Vad hände egentligen med Regalskeppet Vasa?

Vad var det egentligen som hände med Regalskeppet Vasa den där dagen 1628? Det finns frågetecken...

Jag har naturligtvis läst dom vanliga berättelserna om hur Regalskeppet Vasa helt obegripligt förliste i Stockholms inlopp på sin jungfrufärd. Ett tema som återkommer i redogörelserna är:  "Det kom en vindby från Södra Bergen..." eller:  "Det kom en il från Södra Bergen..."  Jag har till och med sett formuleringen att "...seglen fylldes av en lätt vindpust, och den otänkbara katastrofen var ett faktum."

Men nej - det kom nog inte någon vanlig vindby eller en lätt vindpust från Södra Bergen. Det var något annat som kom - och det var fan själv.

För att få ett bättre grepp på nämnda potentat, skall jag dra upp lite bakgrund:

                   

Saltsjön, Mälaren, och Södra Bergen är en jättestor förkastningsspricka. Södra Bergen, både på Mälarsidan och på Saltsjösidan, var mycket imposanta landmärken - formationer som människan inte rådde på. Låt oss bekanta oss med dem lite:

Det här är en målning av Ulfsparre året 1833. Han sitter någonstans i trakten av Rålambshof och blickar ut över Riddarfjärden. Vi är alldeles i början av 1800-talets naturromantiska måleri. Man ser tydligt Södra Bergen, både på Mälarsidan och i Saltsjön - och dom är lite överdrivet avmålade, helt i tidens anda. 

Det är bara bra - man förstår med en snabb blick, att här har vi något speciellt. Enormt stora roslagsklippor, ja rent av jättelika - och klippor i varierande former, klippor som på sina ställen från hög höjd stupar brant rakt ner i vattnet.

Vi får aldrig riktigt veta hur dom här klipporna såg ut i verkligheten - dynamiten tog stora delar av dem under det sena 1800-talet. Av vad man kan förstå av berättelser från tidigare århundraden, hade Södra Bergen en stor förmåga att förstärka både ljud och vind. Bellman skriver i Epistel Nr 50 "Febus förnyar" om en engelsk örlogsman som ger stor salut utanför Skeppsbron en stålande dag med hög himmel:

"...Engelsman skjuter, ger knall fler minuter, och ekot utgjuter från bergen vid strand..."

Ekot utgjuter...  Vi kan nog ta fasta på att det dundrade minst lika högt från Södra Bergen där Stadsgården nu ligger, som ljudet av själva saluten. Med sådana jättelika reflektorer som bergen utgjorde, hände det sedan märkliga och oväntade saker även med vindarna. Det var ett känt faktum för samtiden, åtminstone för vanligt folk, att under Södra Bergen kunde seglande skutor och småbåtar plötsligt bli omkullvräkta av häftiga vindstötar - i annars helt lugnt väder.

                              ______________________________   

                               

Det var en dag med lätt till laber bris den där gången i augusti 1628. Precis lagom vind för att makligt och majestätiskt glida fram med ett stort segelfartyg. Det var så lugnt och stilla under land, att man till att börja med fick varpa ut Vasa för att påbörja seglatsen.

Det var då som Hin Onde själv kom sättande ner från Södra Bergen.

Överraskningseffekten blev nog total. Säkert utgick adekvata order för att möta det uppkomna läget: Reva segel, stäng kanonportarna, surra kanonerna - men under inverkan av en svag och förvirrad befälföring och med en ny och oövad besättning ombord, blev allting för sent...   

Man hade just skjutit salut med styrbords kanoner när den första vindilen grep tag i fartyget. Strax kom en mycket starkare andra vindstöt, och flera av de osurrade nyss avfyrade mycket tunga pjäserna på styrbordssidan brakade iväg mot den lägre belägna babordssidan, krossande människor och annat i sin väg. Den kritiska punkten i krängningen passerades, och vattnet sprutade ohämmat in genom babords öppna kanonportar. Resten av förloppet tog inte många minuter.

Vasa lade sig till rätta på botten utanför Beckholmen, i väntan på Anders Franzén...  Förmasten och stormasten stack upp en bit över vattenytan.

Ombord på Regalskeppet Vasa

Att som geograf upprätta ett kartregister verkar kanske inte så upphetsande, men det kan leda till saker man inte väntar sig - som att få gå ombord på Regalskeppet Vasa i det då nyöppnade Vasamuseet.

Som jag i en tidigare blogg varit inne på, jobbade jag en period med ett nytt kartregister på Stockholms Stadsmuseum under min tid som antikvarie där på 1980 och 1990-talen.

