svara på era fina kommentarer och surfa lite idag. Önskar er en ljuvlig fotovår. 

I mina bilder är det blandat från mars och april.

Vårstädning och vårtrötthet

Soliga varma dagar fick mig att vårstäda huset. Ordentligt! Vände upp och ner på halva huset och andra halvan får vänta lite… då kom lågtryck och ”livet gick ur mig”… Men det var skönt att damma av alla bokhyllor, rensa bort en del saker, vädra och tvätta fönster. Idag skulle jag fortsätta, men det regnar ute och städhumör försvann. Det blev lite tid för burken och foto istället. Mellan dammsugning och tvättning tog jag en liten runda till havet och strosade även med makro i trädgården. Det blev en del bilder att gå igenom. Till bloggen valde jag senaste från stranden och några gamla.

Det var en tid där paddor och grodor kravlade genom vår gräsmatta så man fick akta sig att inte trampa på några. När jag stoppade handen i dammen då klättrade hannar på mig som om min hand var en padda, en hona… det var roligt och de höll hårt. Jag hade roliga fotostunder med dem. Fick fotografera även yngel. Idag finns det inga kräldjur i närheten. Funderar ibland vad det var som hände att de bara försvann. Var det någon sjukdom som drabbade arten eller ändringarna i naturen? Mördarsniglar? I och för sig det var också några väldigt varma och torra år tätt på varandra… Jag saknar djuren i alla fall och dammen känns tom utan de… Jag saknar deras läte och plaskandet.

 Regndroppar dundrar på fönsterbrädor och jag känner mig lite vissen, men tycker faktiskt att regnet behövs nu. Snart sätter växtligheten i gång och de behöver mycket vatten. Det kändes torrt i rabatterna…

Oavsett väder våren är underbar. Vårblommor glädjer ögonen med sina starka, klara färger, fåglarna kvittrar och solstrålar värmer… Det skulle vara skönt att få lite mer glädjande nyheter från omvärlden. Men där ute ser allt fortfarande ganska mörkt ut…

I mars är det vår...

Krokusars underbara färger gör mig glad. Det är den bästa tiden på året från nu till ungefär Midsommar. Ljusare och varmare för varje dag och naturen som vaknar med färgprakt och grönska. Det är för tidigt för en del trädgårdsarbete, men jag pysslar lite ute och gör mig trött… Älskar tröttheten efter fysisk ansträngning, en liten träningsvärk här och där. Någon extra muskel som somnade under vinters för mycket sittande vaknar likt grönskan där ute.

Fåglar städar i holkarna och på stranden hörs strandskator. Jag behöver inte mycket mer för att vara lycklig… Under korta stunder i trädgården glömmer jag omvärlden och allt elände. Bara Maluszek ställer till ibland. Han har inte lärt sig än att fina rabatter inte är toaletter…, men jag skrattar bara… Ibland känns det som att den lilla katten är ett magiskt väsen för att ingenting hos honom är som det brukar vara med katter… Han är inte normal, men vad gör det? Han tillför så mycket glädje och smittar med energi. Vi leker fortfarande mycket ute och inne, han är outtröttlig och älskar springa…  

Två ekorrar fajtades vid fågelbordet och det var härligt. Förra året kom aldrig någon ekorre till matningen och jag var bekymrad att de råkade för någon olycka. Men de finns. Ett stort gäng grönsiskor var på besök och ett par domherrar finns kvar. Det är betydligt mindre fåglar, men det var inte riktig vinter heller. För varmt och bar mark, även om vi hade en snöyra inte så länge sen, så smälte snön genast…

Jag önskar att tiden stannar här med vårens färgprakt… och tokig Maluszek.

På bilderna en känslomässig blandning, lite som marsväder…

Mellan regnet och dimmor

Det blir nästan halleluja moment när solen visa sig i våra trakter. Det var ovanligt regnigt och mörkt redan från november… I morse vid första ljusglimtar fick jag lust att gå ut bara. Vi var på en kort morgonpromenad vid havet, jag och Maluszek. Först märkte jag inte att jag har någon bakom mig, men det lilla djuret är omöjligt att förstår sig på. Han sprang efter och jag var rädd att vi kan stöta på någon som rastar hund. Men det var lugnt. När vi kom tillbaka färgade solen lanskapet guldrosa och det kändes omedelbart helt fantastisk. Vid skrivandet stund är solen uppe och det är 7 grader på termometern, så jag tror att det blir utedag…

Jag fortsätter med mina hälsopromenader och försöker ha koll på stegräknaren, brukar hamna mellan 8 till 10 tusen steg på mina dagliga eskapader.  Räknar inte alla de steg man gör hemma… så jag är nöjd med mina fysiska aktiviteter haha. Lite sämre med fotandet då Olympus inte alltid är med, fast någon bild blir det ändå. Min nya telefon har en mycket bra kamera, för den gången stämde det med reklamfilm som jag såg innan jag köpte telefonen…

Därför är det salig blandning idag från olika stunder vid havet… från mobilen och några foto tagna med Olympus.

Svanarna fick vara även ett akvarellmotiv :-) Målade på min fina Magnani papper :-)