En kraftkarl, goda hälsoråd, och ett nattsvart attentat

 

På 1950-talet i Abrahamsbergs folkskola, som det hette på den tiden, hade jag en rekorderlig rektor – ja, själv föredrog han titeln överlärare. Det var en gammal löparstjärna - Edvin Wide.

Från början finlandssvensk, ståtade han med fem svenska rekord, OS silver och brons 1924 och OS brons 1928. Han tilldelades Svenska Dagbladets guldmedalj 1928. Utanför Stadion i Stockholm står (springer) han i brons i sin ungdoms prakt. Han är förebilden till den främre av löparna i Carl Eldhs staty.

Edvin var en gudabenådad berättare. Det hörde inte till ovanligheterna att han glömde undervisningen, och i stället förmedlade intressanta saker från sin långa idrottskarriär. Han var även full av råd och dåd som han outtröttligt ville pränta in i det uppväxande släktet.

Här sitter Edvin i Abrahamsbergsskolans matsal. Han kom ofta ner och åt lunch vid något valfritt bord där det fanns plats. Ett fint uttryck för hur han såg på sin lärarroll och chef för skolan.

____________________________________________

Jag vill inte påstå att han talade för döva öron - men ibland blev vi slynglar lite trötta på hans ständiga välvilliga uppmaningar: ”Sitt inte inne på rumpan pojkar - ut och rör på er!! Stillasittande är farligare än rökning!”  Ja, den saken börjar senare tiders forskning ge honom rätt i - liksom han har visat sig ha rätt i så mycket annat som han talade om för oss.

Naturligtvis var han emot rökning. Men han berättade lite motvilligt om sin enorma frustration när hans ständiga överman, både ute i den stora världen och här hemma - det finska löparfenomenet Paavo Nurmi släntrade in på banan rökandes en fet cigarr (halsbloss). Nurmi lade utstuderat ifrån sig cigarren, slog Wide efter noter, plockade upp cigarren och trippade flinande därifrån...  ”Då var det svårt att hålla masken pojkar - men tro inte att ni är någon Paavo Nurmi.             

Det var inte bara motion det handlade om – nej man skulle även äta rätt om man ville leva ett långt och friskt liv:  ”Det är bara fyra enkla råd pojkar - sedan kan ni lugnt glömma alla hälsoprofeter.”  Det lät ju bra, så vi spetsade öronen:  ”För ett naturligt rörligt liv, ät sådan mat som människan under lång tid har anpassat sig till. Är olika saker varje dag, och ät med måtta - sedan pojkar må ni leva länge i edert land” -  sá Edvin, och han styrkte i högsta grad sin tes. Jag går ibland förbi hans grav på Bromma kyrkogård. Edvin blev 100 år och hans hustru Axelina blev 103.

                             

Nu börjar vi komma in på den brännheta delen av den här historien, och jag skall nämna att jag var 13 år gammal. Den riktiga slyngelåldern alltså.

           

Edvin hade två älsklingsteman - eller "käpphästar" som man sade på den tiden. Det ena var att man skulle träna sin självbehärskning. Man skulle i livets alla skiften kunna hålla masken, och inte genast avslöja vad man tänkte. Det andra var att unga människor måste klara av att komma över ett tröskelläge. Det måste man jobba för att fixa - sedan går allt lättare. ”Gå igenom ekluten” som Edvin sade - och nu kommer vi till det nattsvart attentatet, vad som faktiskt kunde tilldra sig i den svenska skolan på 1950-talet. 

Det är ju så att när man är 13 år gammal kan man planera alla möjliga avancerad saker, men man har mycket liten förmåga att förstå vad som skulle kunna hända om något går snett - om något tar en helt annan vändning än vad man har planerat. Man har helt enkelt inte en tillräcklig mogen hjärna för en bättre konsekvensanalys. Det fick vi vara med om med besked.

                     

Nu skull vi skoja med Edvin! Innan lektionens början skrev vi med stora bokstäver på svarta tavlan: ”HÅLL MASKEN, EKLUTEN”. Därefter placerade vi mattstift (!) i stor mängd på stolen vid katedern - det gick åt en hel ask. Vi drog ut stolen så att allt skulle synas tydligt, och vår övertygelse var även att han skulle se allt. Vi ville bara kontrollera hur det var med hans pokerface. Edvin var normalt extremt observant, inget brukade undgå hans falkblick - och det var här vi begick vårt avgörande misstag.

Edvin kommer instormande lite sen, tittar på tavlan: ”Ha, ha, pojkar - vad menar ni med det?” sänder inte stolen en blick - utan sätter sig tungt...