Jag var förvisad till underjorden - det vill säga till muséets medeltida källarvalv där kartarkivet är beläget. Ibland när jag behövde hantera många kartor simultant, bredde jag ut mig över ett antal bord i biblioteket. Bibliotekarien var min bundsförvant, hon var på det klara med att ett nytt sökregister för kartorna var absolut nödvändigt - det rådde nämligen fullständigt kaos i kartarkivet. Det var mycket vanligt att man omöjligen kunde hitta det man sökte - ibland fick man i sin nöd ringa till gamla pensionerade antikvarier för att fråga...

Det var ett omfattande material och ett omfattande arbete. Roligt men lite tröttande - jag väntade mig inga större sensationer, utöver ansträngd rygg och lite irriterade ögon.

Men sensation - det var just vad det blev!

Plötsligt hade jag i min hand en karta från (troligen) det sena 1800-talet som visade Regalskeppet Vasas förlisningsplats och dess exakta lokalisering! Det blev stor uppståndelse. Ingen på muséet kände till detta - och ingen annan heller.

Den tragiska historien om Regalskeppet Vasas dramatiska förlisning på Stockholms inlopp 1628 har alltid varit väl känd i de historiska källorna, men den mer precisa platsen för katastrofen hade fallit i glömska fram emot 1900-talet.

När Vasas senare upphittare Anders Franzén under det tidiga 1950-talet sökte efter ledtrådar till platsen där Vasa förliste, visade det sig omöjligt att med hjälp av dom skriftliga källorna få fram den exakta förlisningsplatsen. Anders Franzén satt mycket på Stockholms Stadsmuseum, men där visste alltså ingen vad som faktiskt dolde sig i det egna kartarkivet - och Franzén hittade aldrig denna karta:

Vad det handlar om, är att man har haft ett behov av att loda djupet mellan Djurgården och Söder. För att få till en arbetskarta har man lagt ett halvtransparent papper över en vanlig karta, och sedan ritat i de konturer och de riktlinjer man har haft behov av. Under det följande lodningsarbetet ute på vattnet har man av en slump stött på Vasa just där två lodlinjer tangerar varandra, och utmärkt platsen med en ring och ordet "Wrak".

                     

1956 hittade Anders Franzén till slut sitt önskeskepp - utan hjälp av den karta som låg okänd och gömd i kartarkivet på Stadsmuseum. Han lodade sig fram till Vasa helt på egen hand - fram till den dagen då en bit svartek satt fast i det egentillverkade hugglodet.

Efter det att man hade slutfört den allra första dykningen på fyndplatsen med hjälp av marinens tungdykare, och när den stora hjälmen skruvades av på däck - utropade dykaren upphetsat: 

"Det ligger ett stort krigsfartyg med dubbla rader kanonportar där nere... !!"

  

                                                ___________________      

På det nyöppnade Vasamuseet blev man förtjusta när jag kontaktade dem. Man behövde allt bakgrundsmaterial man kunde få - och detta var ju högst förvånande, och dessutom en historia med lite knorr. Jag blev inbjuden att göra ett besök ombord på Vasa utanför öppettiden, och med museichefen som ciceron.

Den unga pojken inom mig vaknade genast - detta var kul!

                      

Jag kom till Vasamuseet en vacker septembermorgon 1991. Man kan se att nybygget inte har stått på plats så länge, koppartaket har inte oxiderat mycket ännu.

Det var med andakt jag steg ner på Vasas däck. Jag var helt på det klara med att det inte var många utomstående som fick det privilegiet. Skeppet ligger som när det fördes in i muséet - den undre delen av riggen är inte upprest ännu. Däcket skyddas av nya, men mörkanlöpta plankor.

Här är vi på övre batteridäck. Det låg i sakens natur att jag måste fotografera diskret - lite i förbifarten utan att störa allt för mycket. Till det ändamålet hade jag en stor stavblixt som fyllnadsljus - men det sjöindränkta svartnade timret fullkomligt åt upp blixtljuset. Hade det inte varit för den reflekterande skyddsplasten på däcket, hade det blivit svårt att få några bilder överhuvudtaget.

Här har vi undre batteridäck - där vattnet forsade in genom dom öppna kanonportarna vid katastrofen. Det var inte utan att man sände en tanke till den panik som måste ha varit rådande 1628. Man försökte desperat hindra de tunga kanonerna att hasa över till den lägre belägna sidan. Ett av de skelett man hittade, låg krossat under en kanonlavett.

Det blev nu bara ett fåtal bilder tagna. Den spännande verkligheten tog överhanden. Vi var runt överallt. Museichefen berättade engagerat och sakkunnigt - och jag var en andäktig och uppmärksam lyssnare. Att sedan stiga in i amiralskajutan och uppleva den förtätade stämningen var väldigt speciellt, och att känna på kollerstocken där rorsman stod. Hur var det för honom när han insåg att skeppet verkligen skulle kantra? Kom han ur sin lilla holk?

