Att hota sig fram i livet

Får man som man vill här i världen bara man hotar och sätter press på sin omgivning? Man får hoppas att det inte är så särskilt ofta. 

Till stöd för den tankegången skall jag berätta en liten historia ur minnets arkiv. Det som triggade mig till att börja fundera, var Måns Hagbergs utmärkta blogg här bredvid som omnämner en fästmö till en man i flygvapnet som ställde sin kille inför valet att;  "... du får välja mellan mig och flyget!"...

   

Historien handlar om gamle vännen Micke.

Micke var en riktig "loppis-matador" - han älskade att springa på loppis, och han kunde aldrig motstå ett fynd. Hans lägenhet såg ut därefter - knökfullt med prylar av allehanda slag. Jag satt ofta hos Micke och snackade - vi hade det fototekniska gemensamt, en passion för fotoprylar.

En dag sade Micke något om sin tidigare fru.  Va!! Har du varit gift... ?

                  

Det hände sig enligt följande:  Micke hade varit på loppis och till mycket lågt pris hittat en karbidlampa från kriget, ny i originalförpackning. Lyckan var total! Väl hemma skulle han demonstrera underverket för hustrun. Hon å sin sida hade ruttnat totalt på Mickes alla prylar, och den dumma kvinnan skriker högröd i ansiktet:

"Du får välja mellan mig och karbidlampan!!"

Micke blev alldeles tyst en lång stund - sedan kom det:  "Jag tar karbidlampan!"  Skilsmässa blev det, och saken blev till ett bevingat uttryck i bekantskapskretsen:

Jag tar karbidlampan!

                

Barkerville - och den största av överraskningar

Under mina strövtåg i Kanada och Klippiga Bergen året 1990 sprang  jag på en gammal guldgrävarstad - Barkerville.

Här kunde jag vandra omkring i min barndoms Vilda Västern. Staden är fantastisk. Byggd på 1860-talet - men nästan helt övergiven i slutet av århundradet. Barkerville stod som en spökstad mitt ute i vildmarken - konserverad tack vare det kalla klimatet. Under 1930-talet började staden vakna igen - det kvarvarande guldet hade blivit intressant, och 1959 etablerades Barkeville som ett historiskt bevarandeobjekt.

Det unika i saken är den ovanligt genuina miljön i den fantastiska omgivningen - dom djupa skogarna. Många fastigheter är fortfarande privat egendom, och står som dom gjorde på 1800-talet - utan förändrande åtgärder.

Att vandra runt i Barkerville är levande historia.

          

Huvudgatan i Barkerville. Här framgår hur staden ligger i en dalgång, omgiven av milsvida i huvudsak orörda skogar.

Det finns fortfarande en lokalbefolkning i Barkerville, och dom ställer emellanåt upp med muntrationer. 

                                                                Inmutning No 14

                                               ________________________

                     

Efter att jag nu har presenterat Barkrvilles topografi och framtoning, kommer jag fram till den stora överraskningen. Jag har väl aldrig blivit så överraskad i hela mitt liv - då beroende på att sannolikheten för att någonting i den här stilen skall inträffa nog är lika med noll.

               

Bäst jag går gatan fram i utkanten av Barkerville, ser jag i ögonvrån något ljust och rufsigt rusa fram mot mig. Den rufsiga figuren kastar sig i min famn, och slår armarna runt halsen på mig - Peter!

Den som nästan sprang omkull mig visade sig vara en gammal attraktion - snygga och trevliga Eva från Expert Storköp i Stockholm! 

Eva var en gammal kärlek på sätt och vis, men jag hade inte sett henne på över 10 år - och nu var hon plötsligt i min famn, på andra sidan jordklotet!  Jag stammade något osammanhängande (jag har väl aldrig stammat - vare sig förr eller senare), släppte ner Eva och tittade noga efter, att det verkligen var sant.

                

Jag hade min fotoateljé i Kristineberg på 1970-talet. Allt mitt material i rörelsen tog jag från Expert Storköp vid Fridhemsplan - och det var där jag träffade Eva. Vibbarna oss emellan stämde förunderligt väl - men jag var lyckligt gift och tänkte inte sätta något på spel. Det stannade alltså vid en, efter hand fortlöpande, stilla flört.