Jag satt längst fram och hade ett utmärkt studium. Först blev Edvin blodröd i ansiktet, därefter häpnadsväckande snabbt kritvit - men han höll masken.

Herrejessus, hur skall det här gå hann jag tänka. I sekunder långa som evigheter rådde dödens tystnad. 

Då...

                    

Längst bak i klassrummet satt en av attentatsmännen, en gosse som vi kan kalla Wenne Jatterström. Wenne var en liten spinkig figur med klotrunt huvud, varpå det växte ett rött burrigt hår som vanligen stod rakt upp. I den rådande dödens tystnad bröt han nu samman, och man kunde höra; ”hi, hi... hi, hi, hiii”...

Det var inte högt, men i den djupa tystnaden lät det som trumpetstötar!

Nu brast allt för Edvin. Som en retad tjur rusade han upp med mattstiften rasande om baken. Ner till Wenne Jatterström och grabbade honom om midjan framifrån, vände honom upp - och gav honom en riktig gammaldags avbasning på rumpan.

Jag var djupt imponerad. I denna stund var Edvin magnifik!

                 

____________________________________________

Jag träffade Edvin en minnesvärd gång i en affär i Bromma rätt långt efter skoltiden, och han var då runt 90 år gammal - men pigg som en mört. Han berättade att det inte blev någon löpning precis numera - "ja åldern du vet". Men han skötte dammsugning och tvätt hemma. Vi slog följe en bit och talade om ”gamla plugget”. Jag hade tanken att jag skulle avslöja min delaktighet i det skändliga attentatet, och be om tillgift för en mycket ung grabbs bristande förmåga att bedöma konsekvenser. Men hur det nu var så stannade det vid att det gamla fick vara - om inte glömt, så gömt.

Kanske jag rent av inte tordes inför den stålblå blicken under buskiga ögonbryn?

 

Texten är i huvudsak från mina tidigare utskick på utsändningslista:  "Peters Essäer"

Underbart är kort...

               

Ibland är livet alldeles fantastiskt - men man får se upp, det kan vända på ögonblicket...

I gamla tider gick jag ofta strandpromenaden mellan Ålsten och Alvik här i Bromma. Mitt på sträckan, vid Solvik, finns det ett café och ett strandbad - men även bänkar för trötta vandrare att sitta på.

Här är det en vacker morgon på senhösten 1981 när jag sitter just där en stund, innan jag fortsätter min promenad.

En sommarvilla från det sena 1800-talet - på sin egen ö, och med en liten paviljong vid stranden. Vid den tiden låg den långt, långt från staden.

                        Solen stiger, och den varma tonen avtar.

Vid strandpromenaden nära Solviksbadet, låg det ett litet sommartorp som innehades av två gamla damer. Dom hade det så fint - med blomrabatter, tyllgardiner i fönstret, och perfekt ordning på den lilla tomten. Där satt dom och såg allmänt mysiga ut på sin veranda.

Då jag gärna pratar med folk var jag strax i samspråk - och rätt som det var när jag gick förbi en dag, så blev jag uppbjuden till deras fina lilla veranda för att dricka kaffe och äta hembakade kakor. Kan kontakten bli bättre, finare, eller trevligare, mellan tidigare för varandra helt okända människor? 

Så en vår kom det inga gamla damer. Stugan stod tom och tillbommad hela sommaren. Nästa år bröt sig objudna gäster in - den uppbrutna fönsterluckan syns i bild.

Dom vandaliserade grundligt i stugan, snuskade ner överallt - dom gav sig till och med på staketet.

Tur för svinpälsarna att jag inte kunde få tag på dem - det hade gått dem mycket illa! Och tur att de gamla damerna troligen slapp se eländet.

                       

                                

                                     

                  

En sommarstudie i svartvitt

Jag har nog varit inne på saken tidigare - att jag gick på Hasselviks stigar redan i mitten av 1940-talet vid mormors hand. Det är ett tag sedan. Träd som var stora och gamla redan då, ser lika ut än i dag - men resten av naturen har ändrat sig en hel del på den långa tiden. Ändå tycker jag att det ser ut som det alltid har gjort - förändringarna har smugit sig på succesivt.

Den goda upplevelsen ligger mycket i igenkännandets glädje. Jag gillar att gå på Hasselviks stigar.

Som sagt - lång har vandringen på Hasselviks stigar varit, och gammal har den forna pojken hunnit bli...

När jag har varit runt på ägorna i olika sysslor, hamnar jag ofta i båthuset för en stunds kontemplation. En opretentiös miljö med utsikt över sol, vind, och vatten.