Jag har varit ända ner till kölsvinet - själva kölen är tillverkad av enorma ekstockar.

 

                                                         

                     

                           ____________________________________

                   

Nu när ämnet är öppnat, kan jag inte undvika en gammal tvistefråga:

Hittills har det varit en etablerad sanning att Vasa förliste därför att hon var felbyggd, att hon hade en för liten undervattenskropp för att ta tillräcklig barlast i förhållande till skrovets höjd och tyngd. Jag har alltid haft lite svårt för den saken. Skulle en gammal och mycket erfaren skeppsbyggmästare från sjöfartsnationen Holland, även chef för varvet, begå ett sådant misstag? Inte speciellt troligt.

På senare tid har det kommit nya undersökningar och nya tongångar.

En till barlastteorin anknuten berättelse har varit, att Vasa när hon redan var påbörjad, byggdes upp med ett ytterligare kanondäck på order av kungen, Gustav II Adolf - och därför blev helt instabil. Nya studier av Vasas skrov visar nu att det inte stämmer. Vasa byggdes i ett svep, efter ett och samma koncept. Någon tillbyggnad efter ett tidigare påbörjat bygge har inte skett.

Jämförande studier av skrovformen på andra 1600-talsskepp antyder att Vasa kanske var lite rank men inte felbyggd. Det är samma slutsats som den ansvarige amiralen för varvet landade i under 1600-talet, efter genomfört krängningsprov. Vasa var något rank, men sjöduglig.

För mig lutar det nog åt att regalskeppet seglades omkull av sin egen besättning. Det fanns två kaptener ombord vid vid förlisningen (!)  - en nyligen avgången, och en nyligen tillträdd. Omständigheterna är oklara, men det är ju inte svårt att tänka sig att det lätt uppstod friktion i deras inbördes relationer...

Man väntade sig inte några problem med seglatsen på Stockholms inlopp - men det var just vad som hände. Till följd av att man överrumplandes av svårigheterna, uppstod troligen befälsförvirring - den saken, och en ny och ännu inte intrimmad besättning gjorde att man inte var situationen vuxen. Katastrofen var ett faktum.

      

                                        Bilddata:   Zeissobjektiv och Kodachrome.

Växternas rasism

Året var 1971, och Sippa och jag hade nyss träffats. Vi promenerade i det vackra sommarvädret ute vid Källhagens värdshus vid Djurgårdsbrunnskanalen här i Stockholm.

I värdshusets trädgård stod det en enorm blomma! Det såg ut som en Björnloka - men var uppåt tjugo gånger större. Det var första gången vi såg Jättebjörnlokan, och vi tyckte att den var oerhört ståtlig och imponerande! Den skall vi ta frö av i höst och sätta på Hasselvik (en sådan tur att vi inte gjorde det).

Den uppmärksamme teknikentusiasten ser genast att Sippa plåtar med en Exakta VX 1000,  försedd med ett Zeiss Sonnar 4/135 mm.

    

Den här blomman var inte bara synnerligen invasiv, den hade redan börjat sitt segertåg ut i landet där den med stor bravur motade undan all annan växtlighet på platsen - den var även farlig på riktigt. Får man växtsaften på huden tillsammans med solbestrålning, så uppstår lätt svåra brännskador! En riktigt fälla för små barn.

Nu drog man i full panik igång en storsatsning. Turligt nog hade den potenta jätten inte hunnit så långt. Man lyckades faktiskt med konststycket att utrota den.

    

När det gällde Jättebjörnlokan var var det inte i första hand frågan om att den var invasiv, det handlade mer om att den var ett uppenbart hot mot människors hälsa. Det är sällan fallet med andra växter. Därför ter sig saken helt annorlunda när man nu från myndighetshåll även ger sig på vackra blommor som traditionellt ingår i den svenska floran, sommarblommor som många människor tycker om. Man belastar svenska blommor som Syren och Lupin med öknamn som "invasiv art" - traditionella växter som i hundratals år har funnits i landet.

En uppskattad blomma i det svenska landskapet som har hamnat i skottgluggen, är alltså just blomsterlupinen. Därför kommer jag åter in på ett ämne som jag har haft på tapeten tidigare - men som behöver expanderas lite ytterligare.

       En sommarbukett med Hasselviks vackra blomsterlupin och stora blåklockor

Tydligen finns det inflytelserika biologer som inte vill acceptera Charles Darwins banbrytande iakttagelser om det naturliga urvalet via "survival of the fittest" - den bäst anpassades överlevnad? Det är ju annars det avgörande vetenskapligt genombrottet som välte kyrkans irrläror över ända, och som förändrade hela vårt synsätt på naturen genom sitt kristallklara bevisvärde.