Eva gifte sig efter en tid med Kodaks representant och försvann från min horisont. Det är klart att Eva skulle gifta sig - hon kunde nog både välja och vraka. Minnet av Eva gled snabbt in bland andra gamla minnen under rubriken; "längesedan förfluten tid".

Likväl - där stod vi nu i Barkerville många år senare och på andra sidan jorden, och höll varandras händer som två tonåringar. Det visade sig att Eva hade flyttat västerut med sin man ganska snart efter giftermålet. Nu bodde hon i Barkerville och jobbade som guide.

Det var ett möte som inte blir glömt i första taget - ett gyllene minne...

                  

                      Eva säljer Nikon på Expert Storköp vid Fridhemsplan året 1977

         

                           

                  

Passande väder

Vackert väder?  Sol från en molnfri himmel - det kan vara ett bra väder för vanliga sommaraktiviteter. Skall man däremot ut och fiska så passar det inte alls. Då är ofta tjänligt väder något helt annat.

                                                  *

Hasselvik ligger i kanten av Skärgårdshavet med dess över 18 000 öar. Här har jag valt en ö som heter Trollskär, och vi skriver augusti 1988.

Gammelgäddan lurar i just  den här vädertypen.

Trollskär i fonden på babordsidan. Det råder halvsol inför ett annalkande åskväder.

Mitt gamla trogna ekipage.

Archimedes-Penta U 22.

                     ______________________________

Den här vädertypen ger ofta magnifika solnedgångar. Här sitter jag på Stockstugans veranda efter fisketuren.

                                                    *

  

Kodachrome 25 med sina mättade färger passade bra denna dag.

  

Bra bilder?

  

I min förra blogg, publicerad den första april, dristade jag mig till att som aprilskämt presentera egna bilder som om det vore bilder tagna av Ansel Adams.

Fyra personer med gott civilkurage vidgick i kommentarfältet att dom hade gått på saken - åtminstone inledningsvis. Det var fyra av tolv - men med tanke på att mörkertalet av naturliga skäl är högt kan man nog anta att merparten av dom som kommenterade bloggen, i förstone gick på saken. Säkert tillsammans med merparten av läsarna.

Mycket smickrande att få komma sig samman med Ansel Adams på det viset.

Då blir ju frågan;  är bilder som liknar något verkligen lika bra? Högst tveksamt. Om Ansel Adams verkar det ändå råda stor koncensus - han gör bra bilder. Det tycker i alla fall alla jag har snackat med.

Jag tror att här har vi nyckeln till vad som är en bra bild - den enda hållbara definitionen. En bra bild är en bild där den allmänna meningen tycker att bilden är bra. Jag kan inte hitta något annat bärande kriterium - dessutom rätt passande i en demokrati... :-)

  

Här är länken till den famösa bloggen:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/ansel-adams-och-smaabildsfotografin.htm

Ansel Adams och småbildsfotografin

Ansel Adams skaffade sig en Contax I året 1935. Han blev omedelbart förtjust i kameran, och den berömda fotografen stack iväg på en månad i upp i bergen - en utflykt som gav ett utfall på 25 exponerade rullar.

Adams blev alltså en utövande Contaxfotograf. Under det sena 1930-talet införskaffade han sedan både Contax II och Contax III - vilket inte var någon liten investering.

  

Här har vi Contaxbilder som utnyttjar småbildsformatet väl:

 

     

                                       

Så det där med dagens datum - alltså den 1 april... :-)

  

En och annan har nog gått på den här presentationen. När det gäller dramatiska bergslandskap i svartvitt så är gamle Ansel och jag rätt överens. Ändå blir det nog bäst att avslöja det rätta sakförhållandet med en gång. Bilder skall gärna stå på egna ben.

Det som visas här, är en del av det fotografiska utfallet från mina vandringar i Klippiga Bergen i Kanada hösten 1990. Som jag angav i inledningen så är det Contaxbilder - men den kamera som har använts är den lite modernare Contax RTS II.

Det som har sagts om Ansel Adams och Contax är annars helt korrekt. Han var en stor vän av Contaxkameran och en ivrig småbildsfotograf - vilket kanske kan förvåna, om man bara känner till hans storformatsbilder.

   

         

                                                           Ansel Adams 1935