Svunna somrars många utfärder i Skärgårdshavet finns på något vis kvar här. Jag känner närvaron av mina vänner, förnimmer de glada skratten...

Många fina minnen bidrar till bra vibbar i båthuset.

                         

Läget över viken spanas av med min Zeiss Dekarem 10x50 kikare.

Fågellivet är livligt vid det första besöket i juni. Förutom det sedvanliga gänget vitfågel på patrull, guppade en stor flock knipor på vågorna. Två hägrar stod och såg kärvänliga ut i vassen, och en trana drog förbi - utstötande sitt vildmarkskrik.

Tre havsörnar cirklade i piruett på låg höjd. En av dem var den som inte ville acceptera sitt tillkortakommande. Inget nytt under solen alltså... :-) 

Så fick jag in en "stor mås" i vinkel bakifrån. Den flög lite makligt och tungt, och mycket riktigt - det var fiskgjusen ute på patrull.

Speciellt roligt är det med havsörnens återkomst. För en gång skull har människan lyckats fullt ut när man ingriper i naturen! Mamma Svan har kanske en annan syn på den saken. I juni hade hon sex ungar - i juli var det bara två kvar.

För en storstadsmänniska som jag, är det en utstuderad lyx att ha parkeringsplatsen på egen mark.

Redan före årets Ålandsresa, hade jag bestämt att nu blir det inte något mera struttande omkring på taken!

Du är för gammal gubbe lilla...   Du kan ramla och slå ihjäl dig!

Det var som om det potenta vildvinet hade fått kläm på den saken. Med blixtens hastighet var takrännan igenvuxen - så att regnvattnet skvätte in på verandan.

Upp på taket blev det alltså i alla fall - men förflyttningen där genomfördes via krypning medelst hasning.

Sensommarmorgon vid Hasselviks grind. Säsongen går på sluttampen. Dags att återse storstaden...

                                  ________________________________________

                        

Det som hängde på axeln, var en Zeiss Super Ikonta B med Tessar 2,8/8 cm från 1935. Filmen var Ilford FP4 plus efter nominell känslighet, soppad i Rodinal hemma i köket.

Vad hände egentligen med Regalskeppet Vasa?

Vad var det egentligen som hände med Regalskeppet Vasa den där dagen 1628? Det finns frågetecken...

Jag har naturligtvis läst dom vanliga berättelserna om hur Regalskeppet Vasa helt obegripligt förliste i Stockholms inlopp på sin jungfrufärd. Ett tema som återkommer i redogörelserna är:  "Det kom en vindby från Södra Bergen..." eller:  "Det kom en il från Södra Bergen..."  Jag har till och med sett formuleringen att "...seglen fylldes av en lätt vindpust, och den otänkbara katastrofen var ett faktum."

Men nej - det kom nog inte någon vanlig vindby eller en lätt vindpust från Södra Bergen. Det var något annat som kom - och det var fan själv.

För att få ett bättre grepp på nämnda potentat, skall jag dra upp lite bakgrund:

                   

Saltsjön, Mälaren, och Södra Bergen är en jättestor förkastningsspricka. Södra Bergen, både på Mälarsidan och på Saltsjösidan, var mycket imposanta landmärken - formationer som människan inte rådde på. Låt oss bekanta oss med dem lite:

Det här är en målning av Ulfsparre året 1833. Han sitter någonstans i trakten av Rålambshof och blickar ut över Riddarfjärden. Vi är alldeles i början av 1800-talets naturromantiska måleri. Man ser tydligt Södra Bergen, både på Mälarsidan och i Saltsjön - och dom är lite överdrivet avmålade, helt i tidens anda. 

Det är bara bra - man förstår med en snabb blick, att här har vi något speciellt. Enormt stora roslagsklippor, ja rent av jättelika - och klippor i varierande former, klippor som på sina ställen från hög höjd stupar brant rakt ner i vattnet.

Vi får aldrig riktigt veta hur dom här klipporna såg ut i verkligheten - dynamiten tog stora delar av dem under det sena 1800-talet. Av vad man kan förstå av berättelser från tidigare århundraden, hade Södra Bergen en stor förmåga att förstärka både ljud och vind. Bellman skriver i Epistel Nr 50 "Febus förnyar" om en engelsk örlogsman som ger stor salut utanför Skeppsbron en stålande dag med hög himmel:

"...Engelsman skjuter, ger knall fler minuter, och ekot utgjuter från bergen vid strand..."