Är man inne på sådana vägar, att strunta i vetenskaplig realiteter - då är det lätt att ta till bannbullan, och att svarva ihop någon användbar definition så att man kan gynna "rara växter" som man själv gillar - sådana som inte klarar av det där med konkurrensen i det naturliga urvalet.

Det finns ett modebegrepp i dagens debatt, ett uttryck med politisk underton, och det är; "biologisk mångfald".  Problemet är att saken inte har någon förankring i naturens verklighet. Naturen fungerar inte genom mångfaldhetsbegrepp, utan genom en ständigt drivande konkurrens i det naturliga urvalet genom den bäst anpassades överlevnad - och därmed den sämre anpassades tillkortakommande och utsorterande. Så vässar sig arterna mot varandra och blir härdigare och bättre.

Det trodde jag var något som var grundligen vetenskapligt bevisat för länge, länge sedan...

Begreppet "Invasiv art" är svagt och behäftat med svajiga definitioner. 

Ur en viktig aspekt är alla arter här i landet invasiva. Dom har alla kommit hit någon gång, och trängt sig in bland dom arter som redan var här - utom då dom allra första mossorna och lavorna som kom direkt när inlandsisen drog sig tillbaka.

Om alla är invasiva, så är ju ingen invasiv...

         

Där Blomsterlupinen trivs, uppvisar den en hög spridningspotential. Men där den inte trivs, är det stört omöjligt att få den att växa. Jag vet av egen erfarenhet. Grannen till min sommarvilla, några kilometer bort, har en för ögat liknande trädgård - men där går det inte att få lupinen att växa. Grannen i fråga var avundsjuk på mina fina blå lupiner av en gammaldags härdig sort, så vi har försökt tre gånger - men dom går ut direkt.

Blomsterlupinen trivs bäst på torra, luckra, gärna lite sandiga marker. Vägrenar är perfekta. Där har dom varit bilisternas glädje och ögonfröjd i många år. På sådana ställen konkurrerar dom gärna ut andra växter, helt enligt Charles Darwins ordning (dom nämnda växterna skall alltså i det läget bli utkonkurrerade) - men i stora delar av landet trivs lupinen inte, och där syns den inte heller till.

Hur kan en art vara invasiv, om den inte vill växa på stora delar av landets yta?

Ibland går det riktigt galet...

Här om året hetsade några unga biologer upp lokalbefolkningen i ett litet sammhälle till att gå ut i krig mot lupinerna. Man skrev kampsånger och hatade intensivt. Lupiner är fula, fula, fula!!  Nu skall dom döden dö...     Det var innebörden i deras budskap.

Det hela spårade ur i något som liknar växternas rasism. Aningslösa människor gjorde sedan ett TV-program om eländet.

Motbjudande!

                                    Vid stugknuten av min sommarvilla... :-)  

                    

Ludwig Bertele - en optisk trollkarl

                                 En uppföljande text för teknikentusiaster.

   

Året 1916 anställdes en ny lärling vid det optiska företaget Rodenstock i München. Det var en 16 år gammal gosse vid namn Ludwig Bertele. Han var redan vid denna späda ålder självlärd inom optiken på ett mycket avancerat sätt, och han höll sig med högst egna idéer - idéer som han så småningom skulle använda till att sopa mattan med det tyska optiska etablissemanget.

1919 fick Bertele anställning i firma Ernemann i Dresden. Här fick han spelrum för att börja utveckla sina optiska hypoteser. Saken gick ut på att ljusstarka objektiv, som var något som låg allra främst på branschens önskelista - det skulle man inte få fram genom att fortsätta den kända utvecklingslinjen; Aplanat - Dubbel-Gauss - Planar, utan man borde utgå från Dennis Taylors Triplett - Ultrastigmat - Unar - Tessar.

Triplettobjektivet var alltså en bättre grund för ljusstarka välkorrigerade objektiv. En mycket radikal tanke - men här stod mycket att vinna enligt Bertele. Då framför allt när det gällde objektivens storlek - men även då det gällde en långtgående korrektion av flera viktiga aberrationer. De gamla uvarna var knappast med på noterna, men man lämnade den unge mannen i fred - man förstod inte att man hade släppt in en katt bland hermelinerna.

Det vi ser här ovanför är Ludwig Berteles första tillämpning av det han hade funderat sig fram till i början av 1920-talet -  en överarbetning och expandering av Dennis Taylors triplett. Året var 1923, och objektivet uppvisade den för tidens förhållanden rent häpnadsväckande ljusstyrkan av  1:2,0

Sin nya konstruktion döpte Bertele till Ernostar - efter arbetsgivaren Ernemann. Ytterligare en variant av Ernostar 2/10 cm kom året 1923. Skillnaden mellan det första utförandet och det som skulle bli den huvudsakliga produktionsvarianten, är att den senare hade de två första samlingslinserna ersatta av två akromater.

