Att bomba civila - kvinnor, barn och andra

Nutidshistoria:

I dag talar man om folkmord, när ett ett litet land, omgivet av bittra fiender, blir överfallet med brutala krigshandlingar - och slår tillbaka med krig mot angriparen. 

För 80 år sedan jämnades Tysklands storstäder med marken och över en halv miljon människor kremerades i stadskärnorna när våldsamma eldstormar uppstod. Hur den saken gick till, berättar en fotoprofil här i Stockholm om:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/werner-rotter.htm

Man var  på den allierade sidan inte omedvetna om det enorma lidandet och det massiva dödandet av många gånger helt oskyldiga civila man gjorde sig skyldig till - men man ansåg att det ändå var en legitim kostnad för att bli av med Hitler och nazisterna.

Frågan man måste ställa sig i dag är vad som är legitimt för att bli av med den barbariska och brutala våldssekten Hamas? Mitt givna svar är att massivt våld är motiverat och legitimt, även mot civila anhängare och medlöpare eller sådana som oturligt råkar finnas på plats - för att man måste bli av med ett sådant ondsint, omänskligt, och fredsförstörande gäng. 

Precis som när det gällde att bli av med Hitler och nazisterna.

Fotohandel med pondus

Wibergs Foto är ett etablissemang som jag skulle gissa att dom flesta äldre fotografer här i Stockholm kan relatera till - mycket beroende på den färgstarke innehavaren i gamla tider, John Gustafsson. 

John var slagfärdig, underfundig, och rolig. Jag har aldrig hört honom förlora en munhuggning.

Jag lärde känna John i slutet av 1960-talet. Småningom blev vi mer bekanta och goda samtalspartner. Wibergs Foto var lite speciellt. Svåröverskådligt och knökfullt med kameror och annan fotografika - men John visste var varenda pryl fanns. Folk med ett genuint fotointresse - speciellt ett tekniskt sådant, tyckte att det här var en mycket intressant och stimulerande miljö. Wibergs Foto liknade ingen annan fotohandel - och John Gustafsson liknade ingen annan fotohandlare.

John var frispråkig och rakt på sak. Vänlig och korrekt mot kunderna - men inte servil. John gick alltså inte hem hos alla.

                                                   John Gustafsson på 1970-talet

För kunder som behövde hjälp och fotografiska råd, var John en fast punkt. Hans genuina vänlighet, gjorde att han alltid gjorde lite extra.

                                                                  Min fikaplats.

Jag satt ofta hos John och fikade och pratade. Det blev naturligtvis mycket snack om kameror och fotografi - men även samhällsfrågor och rent filosofiska spörsmål avhandlades med lätt hand. Skrattet låg alltid nära till hands.

Min sittplats var längst inne i lokalen. Där hade jag en fin utsikt  mot betjäningsdisken där John ofta befann sig - men för kunderna som han talade med därute, syntes jag nästan inte alls.   

Oj, oj - jag fick höra mycket...  saker som inte alltid lämpar sig för trycket - men underhållningsvärdet, det var många gånger storståtligt.

Jag kommer ihåg en dag när en kund tyckte att John skulle ta kostnaderna för kundens egen dumhet, men det tyckte inte John. Saken var den att kunden delvis hade förstört den kamera som han hade köpt genom mindre välbetänkta åtgärder - sådant som var långt utanför garantins gränser.

Det blev till en praktfull ordväxling - och när kunden hade kört slut på alla argumenten, dängde han kameran i disken, skrikande:   

Du kan ta din djävla kamera och stoppa upp den i ....!! 

Det gå inte alls det,  sade John med ett vänligt ansiktsuttryck - där har jag redan en projektor. Det gick alltså inte att rubba John Gustafssons lugna behärskning. Han lät sig aldrig lockas till några obetänkta hetsigheter. Kunden dröp av - lång i ansiktet. 

Sådan underhållning till kaffet bjöds det ibland på Wibergs Foto.

                                         John Gustafsson bakom disken året 1992

                                               _______________________

John lämnade oss alldeles för tidigt. Sonen Peter tog över Wibergs Foto och utvecklade verksamheten till Stockholms Leica Center. Peter var lika framåt och duktig som pappan hade varit. Hela verksamheten berodde av Peters kompetenta och kundvänliga handlag.

Att handha ett världsmärke som Leica, kameran med den största nimbusen i branschen krävde sin man - och den mannen var Peter Gustafsson.

Det blev fortsatt fika på Stockholms Leica Center, och jag höll mig därmed sakkunnigt informerad om vad som tilldrog sig i fotobranschen - och jag fick många trevliga stunder tillsammans med Peter.