Ekot utgjuter...  Vi kan nog ta fasta på att det dundrade minst lika högt från Södra Bergen där Stadsgården nu ligger, som ljudet av själva saluten. Med sådana jättelika reflektorer som bergen utgjorde, hände det sedan märkliga och oväntade saker även med vindarna. Det var ett känt faktum för samtiden, åtminstone för vanligt folk, att under Södra Bergen kunde seglande skutor och småbåtar plötsligt bli omkullvräkta av häftiga vindstötar - i annars helt lugnt väder.

                              ______________________________   

                               

Det var en dag med lätt till laber bris den där gången i augusti 1628. Precis lagom vind för att makligt och majestätiskt glida fram med ett stort segelfartyg. Det var så lugnt och stilla under land, att man till att börja med fick varpa ut Vasa för att påbörja seglatsen.

Det var då som Hin Onde själv kom sättande ner från Södra Bergen.

Överraskningseffekten blev nog total. Säkert utgick adekvata order för att möta det uppkomna läget: Reva segel, stäng kanonportarna, surra kanonerna - men under inverkan av en svag och förvirrad befälföring och med en ny och oövad besättning ombord, blev allting för sent...   

Man hade just skjutit salut med styrbords kanoner när den första vindilen grep tag i fartyget. Strax kom en mycket starkare andra vindstöt, och flera av de osurrade nyss avfyrade mycket tunga pjäserna på styrbordssidan brakade iväg mot den lägre belägna babordssidan, krossande människor och annat i sin väg. Den kritiska punkten i krängningen passerades, och vattnet sprutade ohämmat in genom babords öppna kanonportar. Resten av förloppet tog inte många minuter.

Vasa lade sig till rätta på botten utanför Beckholmen, i väntan på Anders Franzén...  Förmasten och stormasten stack upp en bit över vattenytan.

Ombord på Regalskeppet Vasa

Att som geograf upprätta ett kartregister verkar kanske inte så upphetsande, men det kan leda till saker man inte väntar sig - som att få gå ombord på Regalskeppet Vasa i det då nyöppnade Vasamuseet.

Som jag i en tidigare blogg varit inne på, jobbade jag en period med ett nytt kartregister på Stockholms Stadsmuseum under min tid som antikvarie där på 1980 och 1990-talen.

Jag var förvisad till underjorden - det vill säga till muséets medeltida källarvalv där kartarkivet är beläget. Ibland när jag behövde hantera många kartor simultant, bredde jag ut mig över ett antal bord i biblioteket. Bibliotekarien var min bundsförvant, hon var på det klara med att ett nytt sökregister för kartorna var absolut nödvändigt - det rådde nämligen fullständigt kaos i kartarkivet. Det var mycket vanligt att man omöjligen kunde hitta det man sökte - ibland fick man i sin nöd ringa till gamla pensionerade antikvarier för att fråga...

Det var ett omfattande material och ett omfattande arbete. Roligt men lite tröttande - jag väntade mig inga större sensationer, utöver ansträngd rygg och lite irriterade ögon.

Men sensation - det var just vad det blev!

Plötsligt hade jag i min hand en karta från (troligen) det sena 1800-talet som visade Regalskeppet Vasas förlisningsplats och dess exakta lokalisering! Det blev stor uppståndelse. Ingen på muséet kände till detta - och ingen annan heller.

Den tragiska historien om Regalskeppet Vasas dramatiska förlisning på Stockholms inlopp 1628 har alltid varit väl känd i de historiska källorna, men den mer precisa platsen för katastrofen hade fallit i glömska fram emot 1900-talet.

När Vasas senare upphittare Anders Franzén under det tidiga 1950-talet sökte efter ledtrådar till platsen där Vasa förliste, visade det sig omöjligt att med hjälp av dom skriftliga källorna få fram den exakta förlisningsplatsen. Anders Franzén satt mycket på Stockholms Stadsmuseum, men där visste alltså ingen vad som faktiskt dolde sig i det egna kartarkivet - och Franzén hittade aldrig denna karta:

Vad det handlar om, är att man har haft ett behov av att loda djupet mellan Djurgården och Söder. För att få till en arbetskarta har man lagt ett halvtransparent papper över en vanlig karta, och sedan ritat i de konturer och de riktlinjer man har haft behov av. Under det följande lodningsarbetet ute på vattnet har man av en slump stött på Vasa just där två lodlinjer tangerar varandra, och utmärkt platsen med en ring och ordet "Wrak".

                     

1956 hittade Anders Franzén till slut sitt önskeskepp - utan hjälp av den karta som låg okänd och gömd i kartarkivet på Stadsmuseum. Han lodade sig fram till Vasa helt på egen hand - fram till den dagen då en bit svartek satt fast i det egentillverkade hugglodet.