Det framgår av principritningarna, att oavsett komplikationsgrad och ljusstyrka så ligger Ernostarens ursprung hos Dennis Taylors Triplett. Det ser man enkelt genom att identifiera det centralt placerade bikonkava negativa linselementet, som är det samma för alla fyra variationerna - och det som som enklast konstituerar objektiven som just tripletter.

Ernostaren med ljusstyrka 1:1,5 blev för dyr, och gick aldrig i serieproduktion.

      

Reflex, slöj, och kontrastproblematiken var ett gissel vid den här tiden när man saknade antireflexbehandling. Genom att kitta samman linser, kunde Bertele reducera antalet fristående linselement på ett sådant sätt att Ernostarobjektiven var hyggligt användbara utomhus i starkare ljus, fastän de i första hand var tänkta att ge sina bästa prestanda i dämpat ljus.       

Det var nu som Bertele sopade mattan med det optiska etablissemanget i Tyskland. Det var första gången i fotografins historia som man fick tillgång till välkorrigerade objektiv med hög ljusstyrka. Det blev som ett "Sesam öppna dig" - nu kunde man fotografera i mycket god kvalitet på fri hand i mera dämpat ljus, och en helt ny motivvärld av utomordentlig betydelse öppnade sig.

På Ernemann var man förtjusta och imponerade, och man byggde genast en kompakt kamera för rullfilm 4,5 x 6 - Ermanox, som bestyckades med Ernostar 2/10 cm - och senare med Ernostar 1,8/8,5 cm.

                                                                           

                                        

Dr Erich Salomon, en känd fotograf fick strax händerna på underverket - och han  började göra livet osäkert för folk i restaurangvärlden och i Weimarrepublikens undanskymda politiska salonger. Det här var något alldeles nytt och oväntat, så för Salomon var det lite som att skjuta på sittande fågel. Han gick snart under namnet "De indiskretas konung".

Erich Salomon med sin Ermanox försedd med Ernostar 2/10 cm. Salomons klädsel visar var han mest har sina jaktmarker...

                 Marlene Dietrich poserar för Erich Salomons Ernostar 2/10 cm

                              

Weimarrepubliken var vid den här tiden en genomkorrupt demokrati på fallrepet - men i Berlin frodades nöjesliv och politiskt liv. En uppsjö politiska kotterier uppblandat med internationella politiska personligheter höll till i de halvhemliga salonger som diskret kunde nås bakom de stora etablissemangen. Här  kannstöptes och planerades mycket av det som sedan blev verklighet under 1930-talet.

             Benito Mussolini har fastnat på Erich Salomons snapp-shot. 

                                                         Där är han... !!

                                      __________________________

                      

  

Året 1926 blev ett märkesår för den tyska fotobranschen. Fyra stora och kända tyska företag slog sig samman under organisatorisk ledning av Carl Zeiss i Jena, och bildade Zeiss Ikon AG i Dresden. Ett av företagen var Ernemann - och på det viset hamnade Ludwig Bertele hos Zeiss.

                                                                         

                          

Under det sena 1920-talet hade man vid Zeiss Ikon AG börjat fundera på en avancerad småbildskamera för att möta den framgångsrika Leican från Wetzlar. Till det behövde man till att börja med ett statusobjektiv med tidigare aldrig skådade prestanda - något som skulle slå marknaden med häpnad:

Högsta ljusstyrka, kompakt, reflexfritt, och med bästa avbildningsförmåga - ett objektiv som man kunde använda i alla lägen.

Kravlistan gjorde projektet till rena självmordsuppdraget - men det var klart att den unge oförvägne Ludwig Bertele skulle nappa. Han hade visat sig ha rätt i sin optiska teoribildning, alla de gamla experterna stod avklädda - och det var inget fel på självförtroendet.

Den bistra realiteten för objektivkonstruktörerna vid den här tiden, var att man inte kunde använda så många fristående linser som man ville, eftersom man inte hade någon metod för att dämpa reflexerna och slöjorna från glasytorna. Om man skulle försöka konstruera ett ljusstarkt objektiv som man gör i dag, med många fristående linser - då skulle det bli ett oanvändbart objektiv. Bilden skulle bli alldeles grå - helt kontrastlös, och konstruktionen skulle vara vidöppen för allehanda reflexer och slöjor.