                                     Peter Gustafsson på Älvsjömässan 2011

Nu är fotobranchen en branch i nedan, och Peter kan skymta pensionsåldern vid horisonten - omständigheterna ligger alltså väl till för en avrundning.

                                                                  * 

Med John Gustafsson i levande minne, och med ett stort tack till Peter Gustafsson för alla fina stunder vid kaffekoppen!

Isen släpper

Vi kom till Hasselvik en vacker afton i april 1976 när solen dalade mot kvällningen.  Det är nästan femtio år sedan...

Vid stranden hade det bildats en råk i isen, och en lite styv bris blåste. Jag förstod att nu skulle hela isen ge sig iväg när som helst. Vi satte oss ner och väntade en stund, men ingenting hände.

I råken låg det krossad is som vinden pressade. Det blev till ett svagt klirr-ljud i den klara aprilrymden - lite som en avlägsen ton av en pianokonsert av Scarlatti.

                                      Först intas bastusupen, därefter intas bastulaven.

Efter bastun satt vi i båthuset och småpratade vid whiskyflaskan, medan det mörknade över viken.

Nästa morgon var isen borta och små krabba vågor täckte viken. Oklart vart alla isflak hade tagit vägen?

Det var en fin första ankomst till Hasselvik det året.

                             __________________________________

Resekameran denna gång var Leica M4 med den klassiska kombinationen 35/90mm - och den då ganska nyintroducerade Kodachrome 25 (1974).

Datorisering

Min hustru Vuokko (Sippa) var bibliotekarie. Först på Nordiska Museet, och senare på Kungliga Biblioteket. Här sitter hon på KB året 1983 - där man mera på allvar hade börjat kommit igång med datoriseringen. Jag var mycket imponerad när jag besökte henne - vågade inte peta på minsta knapp.

Fastän utvecklingen har sprungit iväg till något helt annat i dag, tycker jag fortfarande att grejerna ser imponerande ut. Förstaintryck biter sig fast.

Tangentbordet ser märkligt ut. Det är vad jag förstod en enhet för att läsa in de gamla registerkorten. Det Sippa jobbar med är att digitalisera korten och införa eventuella förändringar i den gamla texten. Skärmen var svart med grönaktiga bokstäver - nog för att få svetten att bryta fram på den oinsatte... :-)

                                ___________________________________

Många år senare blev det aktuellt att skaffa egen PC hemma. Jag insåg då att jag hade varit lite rädd för den nya tekniken, och anmälde mig därför till en avancerad datorkurs. Det var lite jobbigt med allt det nya - men jag stretade på.

Datorkursen i mars 1998 - utrustningen var "The latest brand new".

Efter avklarad kurs datoriserade vi hemma år 2000. Sippa som alltid hade goda praktiska råd tillhands, införskaffade en speciell möbel för att härbärgera underverket. Sedan har det rullat på. Numera törs jag till och med peta lite försiktigt i "reptilhjärnan"... :-)

Första jobbet med den nya datorn var med en bok som gavs ut med LP Foto som förlag. Det var då frågan om lite större textmängder, och jag fick erfara vad den nya tekniken innebar i redigeringshjälp när man skulle fram till ett rimligt avslut. Det var som om slutarbetet för boken nästan fixade till sig själv - när man väl hade i minnet hur det var tidigare.

                                     Sonen testar nya datorn året 2000

Så skulle då datorn defragmenteras. Det tog en stund när den tuggade kluster för kluster. Nästan lite hypnotiskt att betrakta - där den blippade sig fram.

Det är inte utan att man drabbas av en viss nostalgi när man tittar på den gamla datorn - Windows 98!

                  ____________________________

Vilka rosenröda förhoppningar man hade året 2000 på internet. Det skulle bli ett lyft för friheten och åsiktsbildningen, demokratin skull stärkas, alla skulle få säga sitt - och diverse annat joller. Nu börjar vi se lite av hur det blev i verkligheten...

Åter i Drömmarnas skog

Drömmarnas skog - en personlig vandring i minnets och fantasins trakter, ett återbesök.

För mig är minnenas landskap mest i svartvitt - men med lite inslag av verklighetens färger. Tidigare har sådant varit svårt att visualisera i fotografisk bild, men nu har tekniken bidragit med nya penslar och nya färger på paletten.

I Drömmarnas skog blandas minnen och nutid  - det förflutna är ju inte förflutet, det är med oss hela tiden.

Nog sitter man väl ner en stund och funderar under de höga träden...

Lugna dunkla vatten - som att Styx flyter förbi.

En facettslipad sten blänker till längs stigen.

Jag skymtade Huldran även i den här delen av skogen. Nu påminde hon en hel del om hustrun - tänka sig...

                                                     Riket vid vägens slut

                                  ______________________________

Den tidigare promenaden:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/drommarnas-skog.htm