Efter det att man hade slutfört den allra första dykningen på fyndplatsen med hjälp av marinens tungdykare, och när den stora hjälmen skruvades av på däck - utropade dykaren upphetsat: 

"Det ligger ett stort krigsfartyg med dubbla rader kanonportar där nere... !!"

  

                                                ___________________      

På det nyöppnade Vasamuseet blev man förtjusta när jag kontaktade dem. Man behövde allt bakgrundsmaterial man kunde få - och detta var ju högst förvånande, och dessutom en historia med lite knorr. Jag blev inbjuden att göra ett besök ombord på Vasa utanför öppettiden, och med museichefen som ciceron.

Den unga pojken inom mig vaknade genast - detta var kul!

                      

Jag kom till Vasamuseet en vacker septembermorgon 1991. Man kan se att nybygget inte har stått på plats så länge, koppartaket har inte oxiderat mycket ännu.

Det var med andakt jag steg ner på Vasas däck. Jag var helt på det klara med att det inte var många utomstående som fick det privilegiet. Skeppet ligger som när det fördes in i muséet - den undre delen av riggen är inte upprest ännu. Däcket skyddas av nya, men mörkanlöpta plankor.

Här är vi på övre batteridäck. Det låg i sakens natur att jag måste fotografera diskret - lite i förbifarten utan att störa allt för mycket. Till det ändamålet hade jag en stor stavblixt som fyllnadsljus - men det sjöindränkta svartnade timret fullkomligt åt upp blixtljuset. Hade det inte varit för den reflekterande skyddsplasten på däcket, hade det blivit svårt att få några bilder överhuvudtaget.

Här har vi undre batteridäck - där vattnet forsade in genom dom öppna kanonportarna vid katastrofen. Det var inte utan att man sände en tanke till den panik som måste ha varit rådande 1628. Man försökte desperat hindra de tunga kanonerna att hasa över till den lägre belägna sidan. Ett av de skelett man hittade, låg krossat under en kanonlavett.

Det blev nu bara ett fåtal bilder tagna. Den spännande verkligheten tog överhanden. Vi var runt överallt. Museichefen berättade engagerat och sakkunnigt - och jag var en andäktig och uppmärksam lyssnare. Att sedan stiga in i amiralskajutan och uppleva den förtätade stämningen var väldigt speciellt, och att känna på kollerstocken där rorsman stod. Hur var det för honom när han insåg att skeppet verkligen skulle kantra? Kom han ur sin lilla holk?

Jag har varit ända ner till kölsvinet - själva kölen är tillverkad av enorma ekstockar.

 

                                                         

                     

                           ____________________________________

                   

Nu när ämnet är öppnat, kan jag inte undvika en gammal tvistefråga:

Hittills har det varit en etablerad sanning att Vasa förliste därför att hon var felbyggd, att hon hade en för liten undervattenskropp för att ta tillräcklig barlast i förhållande till skrovets höjd och tyngd. Jag har alltid haft lite svårt för den saken. Skulle en gammal och mycket erfaren skeppsbyggmästare från sjöfartsnationen Holland, även chef för varvet, begå ett sådant misstag? Inte speciellt troligt.

På senare tid har det kommit nya undersökningar och nya tongångar.

En till barlastteorin anknuten berättelse har varit, att Vasa när hon redan var påbörjad, byggdes upp med ett ytterligare kanondäck på order av kungen, Gustav II Adolf - och därför blev helt instabil. Nya studier av Vasas skrov visar nu att det inte stämmer. Vasa byggdes i ett svep, efter ett och samma koncept. Någon tillbyggnad efter ett tidigare påbörjat bygge har inte skett.

Jämförande studier av skrovformen på andra 1600-talsskepp antyder att Vasa kanske var lite rank men inte felbyggd. Det är samma slutsats som den ansvarige amiralen för varvet landade i under 1600-talet, efter genomfört krängningsprov. Vasa var något rank, men sjöduglig.

För mig lutar det nog åt att regalskeppet seglades omkull av sin egen besättning. Det fanns två kaptener ombord vid vid förlisningen (!)  - en nyligen avgången, och en nyligen tillträdd. Omständigheterna är oklara, men det är ju inte svårt att tänka sig att det lätt uppstod friktion i deras inbördes relationer...

Man väntade sig inte några problem med seglatsen på Stockholms inlopp - men det var just vad som hände. Till följd av att man överrumplandes av svårigheterna, uppstod troligen befälsförvirring - den saken, och en ny och ännu inte intrimmad besättning gjorde att man inte var situationen vuxen. Katastrofen var ett faktum.

      

                                        Bilddata:   Zeissobjektiv och Kodachrome.