       

Zeiss krävde alltså inte bara att det nya superkompakta objektivet skulle hålla högsta optiska standard och högsta ljusstyrka, den nya Contaxkameran skulle även ha ett objektiv som var så reflexfritt att det kunde användas obehindrat exempelvis ute på den soliga badstrandens motljus. Något sådant hade ingen hört talas om. När det gällde objektiv på den tiden, gällde principen; "solen i ryggen" - om man nu alls var så djärv att man försökte sig på badstranden.

Helhetsbilden blir alltså att här har vi en lång rad till synes oförenliga krav.

Det är lätt att föreställa sig den uppförsbacke Ludwig Bertele hade framför sig, när han började med tomma vita papper framför sig på bordet - penna, räknesticka, och en mekanisk räknesnurra. Till sin avlastning hade han emellanåt två unga matematiker som slavade med grovräknandet.

                    

Sonnar 1,5/ 5 cm består av sju linser - men bara tre fristående element, för att uppfylla kravet på refexfrihet. Man kan lätt identifiera triplettens bikonkava negativa centralelement, fastän det här sitter samman i Sonnarens karaktäristiska främre trelins-kittning.

                       

Bertele konstaterade snabbt att för att fylla ljusstyrkekravet behövde han sju linser, men för att fylla det ultimata reflexfrihetskaravet, fick det inte vara mer än tre fristående element...   

Det innebar fyra kittningar i objektivet.

Haken är bara den att om man kittar samman två linser så måste ytorna ha samma sfäriska form. Det i sin tur betyder att för varje kittning avstår man från en hel del korrigeringsmöjligheter - möjligheter som hade varit för handen om linserna i stället hade varit fristående med individuell form. Bertele blev alltså belastad med fyra kittningar som han måste räkna sig runt - rena mardrömmen med tanke på att det nya objektivet även måste hålla högsta optiska standard i övrigt.

Efterhand, så hade Bertele under hårt och långvarigt arbete kommit ner till bara tre fristående linselement för sin sjulinsiga konstruktion - men det räckte ändå inte för att nå den reflexfrihet som uppdraget krävde. Då tillgrep han högst innovativa och dittills okända metoder - han fasade ut ett fel med hjälp av ett annat. Negativ sfärisk aberration av den högre ordningen kan i vissa lägen användas för att fasa ut slöja ur objektivet.

Nog var han en trollkarl, Ludwig Bertele:

Det här börjar gå lite över min horisont. Jag har snackat om saken med Per Nordlund vid Hasselblad som själv har praktisk erfarenhet av beräkningen av nya objektiv. Per lade ut texten mycket väl - men jag kan ändå inte säga att jag känner mig helt upplyst i saken...

Slutligen lyckades Bertele även att fylla kravet på ett extremt kompakt objektiv. Sonnar 1,5/5 cm innehar fortfarande i dag gällande världsrekord när det gäller förhållandet:  Ljusstyrka-brännvidd-storlek-uttecknat format:

Jag har med den här texten försökt att på ett lättläst men tydligt sätt visa lite av det begåvade och extremt tunga arbete denne unge man genomförde. Först med de banbrytande Ernostar-objektiven, sedan med de för tidens förhållanden rent häpnadsväckande Sonnarerna.

Så långt i den här berättelsen, förväntas dimmorna lätta lite angående hur det kan komma sig att barnbarns-barnen framgångsrikt kan använda Sonnar 1,5/5 cm än i dag - över 90 år efter marknadsintroduktionen året 1932.

                

Sonnar 1,5/5 cm blev en pyramidal succé - dels för Ludwig Bertele, och sedan naturligtvis för den då ganska nya småbildsfotografin. 

Nu kom man på hos Zeiss att den geniale och extremt arbetsamme medarbetaren var självlärd och saknade titel! Det gick inte för sig att den ledande objektivkonstruktören hos Zeiss inte titulerades "Herr Doktor" - och en sådan titel skakade snabbt fram. Kompetensen var ju odiskutabel.

    

Sonnar-ett-femman har, sitt höga pris till trots, sålts i stora serier under åren 1932 - 1962. Dessutom har man i Sovjetunionen tillverkat ansenliga mängder under namnet Jupiter 3. Objektivet har alltså producerat rejäla mängder bilder genom åren, bilder ofta tagna under ljusomständigheter där motiven tidigare varit fotografiskt svåråtkomliga, eller helt oåtkomliga - bilder som har fångat och hållit kvar en försvunnen värld åt oss, sena tiders barn.

Bra teknik leder ofta till en framstående praktik. Ludwig Bertele säkrade en stor fotografisk kulturgärning.

                            Ludwig Bertele vid tiden för Sonnarberäkningarna.

                             

Efter att ha redovisat Ludwig Berteles arbetsmödor och framgångar, kanske det finns behov av att återanknyta till det tidigare presenterade bildmaterialet:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/en-hundra-aar-gammal-objektivberaekning.htm

Contax III med Sonnar 1,5/5 cm - det dyraste och finaste man kunde köpa inom småbildsfotografin på 1930-talet.

En hundra år gammal objektivberäkning

Kan riktig gamla objektiv mäta sig med nya?  Det kan dom faktisk - ur vissa bestämda aspekter.

För att illustrera den saken krävs det att man visar en hel del bilder - och dessutom att man använder en massa ord. Som läsare skall man alltså vara rätt intresserad av ämnet för att fortsätta här...

             ____________________________

1930-talets stora celebritet bland marknadens fotoobjektiv var Zeiss Sonnar 1,5/5 cm. Ljusstyrkan var något alldeles häpnadsväckande på den tiden, och det var något som var hett efterlängtat av såväl yrkesfotografer som amatörer - då med tanke på den tidens fotografiska material, filmer som var extremt lågkänsliga utifrån dagens perspektiv.

Objektivet kostade naturligtvis en rejäl slant, men väl i handen överglänste det allt annat på marknaden i prestanda. Det visade sig att den som tog ett grepp i plånboken och köpte det här objektivet, faktiskt gjorde det möjligt för barnbarns-barnen att använda inköpet än i dag runt 90 år senare, och det med ett utmärkt bra resultat - vilket det skall bli roligt att visa här.

Objektivet som står för bildmaterialet, är ett objektiv som till vardags häckar i mitt vitrinskåp, en Sonnar-ett-femma tillverkad 1935. Beräkningen är registrerad hos Zeiss 1932. Det handlar alltså om den ursprungliga beräkningen av Sonnar 1,5/5 cm, utförd 1929-1930 av det unga självlärda geniet Ludwig Bertele.

Nättupp för 100 år sedan! 

                                Nu skall vi se hur det går - bilderna på bordet!

                                                                          

                                                                  _______

                            

Även för mig som har sysslat så mycket med olika slags objektiv är det svårbegripligt att ett extra ljusstarkt objektiv, framtaget efter en nästan hundra år gammal räkning under 1930-talet, kan ge ett sådant resultatet i motljus över blanka reflekterande vattenytor!

Objektiven vid den här tiden saknade antireflexbehandling, och den gängse regeln utomhus var: "Solen i ryggen". Här i mina bilder är det allt annat än solen i ryggen.

En självklar sak vid den här tiden var att använda motljusskydd när man var ute. Jag har gjort som herrarna under 1930-talet ofta gjorde; dom skärmade av det farliga ljuset uppifrån med hatten. I brist på hatt, använde jag handflatan (man för ner handen ovanifrån, och när den börjar synas i sökaren, drar man tillbaka handen en bit - och hoppas på det bästa).

 

Som man kan se råder det en fullt rimlig teckning i bild - då med tanke på det starka motljuset. Den reflekterande vattenytan återges prydligt med dekorativa valörer och tonövergångar i de tre vattenmotiven. Inga direktreflexer eller störande slöjor syns till. Dessutom har vi en snygg återgivning av förgrundens växter (inte bara siluettfigurer). Den svartvita negativfilmen har ett stort tonomfång, och objektivet tillvaratar den saken bra.

Det här är vad gamla tiders fotografer kallade "tekningsförmåga". Det blir vackra bilder helt enkelt. 

En mycket god tonalitet kan man även studera i de inledande statybilderna. Den första bilden är särskilt intressant. Av kransstrålningen kan man se att en stor del av solen faktiskt skiner rakt in i objektivet. Det borde innebära katastrof för ett objektiv utan antireflexbehandling, men här ger det bara en lätt och framför allt jämt fördelad slöja över statyns skuggsida. Överstrålningseffekten hjälper upp motivet till en viss teckning i den djupa skuggan - där det med ett modernt objektiv troligen hade blivit helt svart. Ett exempel på där fel kan vara rätt.

Genom den här inledande bildserien kan man förstå att Sonnar 1,5/5 cm är ett mycket speciellt objektiv vid tiden ifråga.

                        Det aktuella objektivet - på permission från vitrinskåpet.

                                

När man pratar om gamla objektiv kontra nya, så finns det en joker i leken som ofta förbises. 

Nya objektivs sägs vara överlägsna i återgivningen, och att denna överlägsenhet ligger i att sådana objektiv återger verkligheten på ett fysikaliskt riktigare sätt. Saken är bara den att det mänskliga ögat inte ser verkligheten så - på ett fysikaliskt riktigt sätt alltså. Långt därifrån. Det mänskliga ögat ser verkligheten på ett mycket mänskligt och helt imperfekt sätt. Vår artspecifika variant av verkligheten så att säga. 

   

De ledande tillverkarna i gamla tider, som Carl Zeiss i Jena och Ernst Leitz i Wetzlar, hade en avsevärd erfarenhetspotential i ryggen. Dessutom var man alltid mycket pragmatiskt orienterade. Den faktiska bildens framtoning var det viktigaste. Eftersom man inte kunde korrigera ut de optiska avvikelserna helt, visste man i stället hur man kunde väga aberrationerna mot varandra i ett spel där ett+ett inte alltid blir två - utan kanske rent av fem. Ett starkt kvalitetsintryck för det mänskliga ögat eftersträvades.

    

Vissa aberrationers förhållande till varandra kan ibland ge högst överraskande effekter. En berömd sådan effekt är hur sfärisk aberration av första ordningen kan förhålla sig till koma i den färdiga bilden. Ett exempel på den saken är hur firma Görtz i Berlin med sitt Dagorobjektiv gör att punktbelyst människohår glänser på ett nästan överjordiskt sätt - det till följd av en smart avvägning av två aberrationer. En sak som inte precis var ointressant för ateljébesökande damer.

Värt att fundera på.

Stenhård kontrastrik vårsol under lövsprickningen. Lätt som en plätt för Zeiss Sonnar 1,5/5 cm.

Ett ganska rörigt och blurrigt kontrastmotiv - som ändå landar i ett rätt bra resultat.

Efter att ha vandrat långt på sina gamla ben, med kameran i högsta hugg, längtade fotografen just hit...

Detaljrika bilder med bra tonomfång kan vara knepiga i svartvitt när man inte har färgerna att luta sig emot - en prövosten för både fotograf och objektiv.

                       

Min ambition har varit att visa ett bildmaterial som duger som bedömningsgrund, och som avslutning på bildserien blir det två tagningar på full öppning - det vill säga  1:1,5

Visst - på full öppning kommer man inte upp till den vidunderliga skärpa som till exempel med dagens Leica Summilux 1,4/50 ASPH.  Jag tror ändå att många håller med mig, när jag tycker att den skärpa som Ludwig Bertele räknade fram för nästan 100 år sedan räcker bra för dom motiv man vanligen fotograferar med en så stor bländare?

Den gamla Sonnaren uppvisar även en angenäm och glidande övergång mellan skärpa och oskärpa på full öppning - en inte oviktig egenskap för snygga bilder. 

                   

Skyltdockorna skall vara nöjda - dom har blivit vackert avkonterfejade...

Bilderna är tagna nu under våren 2025 på Agfa APX 100, utom skyltdockorna som är plockade ur arkivet.

                              __________________________

                                              

      

Projektbeskrivningen för det här objektivet, som skulle bli dragplåstret för Zeiss nya Contaxkamera, gick ut på åstadkomma ett extremt ljusstark objektiv, samtidigt som det måste vara ytterst kompakt. Det skulle även vara synnerligen reflexfritt - fastän man inte hade någon antireflexbehandling. Ja - man förstår att här behövdes det en trollkarl, och Ludwig Bertele var just en optisk trollkarl. Mer om den saken senare.

Ludwig Bertele visar Sonnarberäkningarna. En trave i folianter upp till 90 cm höjd. Det här jobbade han fram under två års arbete, åren 1929-30. Det han använde sig av var skärpan och innovationskraften i det egna intellektet...

                                                                       *

Utan att löpa någon större risk vill jag påstå att ingenstans - ingenstans i hela världen finns det någon som i dag med papper och penna framför sig på bordet, skulle klara av det som Bertele gjorde för nästan 100 år sedan. Vi har i alltför hög grad blivit slavar under våra datorer. Trösten är väl, att skulle datorerna paja så finns det alltid några som på relativt kort sikt skulle jobba sig tillbaka - ännu, vill säga.

Pojkar kan.

                                              ____________________

                  

       

Det här är ett ämnesområde där det alltid finns dom som är extra intresserade, och som vill ha mera kött på benen. Det handlar naturligtvis om ett fåtal - men det är just fåtalet som det är intressant att skriva för när man avhandlar specialkunskaper tycker jag. Därför kommer det en en uppföljning snart, nu när jag har lagt fram bilderna med den gamla Sonnar-ett-femman för kritisk granskning. Jag skall berätta lite mer om Ludwig Bertele och hans fantastiska insats för fotoobjektivens utveckling, en livskarriär som fortfarande i dag är aktuell inom optisk forskning och tillverkning 

Det blir alltså en mer täckande förklaring till hur det kan komma sig att barnbarns-barnen i dag med framgång kan använda gammelfarfars objektiv - Sonnar 1,5/5 cm.